Estland och Lettland går hårdast in i lågkonjunktur. Internationella Valutafonden (IMF) spår att de estnis-ka och lettiska ekonomierna krymper under 2008, och troligen även under 2009. I Lettland föll industriproduktionens volym med 11 procent i augu-sti, jämfört med samma månad 2007. Byggbranschen har i det närmaste kollapsat och detaljhandlens försäljning rasar. Båda länderna har också stora underskott i bytesbalansen.Detta är en verklig kraschlandning för Estland och Lettland, som hyllades för sin tillväxt på över 10 procent i snitt under åren 2005-2006. Litauen är också på väg in i lågkonjunktur, men inte på samma brutala vis som sina två grannar i norr.
De senaste årens tillväxt baserades till stor del på utländska investeringar och krediter. Ländernas låga lönenivåer lockade till sig utländska investerare, medan den inhemska konsum- tionen drevs på av att utländska banker var frikostiga med att låna ut pengar.
Detta blåste bland annat upp en astronomisk fastighetsbubbla – värst i Lettland, där lägenheter i centrala Riga kunde säljas för uppemot 1 miljon lats (15 miljoner kronor). Den bubblan spricker nu. Inflationen har också skenat iväg. I september låg den på över 10 procent i alla tre länderna.
Majoriteten av bankerna i Baltikum har utländska ägare. Framförallt är det svenska banker som har lånat ut pengar. Swedbank och SEB har tillsammans 80 procent av bankmarknaden i Estland, 67 procent i Litauen och 43 procent i Lettland. Många av lånen har varit till låg ränta och utan säkerheter eller krav, vilket påminner om de amerikanska subprimelånen. När lågkonjunkturen kom smygande under 2007 drog bankerna i bromsen för utlåningen, och då blev det tvär-stopp i ekonomin.
Nu kommer det dramatiska rapporter om människor som inte har råd att betala tillbaka sina lån och som kommer med husnycklarna till banken. Både Swedbank och SEB har börjat kalla in företag i fastighetsbranschen och krävt att få igen sina fordringar i förtid. De svenska storban- kerna riskerar göra stora kreditförluster. Tillsammans har Swedbank och SEB uppemot 350 miljarder kronor i fordringar i Baltikum. Bankerna gör allt för att tona ner förlusterna, men enligt vissa bedömare kan de motsvara uppemot 25 procent av de totala lånen! (E24.se)
Den kris de svenska bankerna förvärrat leder nu till nedskärningsbudgetar i alla de tre baltiska staterna. I Lettland innebär budgeten för 2009 ett slag i ansiktet på alla offentligt anställda, då man föreslår en frysning av lönerna – i ett land där inflationen ligger på 16 procent! Detta ställer frågan om demokratisk löntagarkontroll och offentligt ägande av bankerna på dagordningen.
Baltiska löntagare måste ha kontrollen över sin egen framtid – inte svenska bankdirektörer.
Lönefrysningen har provocerat fram stor ilska bland poliser, vårdpersonal och lärare. Trots löneökningar som varit bland de högsta i Europa de senaste åren är det svårt för lettiska löntagare att få ihop ekonomin på bara en vanlig månadslön. De flesta tvingas jobba extra, andra söker sig utomlands. 50 000 letter beräknades år 2006 arbeta utomlands, främst i Storbritannien och på Irland.
Som svar på lönefrysningsbudgeten har Lettlands Fria Fackföreningskonfederation (LBAS) och flera av medlemsförbunden utlyst protester och strejker. I LBAS medlemsbulletin skrev man den 12 september att ”om inte regeringen drar tillbaka sitt absurda förslag… återstår bara torgmöten, demonstrationer, marscher, strejker. Kort sagt: regeringen måste fås att besinna sig, eller också måste den falla!”.
Under hösten har en rad protester genomförts. Den 26 september hölls den första aktionsdagen. 1 500 vårdanställda och lärare från hela landet demonstrerade utanför Saeima (riksdagen) vid 10-tiden på morgonen. Samtidigt gick läkare vid vårdcentralerna ut i en entimmes varningsstrejk. Senare på dagen demonstrerade 200 poliser och brandmän. De gemensamma kraven handlar om höjda löner och kompensation för inflatio- nen.
Den 4 oktober organiserade polisfacket LAPA ytterligare en demonstration, med 300 deltagare. Man kun- de ha varit ännu fler, men många poliser tvingas jobba extra som säkerhetsvakter på helgerna och kunde därför inte delta. På plakat och banderoller kunde man läsa bland annat ”Istid för lönerna – men priserna växer och frodas” och ”Var solidariska – ge ministrarna brandmannalöner”.
Den 11 oktober organiserades en ny protest utanför Saeima. Protesten lockade 1 500 deltagare trots regnväder, och kampstämningen var hög. På plakaten fanns paroller som ”Vart tog våra ’sju feta år’ vägen?” och ”Frys regeringen – inte lönerna”.
Vårdfacket LVSADA, som organiserar alla grupper inom vården i Lettland, har kallat till total strejk inom sjukvården den 30-31 oktober.
Regeringen försöker dock att spela ut olika grupper mot varandra. Lettlands premiärminister Ivars Godmanis sa till tidningen Diena den 22 oktober att han är beredd att höja lönerna för lärare. Samtidigt ges inga löften åt poli-ser eller vårdanställda.
I Litauen strejkade lärare redan i mars med krav på 50 procent löneökningar för att kompensera för inflation och flera år av låga löneökningar. I början av oktober genomförde högskolelärare och studenter protester och en två timmars varningsstrejk för bland annat höjda löner och ökade anslag till den högre utbildningen.
Också i Estland märks en ökning av arbetarkamp, även om det ännu inte varit några större protester eller strejker som hos grannarna i syd.
En effekt av protesterna och strejkerna har varit att etniska letter och litauer har enats i kamp tillsammans med ländernas rysktalande minoriteter. I polisernas demonstration den 4 oktober synter t ex banderoller både på ryska och lettiska.
Framförallt i Estland och Lettland har etniska ester och letter ända sedan självständigheten 1991 spelats ut mot den ryska minoriteten.
Diskrimineringen av rysktalande ledde bland annat till den infekterade ”statystriden” i Estland, då tusentals rysktalande protesterade mot flytten av en staty.
Alla regeringar i Baltikum har sedan självständigheten 1991 i större eller mindre utsträckning använt sig av ”rysskortet” för att splittra de inhemska löntagarna från de rysktalande. I det senaste valet i Litauen fick tre högerpopulistiska partier tillsammans 37 procent av rösterna.
Behovet av nya arbetarpartier som samlar både estniska, lettiska, litauiska och rysktalande arbetare är akut. Samtidigt är det en svår uppgift då missuppfattningar kring socialism och allt som är till vänster fortfarande är utbredda i Baltikum, efter 50 år av både stalinism och rysk ockupation. Å andra sidan finns mycket få illusioner kring vad kapitalismen har att erbjuda.
Missnöjet med höga priser och låga löner är utbrett, och inom vissa grupper finns det t o m en tendens att längta tillbaka till stalinismen – som trots allt erbjöd människor en viss grundläggande trygghet.
Uppsvinget i arbetarkamp är dock en frisk fläkt ur vilken en medvetenhet om behovet av gemensam kamp mellan befolkningsgrupperna kan växa fram. Hos en baltisk arbetarklass med fler kamperfarenheter och större självförtroende kan idéer om verklig socialism och demokratisk planering vinna gehör.
Davis Kaza
