Det är enkelt och billigt att lägga ned i Sverige. Nedläggningen av Electrolux-fabriken i Västervik kostade bara en tiondel av vad det kostade att lägga ned Electroluxägda AEG i tyska Nürnberg.
Det var inte bara lagar och avtal som gjorde det dyrare att lägga
ned i Tyskland, utan det var lika mycket en fråga om kamp. Vid
AEG-fabriken i Nürnberg gick arbetarna ut i kamp och fackets budskap
var att ”vi är beredda att strejka i månader”.
I Sverige är det både olagligt att strejka under gällande
avtal och facket, särskilt IF Metall, har inte ens i ord markerat
sitt motstånd mot den pågående slakten på industrijobb.
Sedan 2001 har 60 000 industrijobb försvunnit. Trots högkonjuktur
och rekordvinster sysselsatte tillverkningsindustrin i Sverige 600 färre
första kvartalet i år jämfört med samma period året
innan.
AEG-arbetarnas sex veckor långa strejk kunde inte stoppa nedläggningen
men gjorde det kostsamt för Electrolux att lägga ned. Dessutom
blev Electrolux ett med dagens giriga kapitalism under strejken, vilket
också kostade i form av minskad försäljning och skamfilat
rykte.
Efter strejken fick AEG-arbetarna ett avgångsvederlag på i
snitt 1,8 månadslöner per anställningsår (1,8 miljoner
kronor). De som var över 53 år fick minst 79 procent av lönen
om de vill förtidspensionera (avtalspension) sig och dessutom tvingades
Electrolux att bidra rejält för att hjälpa de arbetslösa
att hitta nya jobb.
Tio gånger dyrare
Att lägga ned i Nürnberg kostade Electrolux 2 000 miljoner
kronor, i Västervik 200 miljoner.
I Västervik utbetaldes inget avgångsvederlag och det krävdes
att man fyllt 60 år om man skulle få avtalspension.
Sverige är uppsägningarnas lågprisland. Att avgångsvederlag
inte betalas ut gör det billigare att lägga ned i Sverige jämfört
med i många andra länder.
Dessutom är det lokala facket bakbundet av antistrejklagar och förbundsledningar
som istället för kamp och aktivitet hoppas att höga vinster
ska ge lön och trygga jobb.
I tidningen Dagens Arbetes senaste nummer dokumenteras detta på ett
tydligt sätt. Tidningen skriver under rubriken ”Spanjorerna
fick en årslön – Sonja en dammsugare” om det spanska
facket i Fuenmayor som i åtta månader kämpade för
att göra nedläggningen så dyr som möjligt. ”Helst
så dyr att nedläggning och flytt blev olönsamma”,
enligt det lokala metallfackets ordförande. Till slut fick de utöver
avtalspension och avgångsvederlag också ett engångsbelopp
motsvarande en halv årslön, cirka 65 000 kronor. Electrolux
fabrik i Fuenmayor hade lika många anställda som dammsugarfabriken
i Västervik, men kostnaden att lägga ned i Spanien var dubbelt
så hög.
”Vad hade hänt om Västervik varit spanska Fuenmayor? Sannolikt
hade kostnaden rusat iväg till någon miljard som i Tyskland?
Hade flytten till Ungern [dit Västerviks produktion förlades]
då blivit lönsam?”, frågar Dagens Arbete. Svaret är
mycket möjligt nej, under förutsättning att facket var
berett att ta strid.
Facket måste ta strid
Dagens Arbete ger ett annat talande exempel från nedlägningen
av Continentals däckfabrik i Gislaved jämfört med fabriken
i Österrike. I Gislaved kostade nedläggningen 260 000 per anställd,
i Österrike drygt 1,9 miljoner – nära fem gånger
mer.
Fackledningarna brukar försvara sig med att a-kassan är att
jämföra med avgångsvederlag, men det är ett klent
försvar. A-kassan ger viss trygghet vid arbetslöshet, men gör
det inte kostsamt för företagen att lägga ned.
Avgångsvederlagen handlar om betydligt större belopp, men
förutom avgångsvederlag (vars storlek bestäms i kamp)
finns även i många länder tvingande krav på att
företagen ska presentera så kallade sociala planer vid nedläggning
och ett arbetsrättsligt skydd som gör det svårare att
sparka anställda, särskilt fackligt aktiva.
Det ska kosta
Det ska kosta att lägga ned, detta jämte ett stridberett fack
som är berett att slåss på hemmaplan och globalt bildar
en frontlinje mot företagsnedläggningar.
Regeringens och fackledningens linje om ”att det ska vara billigt –annars
hotas jobb och investeringar” (Dagens Arbete 30 maj) har varken
försvarat jobb eller gett nya investeringar, utan bara resulterat
i rekordvinster. De svenska företagens investeringsnivå har
för övrigt varit klart lägst i EU under 2000-talet.
Det ska vara billigt säger regeringen och fackledningen, och visst
blev det billigt att lägga ned för Electrolux i Västervik.
Det kostade en dammsugare till varje anställd som förlorade
sitt jobb.
Per Olsson
