foto: Kainaz Amaria
För nästan ett år sedan, den 24 april 2013, skedde en av de värsta arbetsplatsolyckorna i modern historia då fabriksbyggnaden Rana Plaza i industriområdet Dhaka kollapsade och krävde minst 1 132 arbetarnas liv. 2 500 arbetare skadades och otaliga familjer förlorade inte bara en familjemedlem utan även sin ekonomiska inkomst och kastades in i en fruktansvärd situation.
Den katastrofala dödsolyckan satte stråklkastarljuset på textilarbetarnas omänskliga arbetsvillkor. Men vad har hänt sedan dess?
I en rapport av Clean Clothes Campaign/CCC (Kampanjen för Rena Kläder) från oktober 2013 uppskattas att åtminstone 2 200 arbetare dödats i mer än 300 fabriksolyckor och tusentals blivit skadade sedan 1990. Samtidigt varnas det för att de här siffrorna mest sannolikt är för lågt räknade då långt ifrån alla olyckor rapporteras officiellt.
Bangladesh är ett av världens fattigaste länder där nästan hälften av befolkningen lever på mindre än 1 USA-dollar per dag (ca 6:30 kr). Klädesproduktionen tillhör landets viktigaste inkomstkällor och står för 80 procent av exporten. I Bangladesh produceras kläder för västvärldens stora varumärken och detaljhandelskedjor som WalMart, H&M, Lidl, KiK, Primark, Lindex, C&A, Children’s Place, Cato Fashions och Benetton.
Av de cirka 3,6 miljoner människor som jobbar i denna industri är drygt 80 procent kvinnor. Många tjänar inte mer än minimilönen på 38 USA-dollar per månad, drygt 250 kronor.
Fabrikerna ägs inte av företagen utan produktionen läggs ut på lokala entreprenörer som i sin tur anlitar underleverantörer. Klädkedjorna kan med andra ord förneka direkt ansvar för arbetsvillkoren men samtidigt tjäna stora pengar på det.
Hur stor utsugningen av textilarbetarna i Asien är visar en beräkning av Fairwear Foundation. Enligt den går 59 procent av inkomsten från försäljningen till detaljhandelskedjan, medan cirka fyra procent går till fabriken och endast 0,6 procent går till arbetaren. Ändå vägras arbetarna varje krav på en lön som räcker till ett värdigt liv.
I november i fjol gick textilarbetarna i Bangladesh åter ut i strejk och protester. Uppåt 40 000 deltog i en manifestation den 12 november som blev brutal attackerat av kravallpolis med bland annat tårgas. Protesterna fortsatte dock och tvingade regeringen att tillkännage en höjning av minimilönerna till 68 USA-dollar (ca 430 kr) från och med december.
Nyhetsbyrån AFP rapporterar dock att en undersökning gjord av Bangladesh Garment Manufacturers and Exporters Association, det vill säga arbetsgivarförbundet, visar att 40 procent av fabrikerna i Dhaka-området, där olyckan skedde, inte betalade de nya minimilönerna.
Påståendet att fabrikerna inte har råd att betala då produktionen har gått tillbaka på grund av protesterna motsägs dock av exportsiffrorna som visar att exporten det andra halvåret fram till december 2013 ökat med 20 procent jämfört med samma tidsperiod året innan. Oberoende undersökningar av fackföreningar visar dessutom att endast 20 procent av företagen betalar de nya lönerna.
Efter katastrofen sattes press från många håll på att de stora varumärken som tjänar på arbetarnas utsugning inte längre ska få avsäga sig ansvaret för arbetsvillkoren.
I maj 2013 undertecknade drygt 150 företag ett brand- och byggnadssäkerhetsavtal med de globala fackliga organisationerna IndustriALL Global Union och UNI Global Union. Sedan dess har cirka 250 oberoende inspektioner av fabriker genomförts.
Klädeskedjorna pressades också att betala ekonomisk ersättning för de skadade och de familjer som förlorat en nära anhörig i kollapsen. Detta har dock hela tiden förhalats och först nu kan det rapporteras av CCC, som är en av samordnarna för ersättningsfonden, att de första utbetalningarna ska äga rum.
I efterdyningarna av olyckan kände landets regering sig tvungen att genomföra lagändringar som gör det lättare att bilda fackföreningar.
Bland annat infördes förbud mot att arbetare får sägas upp på grund av aktivitet i en fackförening.
Facket IndustryAll uppger att det de senaste 12 månaderna börjat organisera fackklubbar på mer än 100 fabriker, för mer än 40 000 arbetare.
Det finns dock varningstecken. I februari i år avslöjade Human Rights Watch i en rapport att fabriksägare hotar och misshandlar aktivister för att stoppa bildandet av fackföreningar. Författarna till rapporten har intervjuat arbetare på 21 olika fabriker i Dhaka-området.
Aktivisterna berättar till exempel att de attackeras och blir slagna av kriminella gäng som hyrs in av fabriksägarna eller hotas med våld för att tvingas säga upp sig. Andra berättar att de får större arbetsbörda och på så sätt hindras från att kunna tala med andra arbetare. Kvinnliga arbetare uppger också att de får hot och trakasserier med sexuellt innehåll.
Bildandet av oberoende fackföreningar är ett viktigt steg i kampen för bättre arbetsförhållanden och för en lön som går att leva på. Detta illustrerades brutalt av en inspektion i mars i år, där 3 500 arbetare varslades om sina jobb då inspektionen hittade brister i konstruktionen som behöver åtgärdas.
För att kunna bryta marknadens diktatur och kapplöpningen mot ständigt ökande profiter krävs gemensam kamp och internationell solidaritet, inte bara bland textilarbetare i Asien utan världen över. ■
