| FILM |
| Titel: Babel. Regi: Alejandro González Iñárritu I rollerna: Mohammed Ahkzam, Rinko Kikuchi, Kate Blanchett, Brad Pitt m fl. |
När ett gevär dyker upp i början av en film, vet man att det kommer att användas. Och det bådar sällan gott. Så inte nu heller. Mitt i övningsskjutandet dyker en turistbuss upp.
Titeln Babel refererar till bibelns berättelse om Babels torn. I önskan att komma närmare gud, byggde människorna ett torn. Men gud uppfattade gesten som hybris och straffade dem: han raserade tornet och spred ut människorna världen över och gav dem olika språk, så att de inte längre skulle kunna tala med varandra.
Språkförbistring och de enorma skillnaderna mellan människor är teman som filmen Babel tar fasta på. Redan under den första halvtimmen har vi hunnit besöka flera världar: pojkar övningsskjuter och turister turistar i Marockos stenöken, en nanny tar med de amerikanska barnen till sonens bröllop i Mexico, i Japan försöker en far närma sig sin dövstumma dotter.
Regissören Alejandro González Iñárritu (21 gram, Älskade hundar) har satt Hollywoodstjärnorna Cate Blanchett och Brad Pitt i två av huvudrollerna. I gengäld innehas de andra huvudrollerna av skådespelare som aldrig är mer än vagt bekanta, och de lyser minst lika starkt som Pitt och Blanchett. Manuset är glimmande. Eftersom det filmiska berättandet hela tiden är på pricken, behöver dialogen inte beskriva någonting av handlingen och fungerar egentligen bara som – kommunikation. Men precis som i bibelns historia om Babel, är språket sällan tillräckligt och aldrig enkelt. Den japanska flickan förstår inte sina hörande landsmän, nannyn pratar spanska med barnen och de svarar på engelska, turisterna har svårt att förstå människorna utanför sin blänkande buss – särskilt när läget blir skarpt – och vid den mexikanska gränsen förstärker språket Nordamerikas maktposition.
Babel är en odyssé genom världen så som den ser ut idag. Det är ingen vacker syn. När scener från yttersta fattigdom bland bergsbönder i Marocko varvas med bilder från yttersta lyx i lägenheter som överblickar Tokyos skyline, är det svårt att inte slås av hur enorma klyftorna är.
Jag vet inte om det längre är möjligt att göra en film med någon form av globalt angrepp utan att kommentera fenomenet terrorism. Babel behöver bara beröra kampen mot terrorism som hastigast – den framstår ändå snart som mycket mycket löjlig.
Aldrig på näsan
Skotten mot turistbussen utmålas av amerikanska media och myndigheter som terrorhandlingar och något som måste vara Marockos motsvarighet till nationella insatsstyrkan kopplas in. Nätet dras åt runt de övningsskjutande pojkarna, men när den ena brodern till slut, gråtande och med händerna över huvudet, snubblar ner mot de till tänderna beväpnade uniformerade männen, är det en mycket effektiv knytnäve i mellangärdet på USA:s redan sargade världspolisgestalt som slås in.Men Babel skriver aldrig på näsan. I sitt sätt att växla västerländernas miljöer mot tredje världens, påminner den om Soderberghs Traffic. Men där Traffic nästan blev övertydlig med sin sensmoral om hur vi måste jobba tillsammans över gränserna för att bekämpa droghandeln och satsa på ungdomen, har Babel ingen sådan slutsats eller lösning till hands. Den vill inte trösta biobesökaren eller lugna henne med ett lyckligt slut. González Iñárritus verkar istället, samtidigt som han underhåller, vilja hamra in världens omåttliga orättvisor i oss.
När kommunikationsmöjligheterna förbättras utan att förståelsen och solidariteten för den skull gör det, och klyftorna tvärtom ökar, kommer katastrofer alltid att inträffa. Och även om katastroferna drabbar alla, är det bara för de fattiga som priset blir så högt att det är omöjligt att betala.
Ulrika Waaranperä
