| BOK | Befria EU |
| Författare | Per Gahrton |
| Förlag | Ordfront (2008) |
Befria EU innehåller också en skarp kritik mot dagens EU, men till skillnad mot tidigare hoppas Gahrton att EU kan förändras inifrån. Gahrton vill befria EU från EU-politik och toppstyre. Det är en omöjlig föresats.
Per Gahrton har hunnit göra många politiska omsvängningar allt sedan 1960-talet, då han var ordförande i folkpartiets ungdomsförbund, till idag. Alla kan ändra sig och det är inget fel i det. Men Gahrtons senaste omvandling från att vara för ett utträde ur EU till att hoppas kunna ”reformera” är en förändring som bara EU-förespråkare kan välkomna.
År 2007 på DN Debatt den 5 februari deklarerade Gahrton att ”efter valet 2010 kan det inte bli tal om att Miljöpartiet ska gå in i en socialdemokratisk regering” och aviserade att han ämnade lämna alla uppdrag i Miljöpartiet.
Vid den tidpunkten menade han att framtiden krävde nya sociala rörelser och partier. Han hänvisade bland annat till ”Rättvisepartiet [Socialisterna] som står för en radikal social soli-daritet med samhällets sociala botten, utan förvirrande historiska kopplingar till en stendöd kommunism.”
Ett år senare tillkännagav Gahr- ton på samma DN Debatt att han egentligen aldrig varit någon stark an- hängare av Miljöpartiets med fleras krav på Sveriges utträde ur EU och att det efter EU:s utvidgning var dags att slopa utträdeskravet.
Om utträdeskravet slopades kunde en bred allians byggas för att stop-pa EU:s utveckling mot en ”super- stat”, var Gahrtons nya slutsats.
Gahrtons helomvändning spelade onekligen en roll i varför Miljöpartiets ledning till sist lyckades få bort utträdeskravet och därmed underlätta en allians, inte med EU-motståndare utan med Socialdemokraternas ledning. Dagens S-ledning är om möjligt ännu mer EU-vänlig än Persson & Co.
Gahrton själv är numera med i en av de ”röd-grönas” arbetsgrupper – den som ska utarbeta den utrikespolitik som en S-MP-V-regering ska bedriva om man vinner valet. Än så län- ge finns Gahrton kvar i Miljöpartiets ledning.
Enligt Gahrton är det EU:s utvidgning – från länderna i Västeuropa till idag 27 medlemsländer, merparten av Europas stater, som har gjort utträdeskravet föråldrat.
”Nu gäller det inte längre om ifall Sverige ska förbli medlem av EU eller inte, nu gäller det att formulera och skapa opinion för radikala krav på förändringar av EU-politiken”, skriver Gahrton i en formulering som påminner om den som exempelvis alltid socialdemokraterna brukar använda när det är dags för EU-val.
Genom fortsatt utvidgning och nya politiker vid rodret kan EU bli något annat än vad det är idag, menar Gahrton.
Men har EU:s utvidgning sedan mitten av 1990-talet – från 12 till dagens 27 – i grunden förändrat EU? Svaret på den frågan måste bli ett nej.
Utvidgningen har ackompanjerats av att EU blivit än mer av ett kapitalistiskt block och en Fästning Europa. Sedan 1990-talet har EU-murarna blivit högre mot flyktingar och den europeiska kapitalismens utsugning av de fattiga länderna har intensifierats.
Långt innan EU började skriva på en konstitution fick nyliberalismen status av grundlag omfattande alla medlemsländer.
EU/EMU-politiken har kantats av nedskärningar, avregleringar och privatiseringar.
EU:s domstol har vidare gett grönt ljus för lönedumpning.
Gahrton ger själv många exempel och argument, som visar att EU inte kan förändras inifrån och bli något annat än ett verktyg för de besuttna. Eftersom Gahrton inte vill se eller erkänna att ett nytt Europa skapas i arbetarnas och de ungas kamp – mot EU-politiken – hittar han ingen socialpolitisk kraft som kan förändra EU. Han tvingas ställa sitt hopp till att någon eller några ur Europas maktelit ska förvandla EU ”från en del av problemet till lösningen”.
Det är utopiskt och författaren själv verkar ha svårt att tro på sina egna förhoppningar.
Bokens alla avslöjande fakta, beskrivningar och argument om dagens EU talar emot Gahrtons tes.
När det exempelvis gäller att tvinga fram fördelaktiga handelsvillkor för de stora imperialistiska länderna har EU ”om möjligt uppträtt än aggressivare” gentemot de fattiga länderna skriver Gahrton och fortsätter: ”EU har med alla medel kämpat för att få hela världen att öppna sig för ohämmat intrång av EU-företag”.
Bakom EU:s flykting-, miljö-, utrikes- och försvarspolitik står hela det europeiska etablissemanget.
Lägg därtill EU:s ekonomiska politik sedan början av 1990-talet och bilden blir glasklar: EU är storföretagens projekt och ett instrument för att stärka den europeiska kapitalism-ens ställning på världsmarknaden och för att hålla nere arbetarna samt de fattiga.
En brist i Gahrtons bok är att han knappt nämner EU:s nyliberala dagordning. Den s k Lissabonprocessen omnämns överhuvudtaget inte.
EU:s utvidgning har varit ett led i de dominerande europeiska staternas nykolonialism och försök att finna en ny billig arbetskraftsreserv.
Hoppet om att EU skulle bidra till en snabb och trygg utveckling samt öppna gränser efter stalinismens kollaps 1989-91 bidrog till att det fanns ett folkligt stöd för EU-medlemskap i Central- och Östeuropa. Åtminstone var det så i början. Nu är det annorlunda.
Med medlemskapet som morot piskade EU fram historiens mest omfattande utförsäljning av gemensam egendom; privatiseringen av statliga egendom i Central- och Östeuropa.
De nya EU-länderna har i själva verket blivit andra rangens medlemmar, vars ekonomier är i händerna på västeuropeiska bolag och storbanker.
Resultatet av denna plundring märks nu i krisens Baltikum, Ungern o s v. Ett annat skäl för utvidgningen var det geopolitiska – ett större EU skulle dels kunna tävla med andra imperialistiska makter om marknader och intressesfärer långt utanför Europas gränser och dels förhindra andra makter att vinna insteg i Europa.
Det är också mot den bakgrunden man ska se EU:s militarisering ”som gått mycket snabbt”, som Gahrton påpekar. ”Uppbyggnaden av EU:s militära kapacitet har skett i rasande fart och, utan att folket tillfrågats, gjort Sverige till en medlem av en militärpakt”, skriver Gahrton.
Militariseringen är bara ett av många EU-projekt som utvecklas utan att folken tillfrågas.
I slutet av förra året, strax innan Israels terrorkrig mot Gaza, upprättade EU en säkerhetspakt med Israel. Utrikes- och säkerhetspolitiken är en fortsättning på inrikespolitiken.
”EU är ingen miljöorganisation”, har Gahrtons partivän Carl Schlyter påpekat. ”Urvattnat och för lite”, var miljöorganisationernas omdöme om EU:s senaste klimatpaket.
Det Gahrton kan hoppas är att den folkliga opinionen tvingar EU att till sist ta klimatkrisen på allvar, men EU:s marknadsliberalism och att unionen är ett redskap för kapitalistklassen omöjliggör att EU ”tar världsled- ningen mot klimatkrisen”.
Vad Gahrton helt missar i sin bok är att krisen och kampen splittrar de styrande och EU.
Samtidigt med globaliseringen förstärktes motsättningen mellan nationalstaten, som än idag utgör en grund på vilken kapitalismen vilar, och kapitalismens ständiga strävan att riva ned de hinder som nationalstatens barriärer sätter för produktionens utvidgning.
Bildadet av EU, den gemensamma ”fria” marknaden, EMU o s v är alla egentligen barn av kapitalisternas försök att övervinna nationalstatens begränsningar. Men eftersom kapitalis- terna i Europa också konkurrerar med varandra samt behöver skydd av ”sin” stat, inte minst i kristid, kommer dess försök att slå i väggen.
”Protektionismen ökar i Europa. Det anser EU-kommissionen efter den senaste tidens kollisioner mellan EU-länder som försöker skydda sina hemmamarknader”, rapporterade Sveriges Radio den 13 mars.
Kapitalismens egna inre motsättningar och kriser lägger hinder i vägen för att EU ska utvecklas till en ”superstat” samtidigt som de reser många frågetecken över eurons framtid som gemensam valuta. ”Ett av krisens nästa offer kan bli euron”, me- nade en skribent i brittiska Independent i början av april i år.
Bara arbetarklassens kamp för att avskaffa kapitalismen kan skapa förutsättningar för att börja riva ner de hinder som förhindrar ett förenat Europa – ett med nödvändighet demokratiskt och socialistiskt Europa.
EU-motståndet behöver en klar antikapitalistisk och internationalistisk profil. Kampanjen för ett utträde måste utgöra en del av en kamp för ett annat socialistiskt Europa. Om inte så blir EU-motståndet nationalistiskt.
Befria EU säger Gahrton, men frågan är hur vi ska befria oss från EU?
Per Olsson
