Förra veckan avslutades Arktiska rådets möte i Kiruna. Sverige och utrikesminister Carl Bildt drev igenom ett ”avtal” om hur oljeutsläpp i Arktis ska hanteras. Avtalet ger oljebolagen ett fikonlöv att visa upp när de borrar efter olja i området, trots att det varken finns teknik eller infrastruktur för att stoppa en katastrof vid ett stort oljeläckage.Det finns olika bedömningar om hur mycket olja som finns under havets botten i Arktis. Allt från några månader av världskonsumtionen till så mycket som 12 procent av alla oupptäckta olje- och 25 procent av alla oupptäckta gasreserver.
Även om flera oljebolag har vänt Arktis ryggen till förmån för annan miljöförstörande energiproduktion såsom skifferolja och oljeutvinning ur oljesand fortsätter tävlan om Arktis.
Argumenten mot oljeborrning är slående. För att hålla den globala temperaturhöjningen under 2 grader jämfört med förindustriell tid kan bara cirka en tredjedel av de nu bevisade reserverna av fossil energi användas upp. Att i det läget börja söka nya svårutvunna oljekällor i Arktis är detsamma som att mer eller mindre garantera högre temperaturhöjningar, med katastrofala följder i form av torka, orkaner, missväxt, översvämningar o s v. Att oljeracet om Arktis över huvud taget börjat ligger till stor del i det faktum att cirka 80 procent av Arktis isvolym redan har smält.
FN:s klimatpanel IPCC beräknar att Arktis kommer att vara isfritt sommartid år 2050. För isbjörnar, sälar och andra islevande djur innebär redan detta förstås en katastrof.
Oljeutvinning i Arktis kan också få mer direkta effekter.
BP:s oljeolycka i mexikanska golfen 2010, när oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade, visar riskerna med oljeutvinning till havs och speciellt djuphavsborrning, vilket i många fall skulle vara nödvändigt i Arktis. Att täta den läckande oljekällan var extremt komplicerat i de lugna varma vattnen strax utanför USA:s kust, där alla möjliga resurser fanns tillgängliga.
En liknande operation i Arktis kalla vatten med is och ingen civilisation i närheten skulle vara en näst intill omöjlig uppgift.
I Mexikanska golfen begränsades också katastrofen av att oljan bröts ned relativt snabbt i det varma vattnet, samtidigt som det fanns stora mänskliga och tekniska resurser att sätta in, för att till exempel tvätta stränder och fåglar.
I Arktis kalla vatten bryts oljan ned extremt långsamt och mänskliga resurser finns knappt alls. I hela Arktis, som utgör cirka sex procent av jordens yta, bor totalt fyra miljoner människor.
Sammantaget kan en oljeolycka innebära en mer eller mindre permanent ekologisk katastrof.
Avtalet om ”sanering” vid oljeborrning ger grönt ljus till oljebolagen att förstöra vår planet för profiter, både på kort och längre sikt. Det är regeringens resultat efter två års ordförandeskap i Arktiska rådet. Ironiskt nog är ett av bolagen med prospekteringsrättigheter i Arktis Lundin Norway, en del av Lundin-gruppen där den moderata utrikesministern Carl Bildt har suttit som styrelseledamot och vars bolag Lundin Oil har misstänkts för folkrättsbrott.
Miljöminister Lena Ek (C) har hävdat att regeringen är motståndare till oljeborrning i Arktis. Större hyckleri får man leta efter.
Regeringen har anammat den romerske kejsaren Vespasianus devis: ”Pengar luktar inte”.
Jonas Brännberg
