| BOK | Båten |
| Författare | Nam Le |
| Förlag | Natur & Kultur (2010) |
Bokens inledningsnovell handlar om Nam Le, en tidigare lovande advokat, numera en alkoholiserad elev på skrivarskola, nära nog utblottad på känslor och med ett distanserat förhållande till sin flickvän – och till sin far som flydde Vietnam efter kriget.
Paul Auster och Daniel Sjölin hör till de författare som tidigare lekt leken med att placera den egna identite-ten i sina romaner, men att beskriva sig själv som ett praktsvin i första novellen i första boken får ändå sägas vara ett originellt sätt att etablera sitt författarskap.
Novellen heter, fritt översatt, Kärlek och heder och sorg och medkänsla och uppoffring, ord som ska känneteckna livets och skrivandets egentliga, djupare mening. Novellen handlar inte om något av det.
Det gör däremot på sätt och vis de följande novellerna, sedda som helhet. Även om de berättas från geografiskt vitt skilda platser av röster i olika åldrar, av båda könen och från alla klasser, har novellerna ändå något som håller dem samman, en minsta gemensam nämnare.
De är inte sammanvävda som i Alejandro González Iñárritus film Babel, och de delar nog inte den filmens anspråk på att säga något om världsordningen som sådan. Ändå efterlämnar de samma känsla av oöverblickbart kaos och djup orättvisa.
De sju novellernas huvudperso-ner – en medelålders konstnär i New York, en gängmedlem i Mexiko, en skolflicka i Hiroshima, en tonårspojke i en småstad, en amerikanska i Teheran, en ung flicka från ett asiatiskt land på väg att bli ”illegal” flykting – befinner sig alla, precis som den alkoholiserade författaraspiranten, i av-görande situationer som de inte kan kontrollera.
Förutom stor stilistisk skicklighet har Nam Le en inlevelseförmåga utöver det vanliga. Oavsett om miljön är Japan under andra världskriget eller den samtida motståndskampen i Iran, etableras den övertygande redan ett par rader in i berättelsen.
Novellen är ett krävande format. Eftersom den inte har romanens tid att presentera karaktärer och konflikter, måste den koncentrera sig till de allra nödvändigaste detaljerna och händelserna.
När det är riktigt skickligt genomfört, känns det nästan som om man verkligen mött de här människorna, varit på deras platser och upplevt deras historia. Så är Båten. Men att önska lycklig resa är omöjligt.
Båtens berättelser lämnar aldrig verkligheten som vi känner den, varför det finns gott om komplicerade livsöden och få lyckliga slut – eller, som brukligt i noveller, knappt ens slut som är möjliga att utropa som ”the end”.
I bokens sista novell befinner vi oss på en överlastad båt som driver med en trasig motor någonstans ute på världshaven.
Lasten är människor som ska smugglas till ett land där det inte är krig och där det kanske är möjligt att försörja sin familj på sitt arbete, vilket är tillräckliga skäl för att riskera livet för att ta sig dit.
Hur det slutar i just det här fallet är inte poängen och kanske inte ens viktigt, för vi vet att de här resorna sker i desperata tusental hela tiden och att flyktingbåtarna kommer att fortsätta färdas också när vi slagit igen Båten.
Novellerna gestaltar situationer och orättvisor som människorna som drabbas inte kan råda över.
Nam Le är författare: Hans roll är att leva sig in och beskriva hur saker är. Frågan varför lämnar han till läsaren att besvara.
Ulrika Waaranperä
