Den främsta nya faktorn i den politiska situationen i Italien utgörs av den häpnadsväckande och makalösa framgången för femstjärnerörelsen under ledning av miljardärkomikern Beppe Grillo. Efter Grekland är Italien ett av de länder som drabbats hårdast inom eurozonen. Den ekonomiska krisen har omsatt sig själv i en politisk kris. Inte en enda institution har besparats denna kris. Arbetsgivarnas organisation, den katolska kyrkan och till och med fotbollförbundet har försvagats av korruptionsskandaler, mutor och splittring.
Femstjärnerörelsen är inte ett politiskt parti, ej heller en allians, ej heller en social rörelse. Den byggdes i och omkring internet, runt en hemsida och väldigt allmänt hållna politiska punkter som handlar om ett förkastande av både höger- som vänsterpolitik. Beppe Grillos rörelse har inte något egentligt medlemskap, inga strukturer, inga lokalföreningar och ingen vald ledning.
Grillo har byggt upp sin auktoritet genom att peka på sin rörelses skillnader med den korrupta politiska eliten, med det ”gamla sättet” de traditionella politikerna sköter politiken.
Han har byggt upp sina styrkor på den traditionella vänsterns ruiner, inklusive den politiska och organisatoriska kollapsen för PRC (Partiet för Kommunistisk Återuppbyggnad). Genom en radikal retorik har han kunnat dra till sig ett nytt skikt i samhället till sin rörelse – ungdomar som i allmänhet har en vänsterbakgrund, men även människor från högern.
Hans rörelse får 20 procent i opinionsundersökningarna. Ett sådant resultat i val skulle göra femstjärnerörelsen till det näst största partiet i Italien. De har redan vunnit hundratals fullmäktigemandat och vunnit borgmästarvalen i flera städer, inklusive rätt stora städer som Parma.
Beppe Grillos framgångar måste utläsas som ett uttryck av förkastandet av traditionella partier och den enorma möjligheten som finns för en opposition och en alternativ kraft i samhället. Det är byggt på en känsla av misstro och avsky mot traditionell politik snarare än en egentlig entusiasm för hans rörelse.
Oförmågan att svara med ett klart program på vanliga människors behov, kopplat till frånvaron av en verklig social bas i samhället, kan innebära att den otroliga uppgången snart vänder till nedgång. Då kommer tusentals av rörelsens aktivister att bli besvikna, modfällda och söka efter en politisk lösning.
Vänstern och arbetarrörelsen kommer att behöva föreslå en lösning för många ungdomar och arbetare som tillfälligtvis förförts av Grillos ”antisystemretorik”.
Sällan har behovet av ett nytt politiskt begrepp känts så starkt som nu – ett vapen i händerna på dem som vill bekämpa och stå emot den härskande klassens frontangrepp mot arbetarklassens rättigheter och levnadsförhållanden.
Den 1 oktober förra året svarade tusen aktivister, fackföreningsledare och arbetare i kamp positivt på det upprop som förre ordföranden för FIOM, Giorgio Cremaschi, och vissa sektioner av fackföreningar på botten (USB) skickade ut med tanken att bygga en kamporganisation och diskussioner runt ett politiskt program mot krisen.
Det politiska ”manifest” som godkändes vid grundningskongressen för ”Ingen Skuld-kommittén” förkastade snaran av offentliga skulder och krävde att banker och finanssektorn skulle förstatligas under demokratisk och folklig kontroll för att låta dem som var ansvariga betala för kapitalismens kris.
Under de senaste månaderna har känslan av modfälldhet och resignation bromsat utvecklingen av Ingen Skuld-kommittén. Detta sedan fackföreningsfederationen CGIL sköt upp en generalstrejk och vägrade driva kravet på att vägra betala skulden. Stämningen har spätts på av att vänstergrupper som Sinistra Critica (USFI) och Falcemartello (IMT) har ”arbetat” i kommittén utan konkreta krav.
Parallellt med denna utveckling har en ny diskussion inletts runt ett förslag som vänstertidningen Il Manifesto lagt. Detta är känt som ALBA – en allians inom arbetarrörelsen med kampanjer för att försvara offentligt ägande och miljön.
ALBA höll sitt första nationella möte i Florens där aktivister från sociala rörelser, fackliga ledare och vanliga medborgare deltog. Trots ett än så länge förvirrat program kan vi inte utesluta att detta initiativ skulle kunna dra till sig stöd från dem som är desillusionerade med traditionell politik och som söker efter ett nytt ”politiskt hem”.
Femstjärnerörelsens framgångar visar vilken potential som finns och även att ett politiskt tomrum inte kan vara under en längre tid. Det kan finnas enorma möjligheter och tillfälligheter men i frånvaron av ett verkligt vänsteralternativ kan andra krafter, vilket även inkluderar högern, ta det utrymme den kollapsande vänstern lämnat efter sig.
Under perioden framför oss kommer Controcorrente (CWI Italien) att fortsätta arbeta i fackföreningarna, ta strid för en kämpande ledning och ställa kravet på en 24 timmars generalstrejk som ett första steg mot Montiregeringen och dess angrepp. Vi kommer att fortsätta att samarbeta med Ingen Skuldkommittén och följa utvecklingen i ALBA samtidigt som vi är öppna för alla nya alternativ som kan tänkas utvecklas, till exempel runt FIOM.
Giuliano Brunetti
Controcorrente (CWI i Italien)
Strider bland arbetsgivare och i partier
Vid den nyligen genomförda kongressen för arbetsgivarorganisationen Confindustria valde de en ordförande med en majoritet på endast elva röster.Dessa splittringar visar på de spänningar som existerar inom den härskande klassen, speciellt bland industriägarna.
Regeringen under ledning av bankiren Mario Monti, och sammansatt av några av den italienska kapitalistklassens ”främsta strateger”, är isolerad och stöds av färre än en italienare av tre. Ynka 4 procent har förtroende för politiska partier!
Alla stora politiska partier från Lega Nord till PDL (Berlusconis parti) och Demokratiska Partiet (PD) har sett stödet minska kraftigt. Hälften av befolkningen deltog inte i det nyligen genomförda lokalvalet.
Lega Nord, som under många år betonat sin folkliga karaktär i opposition mot den korrupta eliten i Roms salonger, skakas av korruptionsskandaler.
PDL som fram till för ett par månader sedan skröt om att vara det största partiet och påstod sig ha en miljon medlemmar led ett alvarligt nederlag i lokalvalen. De förlorade hundratals borgmästarplatser och blev tredje eller till och med fjärde parti i vissa städer, ofta med mindre än 10 procent av rösterna.
Berlusconis möjliga återkomst på den politiska scenen är det sista desperata och groteska försöket av en kapten som försöker rädda sitt sjunkande skepp.
Demokratiska Partiet har självt förlorat tiotusentals röster, vissa i vad som under årtionden har ansetts vara ett styrkefäste för dem, även om de behållit stödet bättre än PDL.
Djup ekonomisk kris▼
- IMF förutspår en minskning av Italiens BNP med 2,2 procent för 2012. Arbetslösheten har nått sin högsta nivå sedan 2001 och en av tre ungdomar är officiellt arbetslös. Under de tre första månaderna i år lades 150 000 företag ner – i snitt 1 600 varje dag.
- Enligt det nationella statistikinstitutet lever 8,3 miljoner invånare (12 procent av befolkningen) under fattigdomsgränsen och 5 procent av italienarna lever i total fattigdom.
- Under tiden har regeringen röstat för EU:s finanspakt och en ny ”utgiftsgranskning”. Det innebär en omedelbar minskning av offentlig sjukvård och att 130 000 människor som arbetar inom den offentliga sektorn får sparken. Redan nu är 35 procent av ungdomarna utan arbete och är beroende av sina familjer för att överleva.
- Nu är budgetbalans inskriven i konstitutionen, med mål att minska på den offentliga skulden (123,8 procent av BNP) med 5 procent per år. Från och med nu och fram till 2023 kommer de olika regeringarna att försöka tvinga fram nedskärningar på omkring 45 miljarder euro (372 miljarder kronor) om året.
