Den sittande presidenten Evo Morales fick 63,46 procent av rösterna, en massiv ökning jämfört med presidentvalet 2005. I de traditionellt MAS-vänliga västliga delstaterna utraderade Morales oppositionen genom att få 80 procent av rösterna i La Paz, 79 procent i Oruro och 78 procent i Potosí. I Cochacamba och Sucre fick han 66 respektive 56 procent av rösterna och i högeroppositionens styrkefästen i de östra delstaterna ökade han sitt stöd genom att vinna i Tarija och få 41 procent i Santa Cruz.Av lika stor vikt är att MAS fick 85 av 130 mandat i Deputerades församling och 25 av 36 mandat i Senaten. Med majoritetskontroll av Deputerades församling och mer än två tredjedelskontroll av Senaten kan MAS-regeringen genomföra vilka lag- och konstitutionella förändringar man vill.
Morales och MAS jordskredsseger innebar också att man inte har någon ursäkt längre för att inte gå vidare och avskaffa kapitalismen och jordägarväldet.
De kontrarevolutionära högerkrafterna krossades i valet. Och de ska inte få ny tid och tillfälle att återuppbygga sina styrkor. Högerns försök att undergräva och förvirra de sociala rörelserna genom att anslå en mer försonlig ton efter valet och till och med ansluta sig till MAS är ett förrädiskt spel.
Valet var en viktig framgång för Morales och MAS-regeringen. Men ännu större är de bolivianska massornas önskan om en fundamental förändring och vilja att utnyttja den enorma möjlighet som öppnats upp för att bryta med kapitalismen och genomföra en revolutionär socialistisk förändring.
Morales erkände delvis detta folkliga mandat i sitt segertal på valnatten, med tillkännagivandet av att ”Att vi har fått mer än två tredjedelar av deputerade- och senatorsmandaten gör det nödvändigt för mig att accelerera denna förändringsprocess”. Han var emellertid också noga med att anslå en försonlig ton genom att säga ”Vi är en regering som är för dialog och överenskommelser”. Det var en signal till massorna om att inte vänta på att Morales ska agera ovanifrån.
Arbetarnas, böndernas och de fattigas mäktiga organisationer, som tillsammans utgör de sociala rörelserna, måste vara den drivande kraften i en socialistisk förändring av Bolivia.
Massrörelsen behöver mobiliseras bakom ett socialistiskt program för att ta över jorden från de stora jordägarna och ta ifrån de multinationella företagen och den rika bolivianska eliten deras företag och industrier.
Arbetare, infödda bönder och den fattiga majoriteten borde ta demokratisk kontroll över ekonomin för att använda Bolivias omfattande naturtillgångar till att organisera produktionen och distributionen av rikedomar i enlighet med en socialistisk plan som syftar till att möta behoven hos hela befolkningen.
Demokratiskt organiserade försvarskommittéer borde upprättas för att knyta samman arbetare, infödda bönder och fattiga lokalsamhällen på en lokal, regional och riksnivå för att slå tillbaka högeroppositionens våld och attacker. Försvarskommittéernas valda representanter måste när som helst kunna avsättas och ersättas av nya kämpar.
De sociala rörelserna kan inte kosta på sig att ignorera de kontrarevolutionära krafter som finns inom militären. Högervridna officerare måste omedelbart avsättas ifrån sina poster, soldatkommittéer borde upprättas så att gräsrötterna demokratiskt kan välja officerare.
Efter kapitalismens störtande borde försvarskommittéerna därefter upprätta grundvalen för en demokratisk socialistisk stat för arbetare och ursprungsbefolkningsbönder och organisera den demokratiska planeringen av den socialistiska ekonomin i Bolivia.
Den nyliberala kapitalismen som haft dryga 25 år på sig i Bolivia är ett totalt misslyckande. Trots att landet besitter några av de rikaste gruvfyndigheterna, bördigaste jordarna och största naturgasreserverna i hela världen, lever Bolivias massor i fattigdom.
Ungefär 58-70 procent av befolkningen försöker överleva på 2 dollar (14 kronor) eller mindre om dagen. En oerhört stor andel av befolkningen: 70,8 procent har undermåliga bostäder, 58 procent har inte tillräcklig tillgång till vatten, 43,7 procent lider brist på tillgång till el och 52,2 procent är berövade en adekvat utbildning.
Ojämlikheten är extrem. De rikaste 10 procenten av befolkningen har 35,4 procent av nationalinkomsten medan de fattigaste 40 procenten erhåller endast 15,1 procent av den. Enligt ministern för ekonomisk utveckling, Xavier Nogales, tjänar en välbärgad person 90 gånger så mycket som en fattig person i Bolivia.
Svårast är situationen för landsbygdens ursprungsbefolkning. Enligt International Fund of Agricultural Development (FIDA), har Boliva bokstavligen talat den fattigaste bondebefolkningen i hela världen. Detta är det direkta resultatet av de halvfeodala jordegendomsförhållandena, som skapat en av världens mest ojämlika jordfördelning. Stora jordägare, som utgör ungefär 7 procent av befolkningen, äger 87 procent av jordbruksmarken medan hela bonde- befolkningen tvingas klara sig på de återstående 13 procenten.
Endast 20 procent av den bolivianska arbetskraften är fackligt organiserad, medan 57-63 procent jobbar inom den informella sektorn, utan några rättigheter på arbetsmarknaden, utan anställningskontrakt för fasta jobb eller något som helst slag av anställningstrygghet.
Den genomsnittliga månadsinkomsten ligger grovt räknat på 89 dollar (640 kronor) för män och endast 59 dollar (420 kronor) för kvinnor.
Varje försök att få till en grundläggande förändring i Bolivia inom det kapitalistiska systemets ramar är dömt att misslyckas.
MAS-regeringen kan genomföra sociala förbättringar som tillfälligt lindrar massornas lidande, men inte lösa de grundläggande problemen med fattigdom och ojämlikhet.
Under tiden kommer högeroppositionen att använda sin ekonomiska, politiska och sociala makt för att oupphörligt attackera MAS-regeringen och de sociala rörelserna och därigenom förbereda grunden för en framtida återkomst till regeringsmakten.
Det går emellertid inte att förneka att betydande sociala framsteg gjors under de fyra senaste åren.
Det delvisa förstatligandet av naturgasindustrin i maj 2006 och höjda skattesatser ökade den statliga naturgasinkomsten från 300 miljoner dollar (2 200 miljoner kronor) 2005 till 1,6 miljarder dollar (11,5 miljarder kronor) 2007. År 2003 svarade kolväteindustrin för 4,5 procent av BNP och vid år 2006 hade denna siffra gjort ett hopp upp till 14,7 procent.
MAS-regeringen har använt de ökade statsintäkterna till att finansiera olika sociala program. Den skapade exempelvis en årlig fondutdelning, kallad Juancito Pinto, som ger ekonomiskt understöd till 1,8 miljoner skolbarn.
Vidare har man satsat på sjuk- och hälsovård samt utbildning. Alfabetiseringsprogrammet Yo Si Puedo har lärt drygt 1,5 miljoner människor att läsa, vilket fick FN-organet UNESCO att år 2008 officiellt deklarera Bolivia som ett land ”fritt från analfabetism”. Till detta ska tilläggas att regeringen har påbörjat program för att ge ungdomar deras första jobb och tillhandahålla rinnande vatten till dem som tidigare inte haft det.
Allt detta är välkomna framsteg som socialister stödjer. Men det är helt otillräckliga åtgärder, det krävs betydligt mer långtgående förändringar för att göra slut på den fattigdom som fortsätter att plåga det bolivianska folket. Enligt regeringens egna statistik har andelen fattiga av befolkningen bara minskat med 3 procentenheter under de senaste fyra åren.
Samtidigt som Morales och MAS-regeringen har genomfört välkomna men begränsade förändringar har högeroppositionen ständigt försökt fälla regeringen.
Högern har använt sin tidigare kontroll av Senaten för att blockera progressiva lagar och sin ekonomiska kontroll över industrin till att organisera lockouter, vägblockader och till att höja priset på basvaror. Till slut organiserade den också en separatiströrelse under täckmantel av kamp för autonomi, som backades upp av väpnade grupper.
Ju tydligare det framgått att MAS-regeringen har ett överväldigande majoritetsstöd, desto mer aggressiv har högeroppositionen blivit. Detta nådde sin höjdpunkt i augusti och september 2008, bara några veckor efter att Morales fick ett 67-procentigt stöd i en förtroendefolkomröstning.
Högeroppositionen organiserade en våldsam utbrytarrörelse, tog över institutioner och gasreserverna i de olje- och resursrika östra provinserna och massakrerade omkring 20 obeväpnade infödda bönder i provinsen Pando under processens gång.
Trots att Morales och MAS-regeringen intagit en icke-konfrontationsinriktad inställning i hopp om att genomföra en ”fredlig och demokratisk kulturrevolution” har högern bjudit hårdnackat motstånd mot varje förändring till det bättre.
I själva verket vet kapitalistklassen att MAS-regeringen i sig själv inte representerar något allvarligt hot mot dess system. Dess motstånd härrör ur en dödlig rädsla för att Morales och MAS-regeringen ska tappa kontrollen över situationen och att de sociala rörelserna utvecklas till en fullt ut revolutionär socialistisk rörelse.
Trots det desperata behovet av och masstödet för en grundläggande socialistisk förändring har Morales och MAS-regeringen inte vidtagit de djärva åtgärder som krävs för att bryta med kapitalismen. De hoppas på att under vägledning av en politisk ideologi kallad Socialism i det 21:a århundradet – som också främjas av andra vänsterinriktade regeringar i Latinamerika, som Hugo Chávezs i Venezuela och Rafael Correas i i Ecuador – kunna bygga vad de kallar ”en plurinationell stat och en pluralistisk ekonomi”.
Även om löftet om en demokratisk och fredlig revolution är till synes appellerande, kan inte ett program baserat på kapitalismens och socialismens fredliga samexistens lyckas. Oupphörliga attacker – politiska, ekonomiska och våldsamma – kommer till slut att leda till de sociala rörelsernas kollaps, om de inte går vidare till revolutionär handling. Stegvisa sociala förbättringar och delförstatligande är otillräckliga verktyg för att ta kontroll över ekonomin och avskaffa fattigdomen. Särskilt inte i nykoloniala länder som Bolivia där halvfeodala landsbygdsvillkor samt extrem fattigdom och ojämlikhet är allmänt utbredda.
En verklig lösning på Bolivias problem och en realistisk strategi för att besegra högeroppositionen finns endast i mobiliseringen av de sociala rörelserna, störtandet av kapitalismen och upprättandet av ett socialistiskt Bolivia.
För det första borde de sociala rörelserna mobilisera för att få ett slut på det storskaliga jordägarsystemet en gång för alla. Ursprungsbefolkningarnas bondeorganisationer – den mest organiserade och mäktiga kraften i hela landet– borde ockupera jorden och ställa den under den infödda bondebefolkningens demokratiska kontroll.
Med en socialistisk ekonomi baserad på demokratisk kontroll över jordbruksmarken kan vi få slut på det sjuka system som sätter vinster före människor.
Infödda bönder kan tillsammans med befolkningen i sin helhet arbeta för att ta fram en plan för hur de bördiga jordarna ska brukas för att producera och fördela tillräckligt mycket mat för att det ska räcka för hela befolkningens behov.
Den sekelgamla stöld av Bolivias råvaror som började med de spanska kolonisatörerna och som fortsätter idag genom de multinationella företagen, måste också få ett slut.
Arbetare och fackföreningar måste mobilisera sina styrkor till att ta över de industrier som de multinationella företagen och affärseliten för närvarande äger och placera dem under demokratisk kontroll från arbetare och lokalsamhällen.
Endast på grundval av en socialistisk ekonomi är det möjligt att föreställa sig att de fattiga arbetar- och infödda bondeområdena i Bolivia skulle kunna åtnjuta fullständig tillgång till mat, bostäder, utbildning, hälso- och sjukvård och all slags grundläggande service.
De bolivianska massorna har, med början i vattenkriget (mot privatiseringar) i Cochabamba år 2000 och fortsättningsvis genom gaskrigen 2003 och valet av Evo Morales som president, gång på gång placerat sig själva i frontlinjen i den globala kampen mot imperialism, nyliberalism och det kapitalistiska systemet i sin helhet.
Med jordskredssegern för Evo Morales och MAS-regeringen den 6 december vann de sociala rörelserna ytterligare en inspirerande seger, som inte bara delades av arbetare, infödda bönder och fattiga i Boliva utan också i hela Latinamerika och dessutom globalt.
I världsskala har hundratals miljoner människor blivit allt mer medvetna om att kapitalismen är ett misslyckat system som måste bytas ut. De har emellertid fram till nu inte haft något konkret alternativ. De bolivianska massorna har som ledare i den globala kampen mot kapitalismen möjlighet att erbjuda ett alternativ genom att avskaffa kapitalismen och bygga verklig socialism.
Ett socialistiskt Bolivia kan dock inte överleva ensamt, på egen hand. En medveten appell måste riktas till arbetarna, de fattiga bönderna och de förtryckta massorna i hela Latinamerika och över hela världen om att följa deras exempel, avskaffa kapitalismen och bygga socialismen i sina egna länder.
Det första steget borde bli att etablera en demokratisk socialistisk federation av Bolivia, Venezuela, Kuba och Ecuador – vars ledare hävdar att de bygger socialismen. Ett sådant steg skulle tillåta att dessa länders ekonomier integreras i varandra och underställs en gemensam demokratisk planering som ett exempel för hela Latinamerika.
Endast på grundval av en global socialistisk revolution, som placerar denna världs enorma naturrikedomar och produktiva kapacitet under arbetarnas, böndernas och vanligt folks demokratiska kontroll, kan hela befolkningens behov tillgodoses och de allvarliga problem som det mänskliga samhället för närvarande står inför börja lösas.
Alternativa Socialista Revolucionaria
(CWI i Bolivia)
