Marcus Liss och Mats Björnberg, som båda är drivande sopgubbar, talade på ett öppet möte den 19 feb- ruari om sin kamp. De 30-talet åhörarna blev ordentligt inspirerade och lämnade salen fyllda av idéer på hur man kan kämpa.– Bakom strejken ligger ett rätt långt uppbyggnadsskeende, där ilskan laddades upp. För att förstå sopgubbarna måste man förstå hur upphand- lingssystemet fungerar. Det är alltid så att lägst bud vinner. Så beter sig Stockholm Stad, oavsett färgen på styrande parti. Vart sjätte år är man plötsligt provanställd på sitt eget gamla jobb.
– Det gäller att definiera sig själv. Vem är jag? – löntagare. Sin egen plats: arbetsplatsen. Vi hymlar inte med att vi är arbetare, folk kan lätt känna igen det – vi gör ett fysiskt jobb med deras sopor, det är tungt, vi svettas. Det är också viktigt att man talar sitt eget språk, inte försöker låta som någon annan.
– På tal om språk, ett populärt ord är ”spetskunskap”. Sopgubbar har det! Det är bara vi som vet vilka av de hundra omärkta nycklarna som går vart, som har portkoderna i huvudet, som vet var ingångarna till de små soprummen finns. Betydelsen av sophämtningen märktes under strejken. En bit av Götgatsbacken som vanligtvis tar en timme att sam- la in tog efter strejken tre timmar!
–Vi är bara 150 sopgubbar i hela staden. Upphandlingssystemet och de ständiga bytena av arbetsplats har gjort att vi känner varandra.
– I just den här upphandlingen stod det klart, nu håller vi alla på att torska ordentligt. Vad skulle ni säga om ni plötsligt fick ordern att jobba en dag mer i veckan till 5 000 kronors lägre lön? Det går man helt enkelt inte med på.
– Det var ungefär ett år sedan det hela drog igång. På första maj 2008 åkte 50 sopbilar i kortege runt fontänen vid Sergels torg. En ganska ovanlig första maj-demonstration, där medlemmarna demonstrerade mot sin egen fackförening – Tran-sport – som inte prioriterade frågan om belastningstak.
– Inför de nya upphandlingarna ritade vi upp ett eget förslag på hur vårt arbete ska avlastas, ett förslag som vi sedan gick med till företagen ett och ett och gjorde klart att detta var krav vi inte tänkte backa ifrån. De kände med andra ord till konsekvenserna av att köra över oss. Våra krav antogs på ett möte där 100 av 150 sopgubbar deltog.
– Inför en sådan här strid är det absolut avgörande att alla arbetare pratar med varandra hela tiden. Då slipper man gå själv med sin oro och sina tvivel och alla blir delaktiga. Detta lade vi stor vikt vid.
– Det är bara 37 sopgubbar som är direkt drabbade av den här upphandlingen, men alla vet att ens tur kommer sen, fast om ett till fyra år.
– När vi efter sommaren insåg vilka som vunnit upphandlingen så bad vi alla berörda att vägra skriva på det nya kontraktet, vilket rörde 12 personer. För att ge dem uppbackning kom vi mitt på dagen med alla de 70 sopbilar som finns i staden och ställde upp utanför kontoret. En rätt mäktig syn.
– Vilka attityder mötte vi från Liselotte Lööf AB? Det första vd:n Hans-Göran Grännby säger på ett möte med alla sopgubbar där företaget skulle presentera sig är ”Vi är ett företag som gillar att tjäna pengar”. När han till slut nämner vilka löner de tänkt sig reser sig alla sop- gubbar som en man och lämnar salen.
– På mötet som beslutade om strejken (vilket var ca tre veckor innan strejken) hade vi handuppräckning. I en sådan här fråga är det vik- tigt att alla redovisar var man står.
– Vi ansåg att vi prövat alla andra vägar och att nu bara strejk återstod. Vi hade även haft demonstration utanför stadshuset, men inte bara stått där och skrikit utan också haft möten med politikerna och förklarat vår situation.
– Ju närmare vi kom konfliktdagen desto mer kontaktade vi media, det gäller att sälja sin åsikt. En vecka innan strejken märkte man hur fler och fler av sopgubbarna blev aktiva.
– Vi startade strejken på en fredag för att nå största möjliga effekt (med helgens sopor). Vi hade övervägt att stå utanför varje garage, men bestämde att det var bättre att samla alla gubbar till ett ställe – Högdalstippen.
– Under helgen fortsatte diskussionerna och vi kom fram till att ändra inriktning lite. Från att ha haft spetsen mot företagen riktade vi oss på måndagen främst mot Stadshuset och politikerna – för att visa att det är en politisk fråga som Stadshuset har ställt till med.
– I förhandlingen på måndagkvällen med tre företag, som ledde till att strejken avblåstes, deltog renhållningsförvaltningen, som lovade att ändra på upphandlingsreglerna.
– Transportarbetareförbundet har varit behjälpliga, men vi tycker fortfarande att de är fega.
– Fackföreningar ska aldrig vara röstboskap åt S (eller något annat parti). Nu varslas det på arbetsplatserna, ofta långt mycket mer än vad räkenskapsböckerna egentligen kräver – allt för att tysta folk. Det kanske är så att det just är i en nedgång som man måste strida.
– Nu efter strejken märker vi hur vi är mer respekterade när vi är ute och kör.
– Till slut vill vi tacka för allt stöd och hoppas att detta tack kan komma ut till fler, tillsammans med budskapet att vi är beredda att stödja andra som tar kampen.
Elin Gauffin
