”85 procent vill ha ett avtal som ger mest åt de lägst avlönade.”
Sju av tio är beredda att strejka, enligt en opinionsmätning av Novus, som beställts av Dagens Arbete (DA). Andra resultat visar att 85 procent vill ha ett avtal som ger mest åt de lägst avlönade. Samtidigt säger fler nej än ja till lokala krisavtal, som reducerar arbetstiden med 20 procent mot att lönen sänks med 10 procent – även om det skulle påstås rädda 10 procent av jobben.Den svaga ekonomin lägger så klart en våt filt över förväntningarna. Enligt Teknikföretagen föll industrins volym med hela 8,5 procent under förra året. Även om Facken inom industrin nu ser ”ljusglimtar” efter ett ”riktigt skitår” med tusentals varsel, kommer arbetsgivarna att yla högt om de färska spådomarna från IMF om fortsatt recession ytterligare ett år inom euroområdet.
Ändå är alltså en stor majoritet av industrins arbetare beredda att använda det rostiga strejkvapnet. Som Byggnads nye ordförande Johan Lindholm påpekar är ekonomin heller inte svagare än att banker, byggföretag och många andra bolag redovisar stora vinster och planerar frikostiga aktieutdelningar. Och som Dokument inifrån i SVT har visat, har lönernas andel av BNP minskat så dramatiskt under 30 års tid att de rika inte ens vet vad de ska göra av alla pengarna.
Allt fler forskare inser också att dagens höga statsskulder är mer ett symptom än en krisorsak. Att lönernas andel av produktionsresultatet har fallit från 75 till 65 procent betyder att arbetares köpkraft och välfärd har pressats ned lika långt under värdet av vad de producerar som på 1910-talet.
Till och med världskapitalismens IMF har uppmanat exportinriktade länder med överskott i bytesbalansen och undernärd hemmamarknad, som till exempel Tyskland och Sverige, att stimulera sina ekonomier. Mot denna bakgrund är det intressant att veta att facken inom den tyska verkstadsindustrin ställt dubbelt så höga lönekrav, 5,5 procent, som LO:s sanslöst låga utgångskrav på 2,8 procent.
Det finns ingen prutmån på de uselt låga krav som LO har enats om. Särskilt inte sedan Kommunal begått tjänstefelet att som första förbund, trots den havererade jobbpakten, skjuta sig själv och sina egna låga ingångslöner i foten genom att avtala om sänkta löner med 25 procent för nyanställda ungdomar inom vård och omsorg under 25 års ålder – kamouflerat med illusionen om att fler unga ska få jobb genom att på obetald arbetstid delta i mer handledning och yrkesutbildning.
Nu måste striden tas för varenda en av de 700 kronor i höjd månadslön som LO i alla fall har enats om att begära för dem som tjänar under 25 000 kronor, kombinerat med ett nej till sänkta ungdoms- och ingångslöner.
När detta skrivs har Byggnads, vars avtal gick ut redan den sista februari och som därmed ligger en månad före industrifacken, gått med på att skjuta upp sin varslade strejk för cirka 3 000 byggnadsarbetare en vecka fram till den 19 mars. Det görs i väntan på ett så kallat slutbud från de utsedda medlarna, som helst vill skjuta upp allt tills ett nytt lågt märke har satts i industrins förhandlingar.
För Byggnads gäller det nu att inte falla undan utan att verkligen ta den fajt som kan sätta stopp för alla lönedumpande underleverantörer genom en avtalad skyldighet för huvudentreprenörerna att se till att kollektivavtalen följs i alla led.
Förutom det och de LO-gemensamma avtalskraven handlar det också enligt Byggnads om att sätta stopp för att arbetsgivarna i Sveriges Byggindustrier vill begränsa förhandlingarna om prestationslön till ”större byggen” och göra arbetstidens förläggning till en fråga om individuella förhandlingar – de vill kort sagt vingklippa facken för att kunna skinna byggarbetarna.
För framförallt LO-facken och till exempel Vårdförbundet gäller det nu att sätta ned foten och äntligen ta en fajt som kan återupprätta något den förlorade hedern. Byggnads har en första och särskild chans att sätta en ton som kan väcka liv i hela den sovande fackföreningsrörelsen.
Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv ger fullt stöd till varje litet steg för att höja kampberedskapen, även om kraven är alltför låga, samtidigt som vi driver kravet på kämpande och demokratiska fack, som låter medlemmarna både ta ställning till kraven och rösta om avtalen.
Arne Johansson
