| BOK | Dagbok från Berlinolympiaden 1936 |
| Författare: | Barbro Alving |
| Förlag: | Atlantis (2008) |
Till skillnad från de flesta andra journalister som var i Berlin 1936 förblindades Bang inte av nazistpropagandan. Men senare erkände hon att det kanske blev för mycket av kåserande och för lite rakt på sak om nazistpropagandans egentliga syfte.
”Efter bara en första rundtur har jag fått ett hakkors på den ena näthinnan och de olympiska fem ringarna på den andra men tack och lov ingen tid över att försöka få de två symbolerna att gå ihop”, summerar Bang på sitt eget oefterhärmliga sätt sina första intryck från Berlin.
Några dagar senare hade nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels samlat hela världspressen för att bland annat tala om vikten av pressfrihet och möttes av applåder. Att alla demokratiska fri- och rättigheter, pressfriheten inte undantagen, ersatts av nazisternas järnhäl var inget som den församlingen brydde sig om.
När sedan samme Goebbels intygade att det ”finns inga politiska motiv bakom Tysklands olympiad” och att ”alla förebråelser om att Tysklands ledning använder olympiska spelen till propaganda är felaktiga”, möttes han av en större applåd.
det var osmakligt och typiskt. Inte undra på att Goebbels två dagar efter invigningen skrev i sin dagbok: ”Utlandspressen är helt vild av begeistring”. Men Bang var det inte.
Överklassen världen över och dess press dolde inte sin förtjusning över ”det nya Tyskland”.
För att hylla Hitler hade också en rad kungligheter och ministrar kommit till Berlin. Dessutom fanns det ett överflöd av grevar, baroner och höga militärer på plats, de utgjorde den tidens sportpampar och idrottsledare.
Till viss del gör de väl det än idag, inte minst en lista över Internationella olympiska kommitténs (IOK) ledamöter är som en kopia av adelskalendern. Och den tidens IOK hade ivrigt kampanjat för Hitlers olympiad och mot alla försök till bojkott.
iok:s blivande ledare Avery Brundage berömde sig själv för att ha stoppat ”den judiska lobbyns och andras” krav på bojkott i USA. Det amerikanska riksidrottsförbundet var bara tre röster ifrån en bojkott.
Brundage stöddes av andra idrottspampar med nazistsympatier. ”Den dagen kommer, då judarnas aktiviteter måste stoppas.” Så skrev den svenske idrottspampen med mera Sigfrid Edström i ett brev till Avery Brundage i december 1933, enligt en artikel i Svenska Dagbladet den 23 november ifjol. Edström blev sedermera IOK:s ordförande under perioden 1946-53. Han efterträddes av Brundage.
I mars 1934 skrev Edström ännu ett brev till Brundage: ”Det är bara USA och Storbritannien som uppmärksammar dem [judarna]. I de länderna är judarna mycket starka och utnyttjar kraften hos olympiska spelen för sina egna politiska syften.” Sigfrid Edström var förutom nazistvänlig även ordförande i SAF (den tidens Svenskt Näringsliv) och den som för arbetsgivarnas räkning undertecknade Saltsjöbadsavtalet 1938.
Före OS i Berlin hade IOK:s ordförande, greve Henri de Baillet-Latour, fått försäkringar av en motvillig Hitler om att alla antisemitiska affischer skulle tas ner under spelen. Vidare skulle de värsta antisemitiska tidningarna, som t ex ”Der Stürmer” inte säljas öppet under spelet.
Men ”Der Stürmer” gick att köpa, den fanns bara längst ned i tidningsbuntarna, skriver Bang och rapporterar i samma artikel om att IOK ska ha ett festligt öppningssammanträde med Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess.
Ett löfte gavs även om att judiska idrottsmän skulle få delta, men inga judar fick plats i den tyska truppen och endast två av olympiadens deltagare var judar.
Ökenfararen Sven Hedin befann sig också i Berlin 1936. Han var en stor beundrare av Hitler och fick därför uppdraget att hälsa idrottsmännen välkomna till olympiaden och Berlin. Efter talet ”försvann han [Sven Hedin] som väntat upp till Hitler”.
det fanns även andra svenskar på hedersläktarna bredvid Hitler och andra nazistledare. Till exempel arvprinsen Gustav Adolf (den nuvarande kungens far) och dennes hustru Sibylla. Arvprinsen, som inte precis gjorde någon hemlighet av att han beundrade Hitler, var där i egenskap av ordförande i Riksidrottsförbundet och som medlem av det svenska ryttarlaget.
”Två gånger är det verkligen tyst [på Olympiastadion]. Den ena är när det är en tysk som kniper sin befordran med flott hoppning. Den andra när Gustav Adolf rider in i sin ljusblåa uniform. Då står Hitler upp, och applåderna tar ingen ända”, skriver Bang.
Nu gick det inte så bra för prinsen. Hästen som hette Aida vägrade att hoppa, inte bara en gång utan tre gånger, och det ”återstår inget annat än att göra en trist sorti, låt vara med applåder”. Många decennier senare skulle en annan skribent med träffande ironi skriva att: ”Frågan är dock om inte prinsens häst Aida var den klokaste av alla de svenska OS-deltagarna 1936 ” (Mein lieber Reichskanzler!: Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli av Staffan Thorsell).
Mätt av all pompa, ståt och propaganda begav sig Bang utanför Olympiastadion för att hamna på jätteutställningen ”Deutschland” (Tyskland).
Det var en propagandautställning som ”kändes som att läsa Mein Kampf [Hitlers bok]”. Bang berättar vidare att hela utställningen handlade om Adolf Hitler och hans nya rike.
långt efter att artiklarna från Berlin hade publicerats skulle Bang fråga sig själv om hon kanske inte gick för långt i sin kåserade stil och att udden mot nazismen gick förlorad.
”Jag var medveten om att OS var ett gigantiskt propagandanummer men icke klar över att propagandan gällde legalisering av en Herrenvolksdröm. Dock: reporterns hopp är att något av obehaget intill skrämsel inför den nazistiska styrkedemonstrationen skymtar”, skrev Bang långt senare i sin bok Klipp ur nuets historia.
Till Bangs försvar bör dock sägas att år 1936 var det nästan bara övertygade socialister som varnade för Hitlers krigsplaner och barbariets återkomst.
Per Olsson
