Båt 370 på dödens hav

2017-04-12 23:15:56




Båt 370 Döden på Medelhavet (Norstedts 2017) av Annah Björk och Mattias Beijmo är ingen bok man läser för att somna. Ibland är berättelsen så tragisk och gripande att man bara vill förbanna denna tid som låter människor mördas för att de tvingats på flykt. Men det är inte endast en berättelse om död och förtvivlan. Författarnas svåra sökande efter sanningen skulle aldrig varit möjlig utan den medmänsklighet och viljan att inte ge upp som flyktingsolidariteten är ett uttryck för.
Båt 370 är verkligen att rekommendera.

EU:s flyktingmurar och att det inte finns några säkra, legala flyktingvägar att nå Europa på har gjort Medelhavet till dödens hav.
I fjol drunknade 5 022 flyktingar i Medelhavet. Hittills i år har 1 000 registrerats som döda eller saknade efter att ha försökt korsa Medelhavet.
Men det verkliga dödstalet är mycket större än det antal döda och saknade som har rapporterats av myndigheter, media, FN eller hjälporganisationer. Mörkertalet är enormt.

Båt 370 är namnet på den flyktingbåt som sjönk i ett stormigt hav när den var på väg från Turkiet till den grekiska ön Lesbos den 4-5 januari 2016. De flesta av den överfyllda båtens passagerare drunknade.
När detta sker befinner sig bokens två författare, Annah Björk och Mattias Beijmo, vid den turkiska kustremsan för att undersöka hur man kan organisera mat, medicin och skydd till de flyktingar som under bar himmel väntar på att göra den riskfyllda resan till Lesbos. När de båda vaknar den 5 januari har de fått larm om att en båt sjunkit i natt.
Röstmeddelandet på WhatsApp är kort och blytungt: ”Många döda, många barn”.
Bilder på döda vid stranden bekräftar det fasansfulla som hänt under natten. Men det finns inga uppgifter om hur många som dött. Den turkiska kustbevakningen som också larmats men som inget gjorde har överhuvudtaget ingen lista över döda.
Till sist och med hjälp av andra volontärer och hjälporganisationer, får man en lista på 34 saknade personer av totalt 53.

I början av januari 2016 har EU ännu inte slutit sitt skamliga avtal med Turkiets diktatoriska president Erdogan. Det är fortfarande möjligt för flyktingar som vill söka asyl och skydd i något EU-land att korsa Egeiska havet – från Turkiet till någon grekisk ö.
Men i avsaknad av legala, säkra vägar tvingas de betala 10 000 kronor till flyktingsmugglarnas agenter för en plats i en uppplåsbar gummibåt som egentligen bara rymmer 10-15 personer men som ”fylls till bristningsgränsen med i snitt 50 personer. Varje gummibåt blir på så vis värd ungefär en halv miljon kronor. En smugglare kan tillsammans med sina underhuggare hantera tio båtar varje natt, vilket för en enskild alltså innebär en inkomst på motsvarande fem miljoner kronor – garanterat skattefritt.”

Flyktingsmugglarna är att likna vid en maffia och med våld tvingade man båten med de 53 flyktingarna att ge sig ut i en båt som inte var sjö­duglig och trots den våldsamma stormen. Även de flytvästar man erbjuder är dödsfällor. ”Fejkade flytvästar, en inbillad livförsäkring. Jag har just läst om det. Dagen efter att kropparna flöt upp här gjordes en stor polisrazzia mot en fabrik som tillverkade just sådana här livsfarliga dödsfällor. 1 263 flytvästar beslagtogs. I fabriken jobbade fyra personer, två av dem var minderåriga syriska flyktingar”.
Detta berättar också en del om hur flyktingar från Syrien behandlas i Turkiet.
Enligt turkisk lag betecknas flyktingsmuggling som ett allvarligt brott som bestraffas hårt. Denna lag, liksom många andra lagar, är tveeggad. Även volontärer som likt författarna ämnar bistå flyktingar i landet kan straffas för ”medhjälp till flykting­smuggling”. Men oavsett vad lagen säger står det klart att flyktingsmugglarna inte kunde bedriva sin verksamhet om inte de turkiska myndigheterna allt som oftast valde att titta åt ett annat håll, och/eller var delaktiga.

”När en flyktingbåt kapsejsat på Medelhavet finns inga konventioner att följa, ingen praxis eller policy för hur dödsoffren ska identifieras och anhöriga underrättas. Den brittiska domaren och författaren Catriona Jarvis har metodiskt gått igenom EU:s snårskog av lagar och regler, och funnit att det inte heller finns något som övergripande reglerar att människor som dör på flykt får en värdig begravning, eller att deras död ens noteras eller förs in i statistiken”.
Efter den tid som boken skildrar och efter EU:s överenskommelse med Turkiet i mars i fjol har flyktingar tvingats ta den ännu farligare och längre sjövägen från Egypten eller Libyen för att nå ett EU-land. Natten den 9 april 2016 sjönk en båt utanför Egyptens kust och över 500 flyktingar drunknade. Men trots att detta anses vara den dödligaste förlisningen på Medelhavet har inget gjorts för att offren ska få upprättelse och för att finna de ansvariga.
”En granskning som Reuters BBC Newsnight låtit göra sju månader efter denna massdöd visar att ingen nationell myndighet eller internationellt organ har inlett en utredning om vad som skedde och ingen har ställts till svars för dödsfallen.
När sociala media åtta dagar senare började rapportera om vad som hänt var det bara en europeisk politiker, Italiens president Sergio Mattarella, som överhuvudtaget visade något intresse. Han menade att världen borde reflektera över ’ännu en tragedi i Medelhavet.’
Men varken Italien, dit fartyget var på väg, eller Grekland, där de överlevande anlände eller Egypten där båtresan började, har inlett någon undersökning. Inget FN-organ eller någon av EU:s många byråer har gjort någon utredning” (nyhetsbyrån Reuters den 6 december 2016).

EU-regeringarna, som förenas i en politik som inte utgår från att rädda och skydda liv, känner inget behov av att räkna de som dödas till följd av deras omänskliga flyktingpolitik.
I sökandet efter de dödas identitet och för att ge offren upprättelse samt finna svaret på vad som egentligen hände ute på havet tar författarna kontakt med en mängd organisationer och myndigheter.
– Båt sjönk. Vi ringde efter hjälp, säger han och låter sin hand agera telefon när han visar att de ringde. No. Kustbevakningen sa no. No, sa dom.
Det berättar en av de överlevande från Båt 137 som tagits till militärpolisens förläggning på den kustremsa där de i praktiken hålls som fångar och tvingas skyffla kol i utbyte mot ett mål mat.
Han berättar också om att en stor båt (en tankbåt), kom emot dem. Men efter att någon på dess däck kastat ner en fimp mot de flyktingar som skriker ”Help!” åker tankbåten i väg. Sedan kommer mördande svallvågor.
Tankbåten skulle bli identifierat som ett fartyg som används för smuggling av bränsle från Libyen till Europa.

Det skulle också visa sig att det var fler båtar med flyktingar som sjönk den ödesdigra natten den 4 januari, enligt volontärorganisationen United Rescues: ”Troligen kom ingen kustbevakning till deras undsättning heller”.
Men från Båt 370 fanns 12 överlevande som har berättat om vad som skett. Med deras vittnesmål som grund kan offren identifieras, anhöriga informeras och de överlevande kan lämna militärpolisens celler. Slutligen kan även tankbåten spåras till Tripoli i Libyen.
Båt 370 Döden på Medelhavet är rakt igenom en mycket bra bok.
Det är bara att hoppas att det snabbt kommer en fortsättning. ■


Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!