DRAMASERIE |
Titel: Upp till kamp! Del 1 av 4: SVT 3/9, 20.30. Repris: SVT1 8/9 00.10. Manus: Peter Birro. Regi: Mikael Marcimain. |
Vi kastas sedan vidare till Göteborg 1965 och in på den legendariska rockklubben Cue Club, där Tommy and the Heartbreakers pumpar svartvit rythm & blues.
Så inleddes i måndags den nya SVT-serien Upp till kamp. Den kommer att sändas i fyra delar – jag har bara sett den första – och är skriven av Peter Birro samt regisserad av Mikael Marcimain, som tidigare har gjort TV-serien Lasermannen. Birro själv har en imponerande samling högklassiga TV-serier bakom sig; Hammarkullen (1997), Det nya landet (2000), Förste zigenaren i rymden (2002), Kniven i hjärtat (2004).
Inte bara nostalgi
Har göteborgaren Peter Birro lämnat dramatiseringen av vår nutid, gett upp och landat i enbart 60-talsnostalgi? Inte alls – efter att ha sett första avsnittet tror jag inte att vi behöver vara oroliga. Serien spänner över åren 1965-1976 och handlar om ungdomars engagemang och kamp i såväl kärlek som politik.I måndags fick vi lära känna arbetarkillen och rocksångaren Tommy (Sverrir Gudnason), inflyttade studenten och singer-songwritern Lena (Fanny Risberg), överklasstudenten Erik (Simon J Berger) och läkarstudenten Rebecka (Ruth Vega Fernandez). Alla övertygar i sina roller.
Tidsepoken, livet och konflikterna i samhället skildras genom de fyra: Daglönare som hunsas av stöddiga förmän, sågspån strös över blodpölen efter en ung varvsarbetare som dödsstörtat på jobbet, gamla, stela könsroller i familjerna. Komiskt blir det då Lena försvarar Birros stora idol Strindberg när hennes lärare beskyller honom för kvinnohat. En revolt gror – och ackompanjemanget finns redan där i rockmusiken och Dylan. Rockmusiken uttrycker en ny generations längtan efter mer frihet och kärlek, men också kamp mot krig och orättvisor i ett förstelnat folkhem.
Noggrann research
Gänget bakom TV-serien har gjort ett enormt researcharbete och i månader intervjuat ungdomar, arbetare och högerfolk ”som var med” för att det ska bli så genuint som möjligt. Och så känns det efter första avsnittet. Popgalorna – som de hette då – på Cue Club är fantastiska. Sånt blir lätt amatörmässigt och överspelat, men här är det skitig, ruffig rythm & blues som spelas. En del av musiken är skriven av medlemmar i Soundtrack of Our Lives och framförs utmärkt av skådespelarna själva. Annars är det mycket Dylan. I första delen stänger politikerna Cue Club ”för att rädda ungdomen från rocken”, vilket väcker behovet av att protestera, även om Tommy och Erik flyr till USA. De lär komma tillbaka.Peter Birro sa i måndagens ”Gomorron Sverige” att han gillar oskuldsfullheten i 60-talsrevolten, till skillnad från dagens brist på mod och anständighet hos människor. Han har inte alls velat göra en nostalgisk TV-serie, utan vill visa på likheter och skillnader med situationen idag. Och på behovet av människor som tar ställning och är beredda att betala priset för sitt engagemang.
Stefan Lundqvist