Avgiftsfri kollektivtrafik fullt möjligt

Missnöjet mot ännu en höjning av SL-kortet är påtaglig i Stockholm (Foto: Natalia Medina).

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Kollektivtrafik är en nödvändighet för främst låginkomsttagare för att kunna ta sig till jobb och skola, till fritidsaktivitet och kulturverksamhet. Men priset höjs nästintill årligen i storstäderna, och det kraftigt över konsumentprisindexet (KPI, den privata konsumtionens prisutveckling). Samtidigt gör de privata utförarna miljardvinster.

I Stockholm föreslås nu SL-kortet höjas till 930 kronor för 30 dagar (det så kallade månadskortet) från och med årsskiftet, från dagens redan skyhöga 890 kronor. Därefter ska det höjas med 20 kronor per år till och med 2023, då det kan vara uppe i 1 000 kronor.
Det gäller även priset för studenter och pensionärer, som kommer att höjas från nuvarande 590 kronor till 620 kronor och sedan öka årligen.
Även i Göteborg har priset chockhöjts. I somras blev det klart att Västtrafik höjde priset på månadskortet i Göteborg med hela 135 kronor till 775 kronor.

De på högerkanten vill göra gällande att det är små summor. När priset på SL:s månadskort höjdes med hundra kronor 2011 sa exempelvis Stockholms dåvarande finanslandstingsråd Torbjörn Rosdahl (M) att höjningen ”motsvarar priset av tre chipspåsar” – ett uttalande som dryper av klassförakt.
Men det är inga små summor för alla oss som lever på marginalen månad ut och månad in, för oss som lever i ytterförorterna och måste ha ett SL-kort för att kunna ta oss till jobb, studier med mera. Kollektivtrafiken är för oss inte bara samhällsnyttig, den är likt all välfärd samhällsnödvändig.
Priset på att resa kollektivt i Stockholm har de senaste 15 åren ökat mångdubbelt mer än konsumentprisindexet, en ökning som kanske bara hyrestakten kan mäta sig med (som sedan 1991 har ökat varje år och nu ligger på dubbelt så mycket som KPI). Inkomstutvecklingen har inte ökat i motsvarande takt – hålen i plånboken blir större.

”Ja, men det finns ju inte pengar, priset måste ju höjas”, mässar högern. SL:s mantra är att verksamheten ska finansieras med hälften från skattemedel och hälften från resenärer, samtidigt som högerpolitiken innebär skattelättnader för de allra rikaste (se slopad värnskatt, höjt ROT- och RUT-avdrag, med mera).
I Stockholm har man länge lagt mer på resenären och mindre på skatten – det vill säga, mer finansieras via platta avgifter (biljettpriset är samma oavsett din inkomst) än via progressiv beskattning. Trafikanalys siffror visar att det i nuläget är 45 procent skattefinansiering för SL, lägst i landet (i landet exklusive Stockholm är motsvarande siffra 57 procent!). 
Framför allt var det under åren 2010-2011 som politikerna ökade avgiftstrycket, när de skiftade finansieringsbördan från skattekollektivet till biljettintäkter. Det är en del i högerns nedskärningspaket.
Så konstigt att det finns mindre pengar till det offentliga!

Pengar finns dock – i överflöd, men i fel fickor. Ett stort problem är att kollektivtrafiken utförs av privata utförare (Sverige har en av den mest avreglerade kollektivtrafiken i hela världen). 
I Stockholm är det Hongkong­ägda MTR som driver pendel- och tunnelbanetrafiken samt städningen, som uppskattningsvis gör över 200 miljoner kronor per år i ren vinst. De privata företagen Arriva, Keolis och Nobina har hand om bussarna och skär också guld med täljkniv. Det är dock svårt att ta reda på exakt hur mycket de tjänar just i Stockholm, men företagen gör totalt sett vinster i miljardklassen årligen.
Dessa utförare finansieras alltså delvis med våra skattepengar, som blir till vinst för de rika. Det är ett välfärdsrån som största möjliga uppror måste samlas till.

I ”lägsta bud vinner”-karusellen är folket förlorarna när kapitalisterna ska öka sina profiter.

Detta hade förhindrats om kollektivtrafiken var offentligt ägd, kontrollerad och styrd. I ”lägsta bud vinner”-karusellen är folket förlorarna när kapitalisterna ska öka sina profiter.
Pengar slösas också bort av SL på spärrar och biljettkontroller, vilket mer är till för att straffa de låginkomsttagare som måste ”tjuv”-åka för att ta sig runt i staden, än något annat. För att inte tala om alla konsulter, utredare, projektmakare och annat som slukar resurser i miljardklassen – bara år 2015 spenderade SL 1,2 miljarder kronor på konsultföretag och annan byråkrati.
Den uppsvällda byråkratin blir mångdubbelt när dessutom de olika privata företagen har sina egna byråkratier och ledningar, samt att SL måste ha en byråkrati som kontrollerar att de privata sköter sina uppdrag, etcetera.
Vad mer skulle trängselskatten i Stockholm gå till att finansiera kollektivtrafiken, vilket lovades när folkomröstningen om det hölls 2006. Istället har pengarna – över 1,5 miljarder varje år – gått till dyra motorvägsbyggen som Förbifart Stockholm.

Avgiftsfri kollektivtrafik är ingen verklighetsfrånvänd utopi. Det är en jämställdhetsreform av yttersta vikt. Faktum är att det redan har införts på sina håll i landet i mindre kommuner som Avesta. Men även i Stockholm är det möjligt.
Enligt 2017 års siffror från SL skulle det kosta 7,9 miljarder kronor att avskaffa att SL:s avgifter (7,9 miljarder kronor är summan av deras biljettintäkter). Det motsvarar med 2018 års siffror 4 437 kronor per invånare över 19 år. Bara den summan är betydligt mindre än de 11 160 kronor som vi årligen ska betala för 12 månadskortspåfyllningar efter årsskiftet.
Om dessa avgifter dessutom slopades via en rättvis progressiv skattehöjning (ju mer man tjänar, desto mer betalar man) skulle det enbart bli en förlustaffär för de som tjänar över 60 000 kronor i månaden enligt ETC (om man räknar in att fler kommer att resa när avgiften slopas, annars blir siffran ännu högre). Med en inkomst på över 50 000 kronor per månad räknas man till de 10 procenten rikaste i Sverige, enligt SCB.

Det visar att det är fullt möjligt att genomföra denna rättvisereform – men det måste också ske i kombination med en kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken för att göra den tillgänglig för så många som möjligt. 
Fler busslinjer och utbyggda spår till glesbygd och ytterförorter är ett måste, samtidigt som den offentliga servicen måste byggas ut och samordnas för bättre framkomlighet för att på så sätt börja få ner massbilismen.
Detta och mycket mera kan genomföras genom att ta de otroliga summor som storföretagen, banker och de rikaste årligen tjänar på vinster och aktieutdelningar, och istället lägga dem på samhällsinvesteringar efter behoven. 
Stockholmsbörsens stora företag, ”Large Cap”-bolagen, har de senaste åren delat ut långt över 250 miljarder kronor – varje år!

I avregleringarnas och privatiseringarnas Sverige är välfärden, där kollektivtrafik ingår, satt på svältkur. En pengakran är satt i den, där pengar slussas ut från det offentliga, det gemensamma, till det privata, de enskilda rika profitörerna. De som får betala priset är låginkomsttagare; arbetarklassen. 
Vad som saknas är den politiska viljan. Eller snarare: den politiska viljan är den motsatta jämfört med behoven.
Det är helt bakvänt att höja priset och försvåra för människor att resa kollektivt när vi samtidigt lever mitt i den globala uppvärmningens och klimatkrisens tid. Men när kortsiktiga profiter och jakten på ökade vinster styr ställs allt annat åt sidan – även mänsklighetens fortsatta framtid på denna planet.

Rättvisepartiet Socialisterna kommer fortsätta kampanja och samla till största möjliga motstånd tillsammans med andra för att stoppa höjningen av SL-kortet och verka för en avgiftsfri, kraftigt utbyggd och tillgänglig kollektivtrafik. 
Det är dags att slå tillbaka mot högerns klassföraktspolitik.