Bolivia: Morales pressas att ta steg till vänster

2006-07-28 13:37:43




När Bolivias president Evo Morales den första maj meddelade att man nationaliserat olje- och gasresurserna (kolvätena), var förvåningen stor världen över.
Med tydligt sinne för dramatik tågade den bolivianska armén in i 56 av landets produktionsanläggningar och hängde ut banderoller med texten ”Nationaliserad – tillhör bolivianerna”. Medan gesten väckte hopp hos Bolivias fattiga massor, som har kämpat för en nationalisering i flera års tid, förorsakade den rysningar av obehag längs den styrande elitens ryggrad.

I grannlandet Brasilien, som importerar mer hälften av sin gas från Bolivia, gav media bilden av att leveranserna skulle strypas och att en energikris var förestående.
Samtidigt finns det många aktivister i Bolivia som inte är nöjda – detta är inte den nationalisering eller det förstatligande de kämpat för.
De multinationella jätteföretagen finns fortfarande kvar i landet och har 180 dagar på sig att omförhandla sina kontrakt. Regeringens annonserade förstatligande den 1 maj, stannar på halva vägen; dekret 28 701 syftar till att skapa samägande med de multinationella företagen. Staten ska kontrollera minst 50 procent, plus ytterligare en procentenhet i de företag som var statligt ägda fram till 1996. Men aktivisterna vill ha en fullständig nationalisering, inte bara en större bit av en kaka som fortfarande ska delas med utländska kapitalister.

Inga halvmesyrer

Dekret 28 701 beskrivs som den tredje och ”slutgiltiga” nationaliseringen av kolvätena, som ”återförsäkrar staten ägandet av all olja och gas som produceras i landet”. Men faktum är att den inte alls går lika långt som tidigare nationaliseringar. 1937 nationaliserades Standard Oil och 1969 Gulf Oil. Det nya dekretet säger: ”staten tar kontrollen över produktionen, transporten, förädlingsprocessen, lagringen, distributionen, försäljningen och industrialiseringen av alla landets kolväteresurser.” Men samtidigt drar man inte helt tillbaka privatiseringen från 1996. De privata företagen ges 180 dagar för att omförhandla kontrakten. Dekretet säger att de fem företagen som såldes när statens olje- och gassektor bantades till
en bråkdel, ska vara samägda i så kallade joint ventures. Det betyder att staten kommer att ha kontrollen, genom att äga 50 procent eller mer av bolagsandelarna.
Vad som kommer att ske med de andra bolagen är ännu inte klart. Mycket kommer att bero på de revisioner som ska genomföras under omvandlingsperioden, och på förhandlingarna med de multinationella företagen. Men också trycket från massorna kan få en avgörande roll.
De faktiska skatterna som olje- och gasföretagen idag betalar är lägre än de 50 eller 82 procent (i de största gasfälten) som regeringen begär. Enligt regeringens mest optimistiska beräkningar, kommer skatteintäkterna från kolväteindustrin att stiga med omkring 750 miljoner dollar vid nationaliseringen. Men de totala intäkterna från kolväteindustrin är 3 500 miljoner dollar, enligt econoticiasbolivia.com.
Men de imperialistiska makterna är inte beredda att acceptera ens dessa begränsade åtgärder. Condoleezza Rice, USA:s utrikesminister, kallar Evo Morales för en demagog. Anledningen är inte bara frågan om de faktiska resurserna – de multinationella företagen har bara investerat mellan 3,5 och 4 miljarder i Boliviansk olja och gas sedan privatiseringen. Vad imperialismen egentligen fruktar, är de eventuella politiska effekter Evo Morales agerade kan få; att den så kallade chavismen, som fått sitt namn efter Hugo Chavez politik (bolivarianska revolution) i Venezuela, ska gå på export till andra latinamerikanska länder.
Trots att Bolivia har den näst största naturgasreserven i Latinamerika, är man en ganska liten producent och har en ännu mindre marknad. De flesta företagen har bara en begränsad del av sin verksamhet i landet. British Gas, till exempel, har endast två procent av sin produktion och tre procent av sina reserver i landet.

Inte som i Venezuela

Situationen är annorlunda i Venezuela, som är världens femte största oljeproducent och har stora reserver (vissa beräkningar säger att om man inkluderar den tunga oljan, som nu kan utvinnas, är det inte omöjligt att Venezuela har världens just nu största reserver).
Multinationella oljeföretag investerade 17 miljarder dollar, nu värda 33 miljarder, i Orinocoregionen i Venezuela, vilken ensam utgör en fjärdedel av den totala produktionen. Bolivia och Morales befinner sig alltså inte i samma position som Chavez, som kan använda sig av de jättelika oljereserverna och höga oljepriser som trumfkort i förhandlingarna.
Det har varit extremt billigt att producera gas och olja i Bolivia. Även vid en skattehöjning skulle produktionskostnaden förbli låg. Bland de 200 av världens oljeföretag som undersöktes i ”Global Upstream Performance review 2003”, hade inget så låga produktionskostnader som de Amco och Repsol har i Bolivia. Produktionskostnaden för ett fat olja är bara en dollar för Repsol och 97 cent för Amoco, att jämföra med världsgenomsnittet på 5,60 dollar. Att utveckla nya brunnar är till och med billigare. Repsol spenderar bara 40 cent per fat på detta – världsgenomsnittet ligger här på 8,58 dollar.
Situationen är snarlik för det spanskägda Respsol-YPF, som har investerat 1,2 miljarder sedan 1997 och har 18 procent av sina reserver och 11 procent av sin produktion i Bolivia. Detsamma gäller för Petrobras och Braslien.
För det statliga Petrobras och Cardosoregeringen (Lulas företrädare) i Brasilien, var det strategiskt att gå in i Bolivia 1996 för att öka sin tillgång till naturgas, som är en billig bränslekälla.
Petrobras har investerat 1,5 miljard sedan 1996 och är det överlägset viktigaste företaget i Bolivia. Petrobras har ensamt en produktion som uppgår till 18 procent av Bolivias BNP, man betalar 24 procent av alla skatter och står för 35 procent av Bolivias totala export. Företaget kontrollerar 46 procent av gasresurserna, 95 procent av förädlingskapaciteten och 100 procent av gasförsäljningen.

Billig gas och olja

För att försäkra sig om en stor andel av den billiga gasen, undertecknade företaget ett mycket förmånligt kontrakt, i vilket det förband sig att årligen betala för en fast mängd gas, större än den mängd man i realiteten exporterar till Brasilien.
Över en femårsperiod importerade Petrobras 18 miljoner kubikmeter dagligen, men betalade för 25 miljoner. Det var givetvis inte frågan om någon välgörenhet riktad mot det bolivianska folket. Staten fick bara 18 procent av intäkterna, resten gick till franska Total, spanska Repsol, amerikanska Enron och – Petrobras!
Det har resulterat i att Brasilien nu är helt beroende av Bolivias gas, som utgör minst 51 procent av landets totala konsumtion. 75 procent av Bolivias gas säljs till Brasilien. Så, även om Petrobras hotar med att sluta investera i Bolivia, kan man inte bara överge sina åtaganden.
Förstatligande anses allmänt som Bolivias sista chans att göra någonting åt fattigdomen. Men kommer Morales förstatligande att vara tillräcklig för att ändra situationen för de fattiga massorna? Olyckligtvis är svaret nej.

Bryt med kapitalismen

Bolivia har betydligt mindre resurser än Venezuela, och mindre av den mest lönsamma oljan. Och inte ens Venezuelas enorma reserver har varit nog för att förändra de fattigas situation. Utan att bryta med kapitalismen och presentera en socialistisk plan för produktionen, kommer Chavez handlingsutrymme att vara begränsat, trots de viktiga reformer han precis genomdrivit. I Venezuela lever fortfarande majoriteten i fattigdom.
Den bolivianska gasen är billig. I tidningen Folha de São Paolo skriver kolumnisten Clóvis Rossi att den kaliforniska gasen är 6 till 7 gånger dyrare än den bolivianska. Konsumenterna i São Paolo betalar mindre för gasen än vad Bolivia självt gör!
På kort sikt har inte Brasilien några alternativ. Landet skulle kunna importera flytande gas från andra länder, men priset skulle ändå vara det samma som man betalar Bolivia, även vid en prishöjning. För att kunna importera gas från någon annanstans behöver man anläggningar för att omvandla gasen från flytande form, vilket skulle ta tid och innebära mellan 300 och 400 miljoner i investeringskostnader. Brasilien har egna gastillgångar, men produktionen på de nya fälten kommer inte att inledas förrän 2008.
Vad det här visar, är att det inte finns några möjligheter för enskilda länder att undvika sociala kriser under kapitalismen.
Behovet av ett integrerat energisystem i Latinamerika är trängande, men måste gå bortom kapitalismens och marknadens logik.
I det här läget är det nödvändigt att Brasiliens socialister inte bara ställer sig bakom Bolivias rätt att förstatliga, utan också framhåller klassfrågan och en socialistisk lösning. Det samma gäller för socialister i till exempel Venezuela.
PSOL (det nya breda socialistiska parti som Socialismo Revolucionario, CWI i Brasilien, är delaktig i att bygga) måste peka på behovet av att stoppa privatiseringsprocessen av Petrobras i Brasilien.

Stöd till Bolivias kamp

Företaget styrs enligt kapitalistiska principer – stora andelar går till dess delägare och företaget finns på börsen i New York. Förra året gick Petrobras i vinst med 23,7 miljarder reales, vilket motsvarar 10,1 miljoner dollar och är en ökning med 40 procent. Det betyder att Petrobras ensamt har en vinst som är större än Bolivias BNP! Av den summan går nästan en tredjedel tillbaka till andelsägarna i form av aktieutdelningar. Och bara det är dubbelt så mycket som Petrobras totala investeringsmängd i Bolivia sedan 1996!
Lulas regering lät inte bara bli att göra privatiseringen ogjord, den fortsatte till och med att auktionera ut oljefälten.

Under arbetarnas kontroll

Ett verkligt förstaligande i Bolivia, tieller för den delen även i Venezuela eller Brasilien, är bara möjligt som en del av en kamp för en socialistisk omvandling av samhället.
Med bibehållen kapitalism tenderar alla förstatliganden att förbli halvmesyrer, underordnade marknaden och föremål för privatiseringshot. Både Chavez planer för att skapa Petrosul, ett olje- och gasbolag för hela Latinamerika, och för att bygga en 8 000 kilometers pipeline för gas mellan Venezuela, Bolivia och Argentina, borde kopplas till arbetarkontroll, en socialistisk produktionsplan och en socialistisk federation i Latinamerika. På så vis skulle Petrobras resurser kunna kombineras med PDVSA:s och YPFB:s och ge dem kapacitet att ha en produktion baserad på behov, inte på profit. Dessa företag måste förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre och med kompensation enligt behov bara till de små ägarna.
Arbetarstyre innebär att företagens styrelser skulle bestå av dels representanter för de anställda arbetarna, dels för arbetarrörelsen i allmänhet och dels av företrädare från en arbetar- och bonderegering. Det skulle garantera att arbetarklassens alla delar skulle göra sig hörda i diskussionen om jobb, utveckling, miljö, osv.
Oturligt nog är det inte vad Chavez försöker göra i Venezuela eller vad Evo Morales gör idag. Morales deklaration formulerades utifrån nationella intressen och inte utifrån ett socialistiskt perspektiv.
Morales representerar den mest moderata delen av en massrörelse som har skakat Bolivia sedan 2003. I oktober 2003, när ett åttiotal personer dödades under massprotester som ledde till president Lozadas avgång, var Morales inte ens i landet.

Stöd för förstatligandet

Rörelsen höjde nationaliseringsfanan och krävde att de multinationella företagen skulle förvisas från Bolivia och att landets tillgångar skulle användas för att lyfta befolkningen ur sitt armod. Medan Morales parti MAS spelade en mindre roll i rörelsen, gav han snabbt sitt stöd till den nye presidenten, Mesa, tidigare Lozadas vicepresident.
När Mesa annonserade folkomröstningen om gas- och oljeresurserna i juli 2004, manade rörelsens mer radikala delar, så som fackförbundet COB, till bojkott med hänvisning till att frågorna var medvetet dunkelt formulerade i ett försök att förvirra rörelsen. Morales stödde omröstningen och uteslöts ur COB.
I omröstningen fick nationaliseringen stöd av 95 procent, vilket ledde till Mesas ”kolvätelag” i maj 2005. Lagen sågs som otillräcklig och det var starten för en ny massrörelse som tvingade fram Mesas avgång.
När massrörelsen var på topp och Bolivias parlament var totalt diskrediterat, började COB:s ledning efterfråga en arbetar- och bonderegering. COB och Fejuve (som organiserar de fattiga massorna i El Alto och La Paz) talade om att sätta upp en egen folkförsamling som ett alternativ till regeringen och parlamentet. Idén tillkännagavs på ett massmöte med 400 000 deltagare, den 6 juni 2005, men omsattes aldrig i praktiken.

COB-ledningens misstag

Avsaknaden av ett tydligt politiskt alternativ i form av ett revolutionärt parti med massivt stöd hos arbetare och fattiga bönder, gjorde det möjligt för den styrande klassen att återta kontrollen över situationen. COB:s ledning spelade en viktig roll vid byggandet av rörelsen, men tog inga initiativ till att bygga ett parti som skulle kunna utmana MAS. COB:s ledning saknade också förståelse för rörelsens svängningar, vilket ledde till taktiska misstag. När rörelsen avtog under andra halvan av 2005, riktades förhoppningarna mot valet den 18 december. Men istället för att nominera egna arbetarkandidater, manade COB och andra radikala rörelser till bojkott.
Avsaknaden av egna maktstrukturer (råd) och klara politiska alternativ gjorde dock att det var få som vågade äventyra sin chans att göra sin röst hörd. Morales var bara 45 000 röster ifrån att vinna presidentvalet 2002. Nu fick han en andra chans.
Ett tydligt bevis på att bojkotten var ett misstag, är det faktum att MAS fick 88 procent av rösterna i El Alto, där massrörelsens huvudsakliga fokus legat tidigare det året. Morales vann en jordskredsseger, med 54 procent i presidentvalet och en majoritet i kongressen.
COB och andra rörelser gav den nya regeringen tre månader på sig att nationalisera kolvätena och hotade med att ta till massprotester om detta inte gjordes. Det här var troligen för kort tid, med tanke på medvetenhetsnivån hos befolkningen.
COB:s ledning underskattade den inverkan valet av Morales skulle få. Det faktum att urbefolkningen för första gången hade ”en av de sina” på den högsta positionen i landet och, viktigare, en president som talade om behovet av en konstituerande församling som från grunden skulle återskapa landet (med en ny grundlag) och göra sig av med 500 års kolonialism. Folk var beredda att ge Morales en chans. COB-ledarna lanserade visserligen ett förslag på att bygga upp en folkförsamling och manade till en generalstrejk, men det slutade med att det bara blev en demonstration med få deltagare.

Inte glömt tidigare löften

Men även om COB-ledningen för tillfället är försvagad, betyder inte det att massorna har glömt löftena om förstatligande. För att säkra en seger i valen till den konstituerande församlingen i juli var Morales tvungen att agera.
Han annonserade också andra åtgärder. En av de nyliberala lagarna, artikel 55 i dekret 21060, kommer att strykas. Lagen gav cheferna rätt att avskeda arbetare utan motivering. Men detta kommer bara att förbättra levnads- och arbetsförhållandena för ett mindre antal. Bara en femtedel av landets anställda har fasta jobb inom den formella sektorn. Minimilönen kommer att höjas med 13,5 procent, från 440 till 500 Bolivianos. Det är betydligt mindre än de 1 500 Bolivianos som Morales utlovade i valrörelsen. Då påstod Morales också att förstaligande av kolvätena bara var en början, förstligande av jord, gruvor och skogar skulle följa. Men det står redan klart att ”nationaliseringen” av jorden kommer att bli begränsad. De stora jordägarna kommer inte att påverkas, bara det land som inte brukas och de olagliga kontrakten kommer att beröras. Men det har ändå satt skräck i de brasilianska sojaodlarna, som kontrollerar 35 procent av Bolivias soja, vilken är den näst största exportvaran.

Socialistiskt alternativ

Vad gruvorna beträffar, har Morales inte satt punkt för budgivningen på järn- och magnesiumfyndigheterna i El Mutún, även om det korrupta brasilianska företaget EBX förvisades från området. 70 procent av världens magnesiumresurser beräknas finnas i El Mutún.
MAS-ledarskapet utnyttjar situationen för att försöka isolera och avsätta rörelsens mest radikala ledare och ersätta dem med sina egna supportrar, medan Morales målsättning är att nå två tredjedelars majoritet i valen till den konstituerande församlingen, och likt Chavez få möjlighet att ensam skriva om grundlagen.
Den medvetna socialistiska, revolutionära enklaven av arbetarnas och de fattigas rörelse i Bolivia måste visa på Morales begränsningar och öppna upp för en dialog med dem som har illusioner om landets nya president. Att i valet till den konstituerande församlingen ställa upp med en egen kandidat, som representerar de mest kämpande organisationerna, skulle vara ett viktigt steg i att bygga ett genuint socialistiskt parti för Bolivias arbetare och fattiga bönder.

Marcus Kollbrunner