Billigt att lägga ned i Sverige

2006-07-28 15:20:15




Det är enkelt och billigt att lägga ned i Sverige. Nedläggningen av Electrolux-fabriken i Västervik kostade bara en tiondel av vad det kostade att lägga ned Electroluxägda AEG i tyska Nürnberg.

Det var inte bara lagar och avtal som gjorde det dyrare att lägga ned i Tyskland, utan det var lika mycket en fråga om kamp. Vid AEG-fabriken i Nürnberg gick arbetarna ut i kamp och fackets budskap var att ”vi är beredda att strejka i månader”. I Sverige är det både olagligt att strejka under gällande avtal och facket, särskilt IF Metall, har inte ens i ord markerat sitt motstånd mot den pågående slakten på industrijobb.
Sedan 2001 har 60 000 industrijobb försvunnit. Trots högkonjuktur och rekordvinster sysselsatte tillverkningsindustrin i Sverige 600 färre första kvartalet i år jämfört med samma period året innan.
AEG-arbetarnas sex veckor långa strejk kunde inte stoppa nedläggningen men gjorde det kostsamt för Electrolux att lägga ned. Dessutom blev Electrolux ett med dagens giriga kapitalism under strejken, vilket också kostade i form av minskad försäljning och skamfilat rykte.
Efter strejken fick AEG-arbetarna ett avgångsvederlag på i snitt 1,8 månadslöner per anställningsår (1,8 miljoner kronor). De som var över 53 år fick minst 79 procent av lönen om de vill förtidspensionera (avtalspension) sig och dessutom tvingades Electrolux att bidra rejält för att hjälpa de arbetslösa att hitta nya jobb.

Tio gånger dyrare

Att lägga ned i Nürnberg kostade Electrolux 2 000 miljoner kronor, i Västervik 200 miljoner.
I Västervik utbetaldes inget avgångsvederlag och det krävdes att man fyllt 60 år om man skulle få avtalspension.
Sverige är uppsägningarnas lågprisland. Att avgångsvederlag inte betalas ut gör det billigare att lägga ned i Sverige jämfört med i många andra länder.
Dessutom är det lokala facket bakbundet av antistrejklagar och förbundsledningar som istället för kamp och aktivitet hoppas att höga vinster ska ge lön och trygga jobb.
I tidningen Dagens Arbetes senaste nummer dokumenteras detta på ett tydligt sätt. Tidningen skriver under rubriken ”Spanjorerna fick en årslön – Sonja en dammsugare” om det spanska facket i Fuenmayor som i åtta månader kämpade för att göra nedläggningen så dyr som möjligt. ”Helst så dyr att nedläggning och flytt blev olönsamma”, enligt det lokala metallfackets ordförande. Till slut fick de utöver avtalspension och avgångsvederlag också ett engångsbelopp motsvarande en halv årslön, cirka 65 000 kronor. Electrolux fabrik i Fuenmayor hade lika många anställda som dammsugarfabriken i Västervik, men kostnaden att lägga ned i Spanien var dubbelt så hög.
”Vad hade hänt om Västervik varit spanska Fuenmayor? Sannolikt hade kostnaden rusat iväg till någon miljard som i Tyskland? Hade flytten till Ungern [dit Västerviks produktion förlades] då blivit lönsam?”, frågar Dagens Arbete. Svaret är mycket möjligt nej, under förutsättning att facket var berett att ta strid.

Facket måste ta strid

Dagens Arbete ger ett annat talande exempel från nedlägningen av Continentals däckfabrik i Gislaved jämfört med fabriken i Österrike. I Gislaved kostade nedläggningen 260 000 per anställd, i Österrike drygt 1,9 miljoner – nära fem gånger mer.
Fackledningarna brukar försvara sig med att a-kassan är att jämföra med avgångsvederlag, men det är ett klent försvar. A-kassan ger viss trygghet vid arbetslöshet, men gör det inte kostsamt för företagen att lägga ned.
Avgångsvederlagen handlar om betydligt större belopp, men förutom avgångsvederlag (vars storlek bestäms i kamp) finns även i många länder tvingande krav på att företagen ska presentera så kallade sociala planer vid nedläggning och ett arbetsrättsligt skydd som gör det svårare att sparka anställda, särskilt fackligt aktiva.

Det ska kosta

Det ska kosta att lägga ned, detta jämte ett stridberett fack som är berett att slåss på hemmaplan och globalt bildar en frontlinje mot företagsnedläggningar.
Regeringens och fackledningens linje om ”att det ska vara billigt –annars hotas jobb och investeringar” (Dagens Arbete 30 maj) har varken försvarat jobb eller gett nya investeringar, utan bara resulterat i rekordvinster. De svenska företagens investeringsnivå har för övrigt varit klart lägst i EU under 2000-talet.
Det ska vara billigt säger regeringen och fackledningen, och visst blev det billigt att lägga ned för Electrolux i Västervik. Det kostade en dammsugare till varje anställd som förlorade sitt jobb.

Per Olsson