Fördröjningen av KKP:s kongress understryker allvaret i splittringen om maktposter i den nya ledning som ska premiärvisas på kongressen. Datum för de senaste tre kongresserna (1997, 2002 och 2007) tillkännagavs i slutet av augusti, en månad tidigare än i detta fall. En traditionell förkongress med toppledarna i KKP hölls i augusti på badorten Beidaihe och ansågs ha nått en uppgörelse i den hett omtvistade frågan om ledarskapets sammansättning. Fördröjningen tyder dock på att en sådan deal har brutit samman och lett till nya fraktionsstrider.Bo Xilais öde har använts som ett förhandlingsobjekt mellan hans anhängare och motståndare inom partiledningen. Bos motståndare, som inkluderar den nuvarande ledningen med president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao, verkar ha fått övertaget, men frågan är till vilket pris? Vilka eftergifter har Hus ”tuanpai” (”kommunistiska ungdomsförbundets fraktion”) tvingats att göra i fördelning av platser i den allsmäktiga politbyråns ständiga kommitté?
”Uppenbarligen har fraktionsklyftor och maktkonflikter eskalerat till oöverträffade nivåer i frågan om hur man ska hantera Bo”, säger Chen Ziming, en Pekingbaserad kommentator, som har spekulerat i att denna fråga ”tvingat den högsta ledningen att ändra tidigare konsensus” (som uppnåddes i Beidaihe i augusti).
Den nuvarande splittringen inom enpartistaten speglar explosiva spänningar i samhället, med den mest extrema förmögenhetsklyftan i Asien, en epidemi av korruption och hundratals ”massincidenter” dagligen. Den huvudsakliga stridslinjen i den nuvarande kampen står mellan ”kronprinsarna” – superrika andra och tredje generationens KKP-toppar som Bo – och deras fraktionsmotståndare som främst representeras av ”tuanpaifraktionen”, som vill begränsa kronprinsarnas makt och bryta upp deras ”särintressen”, inklusive mäktiga statliga industrikoncerner, som ses som hinder för en snabbare liberalisering av ekonomin.
Uteslutningen av Bo är ett första steg mot en noggrant regisserad skenrättegång med målet att ”ta död på” Bo politiskt – om inte bokstavligen. Han står nu inför möjligheten av ett långt fängelsestraff, och eventuellt även dödsstraff. Även om detta kan utlösa ett ramaskri runt om i Kina från Bos många anhängare, föredrar några av hans ”liberala” motståndare en så drastisk utgång – för att utesluta varje möjlighet till en politisk comeback. Det är osannolikt att Bos rättegång kommer att vara öppen för allmänheten, för att utesluta någon form av offentligt motstånd eller försök att anklaga sina fiender.
Fram till uteslutningen var Bo partiledare i Chongqing och den stora galjonsfiguren för Kinas återuppväckta ”nya vänster” – en lös paraplyorganisation som spänner från maoistiskt inspirerade ungdomar till nationalister och KKP-gamlingar – som är kritiska till Pekings nyliberala och pro-globaliseringspolitik. Trots att han själv är multimiljonär uppnådde Bo nationellt erkännande med sina teatraliska kampanjer för att framhäva sig själv, som hans nymaoistiska ”röd kultur”-kampanj som fick gehör i den växande folkliga motreaktionen mot effekterna av kapitalistisk restaurering.
Skoningslösa tillslag mot Chongqings beryktade triader (kriminella gäng), planerade av Bos nyligen fängslade förre sidekick och polischef Wang Lijun, fick kritik från människorättsorganisationer och riktades mot många andra, inte bara mot triader. Högprofilkampanjerna och populariteten gjorde inte Bo populär i det nuvarande ledarskapet. Bo sågs som ett hot mot Pekings försök att tygla egensinniga provinser, samt en symbol för ”kronprinsarnas” arrogans, korruption och egenmäktighet som om de inte kontrolleras utgör ett hot mot KKP:s styre.
Dagarna efter uteslutningen använde statskontrollerade medier ovanligt hårda ordalag för att svärta ned Bo, inklusive en litania av brott, inklusive maktmissbruk, mutor och även ”opassande sexuella relationer”.
Dessa påstådda brott går tillbaka under nästan två decennier till Bos tid som vice borgmästare i Dalian. Han ställs vid skampålen som ”diktator” som styrde Chongqing med ”järnhand” och en ”extremt smutsig människa” för att citera ur Guangming Daily, en tidning under centralkommitténs kontroll. Detta öppet liberala språkrör kunde inte låta bli att attackera Bos påstådda vänsterlinje, som beskrivs som en ”gammal politisk modell som förde Kina till en katastrof utan motstycke”.
Attackerna på Bo utgör en högriskstrategi av KKP:s ledarskap. ”De kommer efter honom med båda piporna”, säger Patrick Chovanec, en ekonom baserad vid Tsinghuauniversitetet i Peking.
Uppenbarligen är målet att krossa inte bara Bo utan också att slå mot den alltmer högljudda nymaoistiska vänster som adopterade honom som sin fanbärare. Men propagandakampanjen mot Bo kommer sannolikt också att öka skepsisen mot regimen som helhet. Den kan utlösa protester både från Bos supportrar och från motståndare som tvivlar på regimens uppriktighet eller förmåga att hantera korruption och ”maktmissbruk”.
Människor kommer oundvikligen att fråga varför, om Bo har ”kränkt partidisciplinen” under en 20-årsperiod, det tog regimen så lång tid att stoppa honom? Vi får höra att Bo var en ”diktator” (en åsikt vi inte skulle gå emot), men på vilket sätt var hans handlingar mer eller mindre diktatoriska än andra KKP-toppars?
Bo anklagas för dåligt omdöme i sitt val av polischefen Wang, vars flykt till USA:s konsulat i Chengdu utlöste Bos undergång. Men som aktivistadvokaten Liu Xiaoyuan kommenterade i ett mikroblogginlägg: ”Bo Xilai misslyckades i sin tillsyn av Wang Lijun, så vem är det som inte har övervakat Bo?”.
Uteslutningen och att Bo ställs inför rätta innebär en helomvändning efter rättegången i augusti mot Bos hustru, Gu Kalai. Hon fick en villkorlig dödsdom efter att ha bekänt mordet på den brittiske affärsmannen Neil Heywood. Bo nämndes inte alls under rättegången. Men nu läser vi i Xinhua att Bo bar ”stort ansvar” för mordet på Heywood – något som har undgått domstolen i Gus fall! Likaså tonades frågan om korruption ner under rättegången, trots att det är allmänt känt att Heywood var penningtvättare åt Bofamiljen och dödades efter en tvist med Gu om en miljondollaraffär.
Genom att inte namnge Bo var det underförstått att han skulle slippa åtal och istället behandlas mildare genom KKP:s egna disciplinära kanaler (shuanggui). Detta sågs som en del av en bredare uppgörelse bland partiets toppar i upptakten till partikongressen.
Men saker och ting har helt klart förändrats. Förändringen började med rättegången mot Wang Lijun i mitten av september, som gav den förre Chongqingpolisen 15 års fängelse (en mild dom med tanke på att ett av de fyra åtalen var försök till avhopp till USA).
Den officiella rapporteringen från Wangs mestadels hemliga rättegång pekade ut Bo i försöken att mörklägga Heywoodmordet. Bos namn nämndes inte, men rapporten hänvisar till ”Chongqingpartiets mest ansvariga person vid tidpunkten”.
Vi får nu höra att Bo ”fick enorma mutor personligen och genom sin familj” [Xinhua, den 28 september] trots att det under Gus rättegång bara två månader tidigare inte riktades några sådana anklagelser mot Gu Kalai eller Bos son, Bo Guagua (som sägs gömma sig i USA). Utelämnandet av sådana anklagelser, trots en tydlig koppling till mordet på Heywood, visar i vilken utsträckning Gus rättegång manipulerades av KKP:s ledande grupp för sina egna intressen, som sedan dess har förändrats. Den förestående rättegången mot Bo Xilai kommer sannolikt inte att visa större ”opartiskhet” eller respekt för ”rättsstatsprincipen”.
Även den officiella redogörelsen för hur Heywood mördades har ifrågasatts i ett blogginlägg av Wang Xuemei, en av Kinas främsta rättsmedicinska experter.
Hon har utmanat Gus bekännelse om att hon förgiftade Heywood med cyanid, eftersom detta ger omisskännliga symtom som missfärgning av liket, vilket oundvikligen skulle ha märkts av polisens rättsmedicinska experter på platsen. Wangs inlägg, som snabbt togs bort av censuren, lanserade teorin att Heywood kan ha kvävts. Varför skulle åtalet behöva ändra det sätt på vilket Heywoods liv togs? Möjligen för att ge stöd till scenariot att Gu agerade ensam, enligt uppgift i ett tillstånd av mental instabilitet, snarare än att bara (och mer logiskt) beställa proffs från säkerhetsstyrkorna under Bos kontroll för att hantera Heywood.
Liknande ”korrigeringar” kan förväntas vid Bos rättegång. Redan i mediakampanjen mot honom har anklagelserna om korruption bantats till 20 miljoner yuan (20 miljoner kronor) i mutor, vilket är en påfallande låg siffra, i synnerhet om den ska representera hela hans karriär under två decennier.
”Såvitt jag förstår var det långt mer än 20 miljoner yuan”, konstaterade Li Zhuang, en advokat som fängslades av Bo. ”Mycket mer än 200 miljoner, skulle jag säga.”
En ärlig redovisning av Bofamiljens plundring skulle dock innebära allvarliga problem för KKP-regimen. Många kommer att dra slutsatsen att Bo Xilai varken var bättre eller sämre när det gällde att sko sig än andra högre tjänstemän. Rapporter i utländska medier, baserat på information från KKP-insiders, hävdar att Bo som partichef för Chongqing från 2007 till i år drog in 1 miljard yuan (1 miljard kronor) i mutor.
Dramat kring Bo kan inte förstås enbart i termer av korruption eller kriminalitet. Som alltid i Kina handlar korruptionsfall på högsta nivå om kampen mellan partiets fraktioner för positioner, inflytande och kontroll. KKP:s interna fraktioner baseras inte på någon sammanhängande politisk agenda eller ideologi, utan snarare på lojaliteter och maktpolitik. Trots denna ofta förvirrande brist på tydliga politiska skillnader återspeglar den nuvarande kampen en skarp skillnad mellan dem. Wen Jiabaos ”reformläger”, som också sägs inkludera den kommande ordföranden Xi Jinping, vill påskynda avregleringar och privatisering av ekonomin och minska de statliga företagens dominerande roll, medan sådana som Bo vill ha mer statliga ingripanden och försvar av nationella intressen mot utländskt kapital.
Bos främsta stöd inom partihierarkin kom från fraktionen som leds av den 86-årige ex-presidenten Jiang Zemin, vilken är känd som ”Shanghaigänget” eller ”kronprinsfraktionen”.
Denna grupp hoppades tidigare kunna skydda Bo från en offentlig korsfästelse, inte i första hand av politisk solidaritet (de flesta kronprinsarna motsätter sig Bos maoistiskt tonade populism) utan av kollektiv självbevarelsedrift.
En offentlig vädring av Bos missgärningar hotar kronprinsarnas ställning som ett privilegierat socialt skikt, men kan också utgöra ett bredare hot mot enpartistaten.
Det verkar emellertid som om Jiangs fraktion nu offrat Bo för en större representation i den nya politbyråns ständiga kommitté. Det har till och med ryktats att Jiang, officiellt sedan länge pensionerad, deltog i politbyråns möte som uteslöt Bo Xilai. Snarare än en seger för Hu, Wen och det ”reformistiska lägret”, tror vissa observatörer att det handlar om en kompromiss med eftergifter till Jiang, som har visat att han fortfarande utövar ett betydande inflytande.
Vad som kan ha tippat balansen i det här fallet är de senaste antijapanska protesterna i mer än 100 städer runt om i Kina. Dessa protester var de största på många år och kräver återlämnande av de omtvistade Diaoyuöarna från Japan i konfrontation med högerorienterade japanska nationalister.
Demonstrationerna gav också ytterligare ett bevis på splittringar inom KKP. Staten försökte upprätthålla strikt kontroll och använda demonstrationerna för att stärka sin hand gentemot de japanska och amerikanska regeringarna.
Men protesterna innehöll också obehagliga överraskningar för Peking, med Maoplakat och paroller till stöd för Bo Xilai, vilket gav intryck av att de kapats av Boanhängare och allierade inom säkerhetsstyrkorna och lokala myndigheter. Detta ”oroade många i partiet", enligt Zhang Ming, en statsvetare vid Renminuniversitetet i Peking.
Genom att vända sina vapen mot Bo, vill KKP-ledningen inte bara blockera hans framtida politiska comeback, utan också slå mot hans anhängare i den ”nya vänstern” och hindra dem från att utmana regimen och dess alltmer nyliberala agenda.
Internationellt har vi hört lugnande kapitalistiska kommentatorer säga att beslutet att ställa Bo Xilai inför rätta innebär att Peking är ”back on track” med sin kongress och förändring i ledningen. Det har på senare tid varit extremt nervöst på världens börser, inte bara på grund av krisen i Europa. Kapitalisterna ser att Kinas ekonomi sjunker mot en möjlig hårdlandning och längtar efter en återgång till nya åtgärder från Peking med en större ekonomisk stimulans.
Men oavsett vilket öde som väntar Bo Xilai, innebär detta inte slutet på maktkampen inom regimen, som i sig bara är en återspegling av grundläggande sociala motsättningar i det kinesiska samhället, till följd av den skenande kapitalistiska utvecklingen i enpartidiktaturen.
Kampen kommer att fortsätta och kan få ny explosiv fart från de åtgärder regimen nu har tagit.”Vädring av all denna smutstvätt är verkligen riskabelt för partiet. De leker med elden”, varnade Chovanec.
Vad som behövs är arbetarklassens politiska masskraft, helt oberoende av alla KKP-fraktioner – höger och så kallad ”vänster” – som tar kamp för demokratiska rättigheter och socialism.
Vincent Kolo
chinaworker.info
