Arbetgivarna säger ja, men alla facken inom industrin nej till det låga lönebudet i medlarnas ”slutliga hemställan”. 2,6 procent i lönelyft på 13 månader skulle betyda ännu ett år utan reallönelyft efter en tid av enorma vinster. Därmed råder det sedan den 1 december ett avtalslöst tillstånd. Ändå väntas inga varsel om konflikt denna vecka, som i stället ägnas åt ”partsgemensamma överläggningar” m m.Om varsel läggs innan dessa överläggningar är avslutade kan de så kallat opartiska ordförandena (opo), som medlarna kallas, skjuta upp varslade konflikter i 14 dagar enligt det så kallade Industriavtalets regler. När de är avslutade kan opo ändå skjuta upp en konflikt i sju dagar, samtidigt som facken enligt LO-Tidningen inte kan begära retroaktiv lön från det att avtalet gick ut.
Då Industriavtalet också gör anspråk på att vara löneledande även för de många fack utanför industrin vars avtal går ut först i februari, följs läget spänt på hela arbetsmarknaden.
– Ett skitbud, anser Janne Rudén, Sekos ordförande, om opo-budet och välkomnar industrifackens nej, samtidigt som han bedömer tre procent vara en ”magisk gräns”.
Även Dennis Bäckman, som är ordförande för Pappers avd 46 i Figeholm inom det enda fackförbund inom industrin som har vägrat att skriva under på det förnyade Industriavtalets spelregler, har tolkat stämningen bland sina kollegor inom IF Metall som att minst tre procent är lägsta smärtgräns.
– Under tre procent är man rädda för att förlora medlemmar. Själva har vi inte ens fått ett bud ännu och får troligen invänta de andra LO-facken som vi samordnar oss med till i februari, säger Bäckman till Offensiv.
Än så länge har opo bara presenterat ett bud som gäller lön och avtalsperiodens längd. Det återstår att översätta det preliminära försäkringsavtal som har förhandlats fram centralt mellan Svenskt Näringsliv och LO till förbundsvisa avtal.
Detta försäkringsavtal, som enligt LO:s avtalssekreterare Per Bardh är ”en stor framgång”, innehåller 100 procent av lönen från första dagen vid arbetsskada, höjd kompensation vid sjukersättning och bättre pensionsvillkor för gravida.
Men det finns minst två hakar.
Den första är att arbetsgivarna nu använder de små eftergifterna i det preliminära avtalet som utpressning med beskedet att försäkringsavtalet slopas om det blir konflikt om lönen. Den andra är fortsatta förhandlingar där LO:s krav på en bättre a-kassa och omställningsförsäkring ställs mot Svenskt Näringslivs krav på en helst avskaffad och minst avtalad uppluckring av Lagen om anställningsskydd, till förmån för arbetsgivarnas rätt att fullt ut värna om kompetens.
Dennis Bäckman är måttligt imponerad.
– Arbetsgivarna driver ett fult spel. Inom Pappers har vi redan sedan många år 100 procent från första dagen vid arbetsskada. Och i den viktigaste frågan om en omställningsförsäkring som även ska ge hjälp att hitta nya jobb till alla unga och visstidare som blir av med jobbet, har ingenting uppnåtts.
Av förra avtalsrörelsens debatt om bemanningsföretagen, som slutade i en minst sagt rutten kompromiss inom industrin, märks hittills ingenting i denna avtalsrörelse. Och detta trots att flertalet nya är bemanningsanställda och att vissa arbetsplatser har 40-50 procent inhyrda.
– Den frågan har tydligen ansetts vara en ickefråga av IF Metalls avtalsråd. Efter förra avtalsperiodens krisavtal vill man lägga allt krut på lönerna, kommenterar Dennis Bäckman.
Trots ett nej till opo framtonar bilden av en facklig kräftgång med en ledning utan självförtroende.
Ändå kan ett varsel inte uteslutas nästa vecka, som förhoppningsvis kan tända en kampvilja underifrån.
Arne Johansson
