Blod, svett och tårar; bördig grund för förändring

2008-03-05 16:46:07




Tänkte börja med något kul, för sen blir det värre. En gång ringde en käck flicka från ett opinionsinstitut och ville veta vad jag åt till frukost. Eftersom jag alltid är artig mot människor, speciellt dem som sitter fast i ett meningslöst och framtidsödande jobb, svarade jag sanningsenligt. Kall, två dagar gammal pizza och rumstempererad Pommac.
Det finns inte som alternativ i mitt formulär, sa hon. Får jag kryssa i fullkornsbröd och juice?
Ganska ofta ringer någon och vill bocka av mitt liv, men mitt liv passar inte in i deras kategorier. Jag svarar Rättvisepartiet Socialisterna, lyssnar på P2, äger inte bil och ny TV, nej. Känner till Alexandramannen? Självklart. Men när jag var tolv eller tretton fanns inte Internet och webbkameror. Pedofiler kallades fula gubbar och de var inte alls samma sak som när läraren kramade lite extra, skolläkaren skulle mäta bröstens tillväxt eller när den skrockande grannen som druckit fin konjak bara ville kramas lite. Det var vardag och inget speciellt, bara att stå ut.

När jag var sexton år, eller egentligen femton, kunde jag antagligen ha övertalats till att gå på de där nakenfesterna som anordnas idag 2008 på högstadiediskot på Lidingö eller vid Stureplan, där späda blåfrusna tonårstjejer i bikini och högklackat känner sig uppskattade och får gratis drinkar. Och klamydia med sig hem. Det är ganska lustigt, att vi kan vara så svältfödda på verkligt värde att nästan vad som helst duger. När jag blev sexuellt attackerad av en man som kunde ha varit min pappa, låg jag i sängen i tre dagar innan jag berättade för mina föräldrar. Svullnaden och blåmärkena hade bleknat lite. Du måste ju ha gjort något, sa min verkliga pappa. Jo, det är nog mitt fel.

Det mesta kan skrivas om till en rolig historia, galghumor har alltid uppskattats av förtryckta och dit hör ju kvinnosläktet. Som när jag hade mitt nya fina Grupp 8-märke på mig och fick stryk på kvarterspuben. Skyll dig själv, sa min kille. Vad trodde du skulle hända när du provocerar så? Ja, det är klart, jag var väl lite aggressiv där.

Inte förrän långt senare fick jag veta hur det gick till när jag mer eller mindre byttes eller övertogs, som när man lånar någons kläder eller något. Jag var inte den första och säkerligen inte den sista tjejen att vakna upp groggy och förvirrad i hans säng. Jag mindes nästan ingenting. Hur kan en folköl vara så stark? När han band fast mina händer vid sängstolpen insåg jag att vi inte hade så mycket gemensamt som jag trott. Man vill ju inte verka oartig så jag bad honom lägga en kudde över mitt ansikte för att dölja eventuella skrik, ifall det var lyhört. Att han hade en enorm schäfer och samlade på nazistmemorabilia bidrog till att jag höll tyst och till och med tackade för skjuts hem.

Hoppsan, nu blev det kanske lite väl personligt, eller blev det det? Kanske ni som läser kan känna igen mina minnen som era egna? På ett ungefär. Det finns en paroll som är fin: Gråt inte, kämpa! Jag vill förbättra den lite till: Gråt så mycket du vill, medan du kämpar!


Åsa Westerlund Karlsson
är medlem i Huddinge-Farstas partiförening

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!