| Scen | MNWs 40-års jubileum |
| Uppträdande band | Nationalteatern, Blå Tåget, Commando & Archimedes Badkarl |
Musiknätet Waxholm startade 1969 och var en viktig del av den progressi-va musikrörelsen som växte fram under slutet av 1960-talet och fram till slutet på 1970-talet. MNW gav ut flera av de skivor som vi idag ser som synonymt med proggmusiken, eller vad sägs om artister som Arbete & Fritid, Blå Tåget, Hoola Bandoola Band, Nynningen, Nationalteatern och Röda Bönor. Men historien om MNW är också historien om ett före detta icke-kommersiellt bolag som efter 1980-talets högervindar börsintroducerades och nästan totalkollapsade.
Hur som helst firade det före detta proggande bolaget sin 40-årsdag på restaurang Strand på Södermalm i Stockholm. Grupper som uppträdde var Nationalteatern, Blå Tåget, Commando och Archimedes Badkar. Vi proggnostalgiker som hade möjlighet att pytsa in 200 kronor i entré bjöds på en härlig blandning av intellektuella musikavhandlingar om Kalla kriget framförda av Blå tåget och 65-åriga Ulf Dageby, som tillsammans med
resten av Nationalteaterns rockorkester bland annat framförde Barn av vår tid.
Just Blå tåget, som numera kallar sig X Blå Tåget efter att Mats G Bengtsson gick bort 2005, inledde kvällen med några av sina bästa låtar som till exempel Hagalund, Staten och kapitalet och Uppå landet. Som avslut framfördes det melankoliska mästerstycket Nya vantarna, som fastän den skrevs flera år innan proggens kulmen kom att ses som symbol för hela musikrörelsens fall och den annalkande högervindarnas decenniums början:
Tappa inte nya vantarna det blåser, det blåser så kallt. Gör inte av med alla slantarna det är så dyrt att lev.
Livet rinner mellan fingrarna ta vantarna på, det går så fort. Dom samvetslösa livsförskingrarna står och ruskar i sin port.
Själv minns jag när jag år 2000 träffade på hela bandet i Umeå när de var på turné. Och jag som flitig student som samlade namn mot kommunala nedskärningar fick sura blickar av trummisen Leif Nylén när jag bad honom och de andra att skriva på. Just Nylén är kanske den som romantiserat mest över 68-epoken och gärna framhållit sin egen generation som, om än naiv, den bästa. Tingens ordning är ju dock ständigt föränderlig och kanske är det så att ABBA:s Björn och Benny till skillnad från skrivbordsradikalen Nylén hade skrivit på min protestlista?
Hur som helst får man väl förlåta både nutida politiska brister och musikaliska tillkortakommanden med tanke på att bandet ändå var epokgörande och att deras musik kommer att leva vidare länge till.
Nikke Ström, Håkan Nyberg och Ulf Dageby framförde, tillsammans med flera nya förmågor som anslutit sig till Nationalteatern de senaste åren, de största hitarna från bandets storhetstid. Vad sägs om Sent en lördag kväll, Kolla kolla, Jack the ripper, Men bara om min älskade väntar, Lägg av, Bängen trålar, Spisa och Livet är en fest.
Så här 30 år efter proggrörelsens död slås man av att många av låtarna fortfarande är aktuella. Likaså slås man av att mycket har förvärrats i dagens samhälle. Skulle Staten och kapitalet ha skrivits idag, skulle det kanske ha låtit så här:
Kapitalet höjer hyrorna, och staten sänker bostadsbidragen
och om det fifflas en smula med
den järnhårda lönelagen
och till och med betalas mindre i lön
än priset för mat och för hyra
för staten skjuter då inte till
när levnadsomkostnaderna blivit alltför dyra
sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar
Tobias Johansson
