Bland Hitlers svenska vänner

2012-12-09 05:35:08




Ola Larsmos Förrädare tar sin början vid det ökända Bollhusmötet som hölls vid Uppsala universitet vintern 1939 och som Larsmo skildrat i tidigare böcker.
Mötet som anordnats av Uppsala studentkår antog en resolution mot att Sverige skulle ta emot judiska flyktingar från Tyskland och på mötet applåderas det när studenter talade om att ”skydda den svenska rasen mot den hejdlösa judeinvasionen”. På mötet fanns dock en liten minoritet som argumenterade mot naziststudenterna och antisemitismen, bland dem romanens huvudperson Charlie Westerholm, medlem i den socialdemokratiska studentförening­en Laboremus.
Efter mötet värvas Westerholm till den militära underrättelsetjänsten av en socialdemokrat vid namn Cedergren, som arbetar på UD (utrikesdepartementet).
Skälet till värvningen är att Cedergren och hans överordnade behöver någon som kan hålla dem informerade om den hemliga militära underättelsetjänstens verksamhet. Boken låter antyda att bakom Cedergren står Östen Undén, som var socialdemokratisk utrikesminister i ett par omgångar. Under andra världskriget var Undén ordförande i riksdagens utrikesutskott och inte sällan kritisk mot samlingsregeringens, med representanter från alla partier utom SKP (kommunistpartiet), eftergiftspolitik till Nazityskland.
Under andra världskrigets (1939-45) första tre år och åren innan krigsutbrottet, gjorde Sveriges regering allt för att stryka Hitler medhårs. Det var med hjälp av svensk järnmalm, stål och kullager som Hitler rustade upp sin krigsmaskin. ”Sveriges kortsiktiga intressen gick före de långsiktiga av att Nazityskland förlorade kriget”, sammanfattar Klas Åmark i sin bok Att bo granne med ondskan.
Den svenska militären, och inte minst dess underrättelsetjänst, hade nära band och ett omfattande samarbete med Nazitysklands militär och polis.

Samtidigt bedrev staten klappjakt på kommunister och socialister och gränserna hölls stängda. För att blidka Nazityskland ville regeringen inte ta emot dem som tvingats på flykt undan nazismens terror och krig. De flyktingar som trots allt lyckades ta sig in i landet sattes under övervakning eller i speciella läger alternativt skickades tillbaka, vilket i många fall var att likna vid en dödsdom.
Det är en mörk tid. Det är först när det börjar stå klart att Nazityskland kommer att förlora kriget, särskilt efter att Hitlers trupper lidit avgörande nederlag i slaget om Stalingrad 1942-43, som politiken ändras.

Andra världskriget har just börjat när Westerholm inleder sitt arbete inom den hemliga militära underrättelsetjänsten, C-byrån. Westerholms chef är en major som beundrar Hitler och deltagit som frivillig i de kontrarevolutionära styrkorna i blod krossande den finska revolutionen 1918.
Det fanns flera av majorens sort inom den militära underrättelsetjänsten, polisen och andra myndigheter – bokens förrädare.
Larsmos Förrädare är ingen uppdiktad historia. I romanens fria form lyckas Larsmo levandegöra historien och resultatet blir till en ypperlig spänningsroman vars verkligshetsanknytning bara drar upp betyget.

Det är kommunister och antinazister som den svenska säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten jagar och bevakar.
Flyktingar från det Norge som Nazityskland ockuperat sedan våren 1940 sätts i speciella interneringsläger i Sverige, andra skickas tillbaka till nazisternas bödlar. Det händer också med några av dem som förhörts av Westerholm, vars besvikelse och bestörtning inte blir mindre av att uppgifter om svenska officerares direktkontakter med tyska officerare i Norge bara tycks försvinna.
Samtidigt får tyska trupper färdas genom Sverige på sin väg till Norge, men fram till 1942 skickas tyska soldater som deserterar tillbaka till Norge.
På Försvarsstaben tar man eftergiftspolitiken ett steg längre och planerar för att gå med i Hitlers krig. Våren 1941 är det uppenbart att Nazityskland mobiliserar för, som man trodde, den slutliga fasen i kriget – invasionen av Sovjet som ska ge Nazityskland kontrollen över Europa. Försvarsstaben, kungen Gustaf V, högerpolitiker m fl ville inget hellre än att Sverige ska gå med i Hitlers korståg mot bolsjevismen.
”Tyskland har sprängt sina bojor och går nu med fri och ökad styrka till sin världshistoriska mission att krossa [Sovjets] röda regim”, skrev Aftonbladet som då stod långt till höger i en ökänd ledare 22 juni 1941.

Westerholm upptäcker efter ett tag att rapporter han skrivit efter förhör med flyktingar och andra uppdrag har försvunnit från byråns arkiv för att istället hamna hos Socialstyrelsens Utlänningsbyrå, som ensam fattar beslut om vilka flyktingar som ska avvisas och vilka som ska få stanna. Chefen för Socialstyrelsens Utlänningsbyrå var en uttalad tyskvän och ännu en som i Finland 1918 varit frivillig på kontrareveolutionens sida.
Flera av de norska flyktingar Westerholm förhört har, efter beslut av Utlänningsbyrån, skickats tillbaka till ockupationsmakten i Norge och döden.  ”Gör jag mitt jobb dör människor. De som gör rätt dör. Jag dödar dem”, säger Westerholm förtvivlat till sig själv när han inser hur han utnyttjats och vad han bidragit till. Och det skulle bli värre.
En arbetskamrat och vän till Westerholm mördas eftersom han visste för mycket om förbindelserna mellan Nazityskland, den svenska militären och Socialstyrelsens Utlänningsbyrå. Det visar sig också att det som underrättelsetjänstens chefer påstår vara räddningsaktioner i Lettland i själva verket handlar om att hjälpa SS-män (krigsförbrytare) att fly från Riga o s v.
”Svenskar och norrmän dör och tyskarna får vår hjälp. Så har det varit i många år. Det är det jag kallar förräderi”, summerar Westerholm till sin kollega.
Utan att avslöja för mycket om vad som nu händer, slutar det i vad som kallats det andra världskrigets stora inhemska spionskandal – avslöjandet att chefen för Socialstyrelsens Utlänningsbyrå under flera år lämnat ut uppgifter om tyska flyktingar och andra antinazister till en person som arbetade för Nazitysklands spioncentral i Sverige.
Men chefen för Utlänningsbyrån, som hette Robert Paulsson, fick aldrig något straff. Han benådades till slut, trots att han måste ha haft många liv på sitt samvete. Att jämföra med de exempellöst hårda domar som utfärdades mot exempelvis dem som förberedde sabotage mot svenska malmtransporter till Tyskland; de kunde dömas till åtta års straffarbete eller mer.

I förrädare kommer den styrande samlingsregeringen och Socialdemokraterna billigt undan. Det var regeringen som utformade den eftergifts- och samarbetspolitik som otvivelaktigt gynnade såväl Nazitysklands krigföring som de inhemska Hitlervännerna.

Per Olsson