Belgien: Hur besegra högerpolitiken?

2015-06-18 10:02:10


Det momentum som rörelsen hade har stannat av, men regeringens kommande attacker kommer att sporra arbetare och unga till nya massaktioner.

I slutet av förra året och början av detta år skakades Belgien av en väldig protest­våg mot den nya högerregeringens frontalangrepp på socialförsäkringar, pensioner och  indexreglerade löner. Facken hade kunnat fälla regeringen. Men även om det fortfarande förekommer strejker och andra protester, har ett momentum gått förlorat.

Möjligheten finns också att rörelsen får ny fart efter sommaren då regering­en planerar att genomföra nya ­attacker. Regeringen, som kom till makten för sju månader sedan, är en högerkoalition bestående av tre flamländska partier – det national­istiska och nyliberala N-VA, Liberala partiet och Kristdemokraterna (CD&V) – samt Liberala partiet i det fransktalande Vallonien.

Medan några fackföreningsleda­re utannonserade en ny ”aktionsplan” liknande den för ett år sedan står det också klart att det viktiga momentumet har gått förlorat och att rörelsen har tappat kraft. Hur är det möjligt att en såpass stark rörelse, som var så nära att fälla regeringen med en av de allra kraftfullaste 24-timmars generalstrejkerna sedan 1980-talet, har gett så litet resultat?

Regeringen kunde inte bara gå vidare med sitt åtstramningsprogram, utan opinionssiffror visar dessutom att den till råga på allt inte har förlorat särskilt mycket i stöd. Undantaget är NV-A, som återigen tappar stöd eftersom partiet ses som huvudkraften bakom regeringens nedskärningar.

I de södra, fransktalande delarna av landet har Socialdemokraterna enligt opinionsundersökningarna ett mycket lägre stöd jämfört med valresultatet i valet i maj år 2014. Detta är ett tecken på en markant vändning. Delar av Socialdemokraternas röster har tagits av det tidigare maoistiska partiet PTB, som har nio procent av opinionen och som nu är Valloniens fjärde största parti. I Flandern, där PTB heter PVDA, märks däremot ingen uppgång för partiet.

Det är av yttersta vikt att dra lärdomar från arbetarkampen och hur rörelsen förlorade chansen att fälla regeringen just när den höll på att kollapsa. Hur kan rörelsens kraft spridas, svagheter övervinnas och vad krävs för att vinna framtida strider?

LSP/PSL (CWI i Belgien) för den diskussionen via våra tidskrifter och överallt där vi kan på arbetsplatser, inom fackföreningar och genom fackliga nätverk. Detta är det enda sättet som arbetarrörelsen kan gå stärkt ur kampen och förbereda för nya och mer segerrika strider.

Regeringens aptit växer och kommer säkerligen att återkomma med nya attacker. Det diskuteras om en så kallad skatteomläggning. Även fackföreningsledarna håller tyvärr med om att arbetskraftens kostnader måste minska för att öka den belgiska ekonomins konkurrenskraft. Frågan som diskuteras är hur?

En uppmaning till nya ”aktionsplaner” efter sommaren uttalades av den vallonske socialistiska fackföreningsledaren under en av de senaste massprotesterna. Detta är en återspegling av trycket och frustrationen från gräsrötterna.

Men eventuella framgångar kommer att bero på hur allvarlig intentionen bakom uppmaningen är och hur villig fackledningen är att inte bara mobilisera ordentligt, utan också att man inte åter stannar av halvvägs i kampen.

Fackföreningsledningen hoppa­des att kampen skulle bereda vägen för återkomsten av den tidigare trepartikoalitionsregeringen, med bland andra Socialdemokraterna, vilket i bästa fall skulle innebära ”milda åtstramningar”. Men kring årsskiftet 2014-15 backade fackföre­ningsledarna från att försöka fälla regeringen och började istället att förhandla med den. Detta ledde till en upplösning av den fackliga enigheten och en tillbakagång i arbetarkampen.

Några fackföreningsledare försöker nu förminska styrkan och effekten av arbetarkampen i syfte att minska förväntningarna på vad som skulle vara möjligt att genomföra.

Styrkan i fackföreningarnas aktionsplan i fjol går inte att bestrida. Datumen för möten, demonstrationer och de regionala och rikstäckande strejkerna bestämdes långt innan de ägde rum. För första gången på många år återuppstod strejkvaktskedjor och organiseringen av arbetsplatsmöten. Direkta band knöts mellan fackföreningsmedlemmar från olika företag inom samma sektor och massmöten hölls för att gräsrötterna.

Och det fanns ett folkligt stöd. En majoritet av samhället stödde några av de viktigaste kraven som rörelsen reste. Omkring 70 procent motsatte sig regeringens attacker mot indexerade löner och mot förslaget på höjd pensionsålder till 67 år. Över 85 procent stödde en förmögenhetsskatt.

Den 250 000 personer starka och landsomfattande demonstrationen den 6 november 2014 var den största belgiska fackliga protesten sedan maj 1986. De regionala strejkerna och en av de landsomfattande strejkerna slog igen de flesta arbetsplatser.

Vid den tidpunkten var dock fackföreningsledarna bekymrade över krafterna de hade släppt lös och var inte längre beredda att använda strejkernas fulla kraft. 

Nästan alla aktivister insåg att arbetarklassens medvetenhet hade fallit tillbaka sedan det tidiga 1990-talet. Arbetsplatsombuden och fackföreningarna befinner sig inte på samma medvetenhetsnivå som när de formades under perioden efter andra världskriget.

År 1950 hade arbetare mer eller mindre tagit över Vallonien och den härskande klassen lyckades rädda sitt system enbart genom att överge kung Leopold III för hans 19-årige son, Boudewijn. I slutet av år 1960 utvecklades en endagsstrejk utlyst av den socialistiska fackföre­ningen för offentliganställda till en vild strejk som varade i sju veckor.

Förut var fackföreningsledarna tvungna att att ta med i beräkningen att när väl en strejk hade startat kunde det vara svårt att få arbetarna tillbaka till arbetsplatserna, särskilt eftersom arbetare inom vissa fabriker och sektorer, såsom järnvägen, kunde pressa rörelsen vidare när väl dammluckorna hade öppnats.

1970-talet såg en massiv våg av ockupationer av arbetsplatser och under 1980-talet strejkade de offent­liganställda i tio dagar. Fackföre­ningsledarna vet att detta inte är fallet idag, men de stora framgångar som aktionsplanen innebar fick dem att inse att sådana krafter kan återuppstå mycket snabbare än vad de kan förutspå. Detta är en av huvudorsakerna till varför fackföre­ningsledarna ändrade sin strategi efter den 15 december i fjol.

Under de kommande fyra och ett halvt åren kommer regeringen att ta sikte på ännu fler nedskärningar. 

Även om de stundande avtalsrörelserna i det här skedet kommer att användas av olika fackföreningsledare till att försöka mjuka upp åtstramningarna är det ändå mycket osannolikt att regeringen kommer att luta sig tillbaka under resten av mandat­perioden. Arbetare och vänstern borde förbereda sig för nya attacker.

Mer kampvilliga gräsrötter inom facken kommer att sporra de inom fackledningarna som är mer sympatiskt inställda till kamp. Genom att ta initiativ kan dessa arbetare hjälpa till att omvandla fackföreningar till kämpande organisationer som står förberedda inför utmaningarna som den krishärjade kapitalismen ställer.

LSP/PSL kan bidra till denna uppgift genom att organisera, analysera, komma med programmatiska förslag och förespråka ett socialis­tiskt samhälle som en väg ut ur den misär som kapitalismen utgör för en majoritet av befolkningen. ■