Bolivia inleder ny jordreform

2006-07-28 15:41:11




När Bolivias vänsterpresident Evo Morales den 1 maj deklarerade nationaliseringen av kolvätena, lovade han att ”de utländska bolagens plundring är slut … Vi börjar med att nationalisera gasen, och i morgon blir det gruvorna, skogen och alla naturresurser”. Lördagen den 3 juni inleddes också en ny jordreform med ett massmöte i staden Santa Cruz, där de första jordrätterna delades ut inför tusentals entusiastiska fattigbönder som invaderat det rika låglandets ”huvudstad” under ursprungsfolkens regnbågsfana.

Det handlar om avgörande frågor för Bolivias fattiga majoritet, varav 64 procent har en lägre inkomst än 2 dollar (14,70 kronor) om dagen. ”Om nationaliseringen av gasen och oljan återgett oss värdighet och suveränitet inför världens ansikte, kommer jordreformen att återge suveränitet och värdighet till den otvivelaktiga nationella majoriteten: ursprungsfolkens byar och bondesamhällen”, förklarade regeringens helsidesannonser.
Morales hade inför valet 18 december pressats att lova stora sociala förändringar. Han, som sist av alla bolivianska vänsterledare ställde sig bakom massrörelsens krav på att nationalisera kolvätena i maj-juni 2005, hade redan fyra månader efter valet genomfört en ”drygt halv” nationalisering av naturgasen. Men lika lite som att de utländska oljebolagen exproprierats eller sparkats ur landet, betyder jordreformen en omedelbar konfiskering av de stora jordegendomarna, låglandets latifundior.
”Ingen redan brukad jord ska beslagtas”, försöker Morales lugna de stora ranch- och godsägarna, oligarkerna.

Jordreform inleds

Jordreformen inleds också försiktigt med en fördelning av allmänningar och statligt ägd mark till i första hand indianbyar. Det ska ske i kommunala och kollektiva former, som innebär en spärr mot skogsskövlingar eller att desperata småbönder som efter 1953 års jordreform tvingas sälja jorden vidare. Ändå är jordreformen inrikespolitiskt en betydligt hetare potatis än förstatligandet av naturgasen, som har brett stöd även bland Bolivias små och medelstora kapitalister och som alla presidentkandidater i valet tvingades ge en läpparnas bekännelse till på grund av den allmänna opinionen.
Jordreformen möter häftigt motstånd från de stora jordägarna i den så kallade halvmåne, som inkluderar provinserna Santa Cruz, Beni, Pando och Tarifa. Bolivias nationella jordägarfederation hotar till och med att försvara medlemmarnas jord med vapen i hand. Under den senaste veckan har också en jordockupant dödats och tio skadats under en skottlossning.
”Vad Evo Morales tänker sig är en invasion av låglandets produktiva jordbruksmark av folk från högländerna. En kolonisation av Santa Cruz. En rörelse av folk från en kultur till en annan … Manuset är skrivet av Chavez och Castro”, hetsar Jose Caspedes, ordförande i Östra Jordbrukskammaren, enligt Reuters.

Beslag av privat mark

Jordägarna är särskilt upprörda över regeringens beredskap att i nästa steg beslagta och distribuera privatägd mark som ligger i träda, förvärvats illegalt eller används som säkerhet för lån och finansiella spekulationer. Det ska inte heller räcka för jordägarna att betala skatt för att jorden ska undantas. Landsbygdsministern Hugo Salvatierra förnekar att regeringen planerar att flytta jordlösa indianer från högländerna, men betonar att många jordägare lagt beslag på sin jord illegalt, inte betalar skatt och håller jordbruksarbetare halvt livegna. Sådan jord kan övertas utan kompensation.
Trots att brukad jord inte rörs är reformens omfattning stor. Morales planerar att under fem år fördela jordbruksmark som omfattar 17 procent av landets yta – lika mycket som två Portugal. Medan 1953 års jordreform på 40 år distribuerade 5 miljoner hektar till ursprungsfolkens och böndernas samhällen ska denna gång 20 miljoner hektar distribueras på fem år.
MAS-regeringen inledde därefter fredagen den 16 juni en treårig utvecklingsplan mot fattigdom, hunger och hemlöshet, som påminner om Chavez sociala missioner i Venezuela. I denna ingår bland annat löften om bättre offentlig service, alfabetiseringskampanj, fri mat för skolbarn och satsning på infrastruktur som bostäder, vatten-, gas- och eltillförsel och nya motorvägar. Planen beräknas skapa 90 000 nya jobb per år och halvera den officiella arbetslösheten från dagens 8,4 procent (majoriteten arbetar i den s k informella sektorn), samt att minska andelen officiellt fattiga från 59 till 50 procent till 2011. Att även denna plan lämnar de rika i orubbat bo visas dock samtidigt av uppskattningen att dagens enorma inkomstskillnader, där de 10 procent mest välbeställda tjänar 25 gånger mer än de 10 procent fattigaste, bara skulle reduceras till 21 gånger.
Utvecklingsplanens kostnad på 6,8 miljarder dollar (50 miljarder kronor) hoppas regeringen kunna finansiera genom ökade intäkter från den nationaliserade gas- och oljesektorn samt utländskt bistånd och nya lån när de gamla avskrivs. Trovärdigheten ökar av det entusiastiska stöd Bolivia får från Kuba och Venezuela, enligt det Folkets handelsavtal som Morales undertecknade med Fidel Castro och Hugo Chavez i Havanna dagen innan Bolivias nationalisering av kolvätena den 1 maj.
Det betyder att Bolivia anslutit sig till ALBA – Venezuelas och Kubas ”bolivariska” alternativ till Washingtons nyliberala frihandelsavtal för Amerika, som på spanska förkortas ALCA. Castro bidrar bland annat med 5 000 stipendier för medicinska studier i Kuba, ett ögonsjukhus som ska operera 50 000 patienter per år och en alfabetiseringskampanj som ska utradera fattiga bolivianers analfabetism inom 30 månader. Även Venezuela lovar stöd till hälsovård och utbildning, liksom kraftigt stöd till utveckling och vidareförädling av Bolivias gas- och oljeindustri. Chavez lovar också att köpa all soja som Bolivia inte kan exportera till Colombia efter Uribes frihandelsavtal med USA.

Statens ökade roll

Statens ökade roll i ekonomin innebär enligt planeringsministern Carlos Villegas ”en avveckling av den nyliberala politik som de senaste årtiondena har impregnerat Bolivia för att bygga en social och kommunal stat för ett gott liv”. MAS-regeringen planerar också att öka beskattningen av gruvindustrin och återta gruvor som inte investerat i statlig kontroll. Även ett f d statligt smältverk för tenn, som idag drivs av schweiziska Glencore, ska återtas av staten. ”Gruvorna, till exempel. Telekom och elektricitet”, svarade vicepresident Alvaro Garcia Linera på en Madridtidnings frågor om vilka sektorer som ska nationaliseras.
Den historiska valsegern 18 december 2005 med 53,7 procent för Evo Morales innebar också att Bolivia för första gången fick en indian som president, med rötter i både Aymara- och Quechuafolken. Segern stärks av absolut majoritet med 72 av 130 platser i deputeradekammaren för hans ”paraplyparti” MAS – Rörelsen till socialism – först bildat som ett politiskt instrument för de cocaodlande småböndernas kamp mot USA-stödd militär.

”Vattenkriget” år 2000

Att det var en valseger i svallet efter revolutionära massrörelser – som ”vattenkriget” i Cochambamba 2000 och framförallt ”gaskriget” i oktober 2003 och igen i maj-juni 2005 – markerades också av att Morales lät sig sväras in som president tre gånger. Först inför ursprungsfolken vid Incatemplet Tiahuanaco, sedan inför kongressen och sist inför de sociala rörelserna på Plaza San Francisco. ”Jag kan göra fel, och då får ni driva på mig – men aldrig svika”, lovade Morales, som också markerade sin folkliga tillhörighet genom att mer än halvera både sin egen, parlamentsledamöternas och de högsta statstjänstemännens löner.
Morales radikala profil stärks av att flera ministrar hämtats direkt ur de sociala rörelserna, som vattenministern Abel Mamani från det radikala fästet El Alto och justitieministern Casimira Rodriguez – en f d piga och fackledare för hemhjälpsarbetare i hela Latinamerika – samt av Bolivias anslutning till Castros och Chavez ”antiimperialistiska” kritik av USA. Detta trots att vice-presidenten Alvaro Garcia Linera försäkrar att regeringens politik siktar på 50-100 år av andinsk-amazonsk kapitalism innan det kan bli tal om socialism.

Kritiska fack

Samtidigt har Bolivias radikala fackföreningsrörelse COB och andra sociala rörelser goda skäl att bibehålla en kritisk position till MAS-regeringen. Det var först på revolutionens rand i maj-juni 2005 som Morales till sist distanserade sig från den förre presidenten Carlos Mesa och lovade MAS-stöd för en ”nationalisering utan expropriering” av naturgasen. Sju av Morales sexton nya ministrar kritiserades också från första stund av folkrörelser som El Altos förenade kvarterskommittéer FEJUVE, gruvfacket och COB.
Farhågorna om regeringens politik har också fått ny näring av Morales kompromiss med högeroppositionen och den mäktiga ”medborgarkommittén” i Santa Cruz om hur valet till den konstituerande församlingen och samtidiga folkomröstningar om regionalt självstyre den 2 juli ska gå till.
”Det finns en massa hänglås som betyder att man inte kan förändra saker från palatset … Jag känner mig som en fånge bakom nyliberala lagar”, har Morales förklarat. ”I valet erövrade vi bara regeringsinnehavet – med den konstituerande församlingen vill vi erövra den politiska makten”, säger han. Men av talet om en radikal konstituerande församling ”som är suverän och av folket”, där Bolivias folkrörelser skulle bidra till slutet för den gamla ”kolonialstaten”, statens ägo av naturresurserna och en ökad roll för ursprungsfolkens traditioner av deltagande direktdemokrati, blev det ändå bara en valprocedur som gynnar de etablerade partierna.
Nationaliseringen av kolvätena, jordreformen och startskottet för en flerårig utvecklingsplan mot fattigdomen betyder visserligen att Morales parti, MAS – Rörelsen till socialism – nu kan räkna med majoritet i den konstituerande församling som väljs den 2 juli i syfte att utarbeta en ny grundlag. Men proceduren har gjorts så komplicerad att det i praktiken utestänger de sociala rörelser, som inte vill inkluderas på MAS egna listor. Utanför ställs tiotals viktiga rörelser, som vattenkrigets Coordinadora i Cochabamba, indianerna i CONAMAQ, det radikala gruvarbetarfacket och fackföreningsrörelsen COB.

Små förändringar?

Att tre kandidater ska väljas från varje valkrets, två från det vinnande partiet och en från tvåan, kan också betyda att inget parti tillåtas dominera och driva igenom ”radikala” förändringar. Vicepresidenten Alvaro Garcia Linera talar nu om en blygsam förändring av bara 10-20 procent av grundlagen. Medan Bolivias regeringar själva var lamslagna förra året har hela upplägget förberetts av en intensiv insats från utländska politiker i lobbyorganisationen Club de Madrid, som bland annat finansieras av EU-kommissionen. Allt i syfte att främja samförståndsbeslut, med respekt för tidigare makthavare, på basis av erfarenheterna från fredliga regimskiften i länder som Portugal, Spanien, Rumänien, Sydafrika, Colombia och Peru!
Även regeringens besked att Bolivia trots anslutningen till ALBA nu ändå är redo att förhandla om ett handelsavtal med USA väcker nya farhågor om den politiska kursen. Bolivia har också behållt sina band med den andinska gemenskapen, CAN, som Chavez förklarade att Venezuela skulle lämna efter Colombias och Perus frihandelsavtal med USA. I torsdags förklarade Morales själv att det är en debatt han nu tänker överlåta åt den konstituerande församling som inkallas den 6 augusti.
Samtidigt är utrymmet ytterst begränsat för en balansgång mellan Che Guevara – vars 78:e födelsedag Morales firade förra onsdagen tillsammans med kubanska läkare på den plats frihetshjälten sköts ihjäl 1967 – och Bolivias Club de Madrid-stödda oligarker. Morales reformer har gett hans regering ett andrum som tvärt tar slut den dag Bolivias arbetare och fattiga ursprungsfolk uppfattar att han säljer ut deras grundläggande intressen av revolutionära förändringar.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!