Bodströms repressiva lagar

2006-07-28 15:20:52




Under de senaste åren har en rad nya förslag om bl a avlyssning, buggning och registrering lanserats av justitieminister Thomas Bodström. Allt i namn av att bekämpa terrorism och brottslighet. Bara sedan hösten 2002 har Advokatsamfundet skrivit remissyttranden över ett 20-tal olika lagförslag för repressiv lagstiftning.

I början på året presenterade också Aktuellt en lista med 30 exempel på denna typ av förslag. Exempel på vad som redan gått igenom:
• Utvidgad användning av DNA-tekniken i brottsbekämpningen
• Tillträdesförbud, i förebyggande syfte, till idrottsarenor
• Maskeringsförbud
• Tillåtelse att använda överskottsinformation från hemlig telefonavlyssning till utredning av annan brottslighet än den teleavlyssningen avsåg.

Massregistrering

Sverige har också varit drivande inom EU för att telebolag och internetoperatörer ska tvingas spara information om all trafik i minst 6 månader.
När det gäller några av de övriga förslagen beslutade riksdagen 31 maj om bordläggning i ett år. Det gäller att polisen i hemlighet ska få avlyssna (bugga) samtal, samt i ökad utsträckning få använda tvångsmedel som hemlig telefonavlyssning, kameraövervakning, teleövervakning och postkontroll. Idag får dessa typer av avlyssning bara användas för att utreda brott som redan begåtts. Men förslagen innebär att de ska få användas även innan brott begåtts, i s k förebyggande syfte. Osökt går tanken till Bushadministrationens tal om krig i ”preventivt syfte”.
Enligt Advokatsamfundet kommer regeringen, efter nederlaget i riksdagen 31 maj, nu även dra tillbaka ett förslag som skulle ge Försvarets Radioanstalt rätt att avlyssna all telefon-, fax- och eposttrafik till och från Sverige.

Militären får ingripa

I januari presenterade försvarsberedningen ett mycket vittgående förslag, att polisen ska få rätt att begära hjälp av militären i samband med terrorismbekämpning. Detta bifölls i riksdagen för några veckor sedan.
Ända sedan militärens dödsskjutningar i Ådalen 1931 har svensk militär varit förbjuden att ingripa mot den egna befolkningen eller andra civila. Det är detta förbud som man genom en lagändring nu tar bort. Att detta inte bara kan komma att gälla vid terroristattacker, står klart när man läser Advokatsamfundets skarpa kritik. Polisen kan begära militär hjälp även vid ”andra sådana omfattande brottsliga angrepp på samhället”. En vag formulering som kan tänjas till att gälla även proteströrelser som av etablissemanget uppfattas som ett ”brottsligt angrepp” på den egna makten.
Vad som är slående är den nästan totala avsaknaden av en politisk debatt om vad alla dessa förslag på sikt innebär för de demokratiska rättigheterna. Det finns ett gemensamt intresse hos makteliten inom politik och näringsliv att i tysthet driva igenom förändringarna.
Det finns också en aningslöshet hos många ”vanliga” människor som beror på att de sociala motsättningarna i Sverige under lång tid har varit små. Makten har därför inte på bred front behövt använda sig av statens hårda kärna, i form av polis, domstolar och militär. Polisens agerande i Göteborg 2001, och de extremt hårda domarna, var dock en föraning om de metoder som de styrande är beredda att använda. Förslagen från Bodström och regeringen ska ses mot bakgrund av detta.
Men behöver då laglydiga medborgare frukta? När sociala och politiska konflikter skärps kommer ökade maktbefogenheter för polis och militär att innebära ett potentiellt hot mot rätten att t ex demonstrera och strejka. Det gäller också åtgärder, som maskeringsförbudet.

Maskeringsförbud

Förbudet, som alltså gäller från 1 januari i år, innebär att maskering är förbjuden om polisen anser att det finns fara för att den allmänna ordningen ska störas. Maskering av religiösa skäl, t ex slöja, förbjuds inte. Denna gummiparagraf innebär i praktiken att maskering alltid kan förbjudas av polisen.
Rättvisepartiet Socialisterna är emot maskering, vi anser att det är upp till demonstranterna själva att bestämma i denna fråga.
Maskeringsförbudet kommer att kunna användas av polisen för att trakassera demonstranter, och kommer att drabba t ex flyktingar som demonstrerar mot en förtryckande regim i hemlandet. Men också arbetare och tjänstemän som av rädsla för sin arbetsgivare inte vill visa ansiktet.

Ingrid Eriksson