Bolivia nationaliserar gasen

2006-08-11 17:22:08




När Bolivias nye vänsterpresident Evo Morales på årets 1 maj deklarerade att Bolivias olje- och naturgastillgångar nationaliseras och posterade ut militär för att säkra kontrollen av 56 anläggningar landet runt, steg jublet bland landets fattiga massor, som i flera år kämpat för detta huvudkrav.
De utländska oljebolag som svarat för utvinningen sedan sektorn privatiserades i mitten av 90-talet får sex månader på sig att förhandla om nya kontrakt eller ge sig av. Under tiden får de nöja sig med att behålla 18 procent av intäkterna.

Nationaliseringen av gas- och oljetillgångarna är enligt Morales ”bara början, för i morgon blir det gruvorna, skogen och jorden”.
”De utländska bolagens plundring har nu upphört”, förklarade Morales. Klarhet om deras framtida roll väntas dock först efter en tids förhandlingar.
Beskeden på 1 maj kom dagen efter att Morales i Havanna undertecknat ett så kallat Folkets handelsavtal med Kuba och Venezuela. Något som sägs vara ett första steg mot vad Venezuelas president Hugo Chavez och Fidel Castro kallar ALBA – det så kallade bolivariska alternativet till Washingtons förslag om ett nyliberalt frihandelsavtal för hela Amerika, ALCA (på engelska FTAA).

Morales ansluter sig

Bolivias anslutning till ALBA var samtidigt en replik på Perus, Colombias och Ecuadors nya bilaterala frihandelsavtal med USA, som också fått Chavez att deklarera Venezuelas utträde ur det haltande samarbetet i den s k Andinska nationernas gemenskap (CAN). En omprövning kan enligt Chavez bara ske om länderna omprövar frihandelsavtalet med USA – t ex om den vänsternationalistiske före detta militären Ollanta Humala efter en seger i den andra valomgången i det peruanska presidentvalet vågar detta.
Chavez lovar nu att Venezuela ska köpa all boliviansk soja som inte längre kan säljas till Colombia på grund av landets frihandelsavtal med USA. Kuba och Venezuela ska också köpa boliviansk coca för legala ändamål och lovar kraftigt stöd till en ny alfabetiseringskampanj och sjukvård, samtidigt som Venezuela förklarat sig beredd att stödja Bolivias olje- och gasindustri med teknisk hjälp och utbildning.

Med billig olja som vapen

Med billig olja och stöd till sociala projekt som lockbeten har Chavez med entusiastiskt stöd av Castro inlett ett spektakulärt handelskrig om Latinamerikas och Karibiens själar med Bush. Det sker i allianser med namn som PetroAndina, PetroCaribe och PetroSur, som i nästa steg ska slås ihop till PetroAmerica. Chavez har också i princip fått stöd från både Argentina, Brasilien och Uruguay för världens längsta oljepipeline (10 000 km). Den skulle ta flera år att bygga, rakt genom Amazonas känsliga djungler.
I Centralamerika har flertalet regeringar nyligen undertecknat Cafta, ett centralamerikanskt frihandelsavtal med USA. Mot detta har Chavez inlett en motoffensiv genom att låta Venezuelas statliga oljebolag PDVSA underteckna avtal om leverans av billig olja till vänsterstyrda kommuner. Det första ingicks med 20 vänsterinriktade borgmästare i El Salvador (tillhörande FMLN, den f d gerillan) och det andra med 51 kommuner i Nicaragua. Initiativen följer i spåren på vinterns symboliska försäljning av rabatterad olja från det PDVSA-ägda dotterbolaget Citgo till 180 000 fattiga hushåll i nordöstra USA – däribland till flera indianreservat. Chavez försäkrar också att oljestödet till fattiga i USA ska fortsätta, så att den 40-procentiga rabatten på marknadspriset utökas med stöd till utvecklingsfonder och kooperativ för fattiga och arbetslösa. Även Haiti erbjuds ett liknande avtal.
Chavez avtal med till exempel Nicaragua stärker de redan goda chanserna till seger för den gamle sandinisten Daniel Ortega i det presidentval som ska hållas i november. Även i Mexico, där 1,5 miljoner fattiga bönder drivits från jorden av NAFTA – landets frihandelsavtal med USA och Kanada – kan en vänsternationalist, Lopez Obrador, bli president. Denne har dock ännu inte vågat ta ställning varken för eller mot den chavistiska ALBA/PetroAmerica-planen.
Chavez handels- och utrikespolitiska offensiv sker i ett läge där Bushs stjärna dalat kraftigt på grund av det hopplösa läget för USA i Irak.

Stärker kontrollen

Den ”bolivariska regeringen” i Venezuela har efter de tre segrarna – vid kuppförsöket i april 2002, oljelockouten i december 2002-februari 2003 och folkomröstningen om Chavez presidentskap i augusti 2004 – kraftigt stärkt sin ställning. Detta underlättats av höga oljepriser och snabb och bred ekonomisk tillväxt med utrymme för omfattande sociala program för landets fattiga.
Chavez-regeringen stärkte också den 1 april ytterligare sitt grepp över oljan genom att ombilda Venezuelas 32 ”servicekontrakt” med utländska oljebolag till 22 samägda bolag (joint ventures) med minst 60 procent statligt ägande.
Dessa bolag ska sälja all olja till PDVSA till marknadspris samt betala staten 30 procent i royalties och 50 procent av intäkterna i skatt retroaktivt från och med december 2002 (då den nya kolvätelagen antogs). Under hot om konfiskering godtogs detta av alla utländska bolag utom två – franska Total och italienska Eni – vars tillgångar nationaliserades.

Kapitalismen finns kvar

Än så länge har den ”bolivariska revolutionen” trots paroller om en socialism för det 21:a århundradet varken tagit makten från Venezuelas kapitalister eller i grunden ändrat statens klasskaraktär. Även Chavez själv klagar ideligen över den statliga byråkratin och den utbredda korruption som inte vill ge sig.
Samtidigt har Venezuelas arbetare och fattiga genom segrarna över kontrarevolutionen och de sociala reformerna blivit medvetna om sin egen styrka. Förr eller senare måste detta leda vidare till de avgörande frågorna om statligt ägande också utanför oljesektorn, om statens klasskaraktär och om hur en verkligt deltagande socialistisk demokrati kan organiseras med demokratisk planering och kontroll underifrån – en diskussion som nu sporras ytterligare av händelserna i Bolivia.

Arne Johansson