Bolivia och Morales står vid ett vägskäl

Evo Morales egna privilegier, skrytbyggen och personkult upprör de fattiga massorna (Foto: Eneas De Troya / Flickr CC).

av Johannes Lundberg // Artikel i Offensiv

Presidentvalet i Bolivia väcker inte oväntat rubriker. Den sittande presidenten Evo Morales, som har ett starkt folkligt stöd, möter också ett stort motstånd. Landet är delat och nu ska en revision göras av den första valomgångens rösträkning.

Bondeledaren, kokaodlaren, fackföreningsledaren och ledaren för MAS (Rörelsen för Socialism) Evo Morales valdes i december 2005 till Bolivias president. Detta med ett rekordstöd på 53,7 procent av rösterna och stödet har varit fortsatt högt. År 2009 fick Evo 64,22 procent och 2014 fick han 61,36 procent av rösterna.
Men det var inte bara antalet röster som gjorde Evo Morales unik, utan också att han blev landets första president som representant från ursprungsbefolkningen. Evo kom till makten efter en omfattande kamp för kokaodlarnas rättigheter, mot privatiseringar av landets naturtillgångar och hela den nyliberala politiken.
Under Evo Morales tid vid makten har ekonomin vuxit, vilket bidragit till ekonomisk, social och politisk stabilitet i ett av Latinamerikas fattigaste länder som upplevt 200 regeringsskiften sedan självständigheten 1825.

Men samtidigt har motsättningarna bubblat. Efter det senaste presidentvalet har gatustrider följt, och landet tycks vara delat.
Oppositionsledaren och förre presidenten Carlos Mesa deklarerade redan på valdagen att valet var riggat. Därefter har han hoppats på en andra valomgång i december, som först inte verkade bli av då Morales hade en marginal på 10 procentenheter gentemot Mesas och då behövs enligt landets valordning ingen andra omgång.
Men efter två veckors protester och sammandrabbningar har regeringen gått med på att en ny rösträkning ska göras under  de amerikanska staternas organisations (OAS) översyn och med observatörer från Mexiko, Paraguay and Spanien.

Spänningarna i landet ska ses mot bakgrund av en växande opposition allt sedan folkomröstningen 2016 då Morales lät fråga folket om han skulle få kandidera till ytterligare ett presidentval genom en ändring i konstitutionen, en folkomröstning som Morales förlorade knappt.
Istället för att se sig besegrad tog Evo Morales ärendet till författningsdomstolen, som gav honom rätt att kandidera i ytterligare ett val. Utöver att gå emot folkomröstningen har påstådd korruption, elitistisk urartning, maktfullkomlighet och personkult skapat stor frustration. 
Morales har låtit bygga ett 28 våningar högt presidentpalats i La Paz för 330 miljoner kronor, och för drygt två år sedan invigdes också ett dyrt museum (nära 70 miljoner kronor) till Morales ära i hans hemstad.

I ett fattigt land som Bolivia är detta såklart upprörande, vilket oppositionen har utnyttjat  för att odla sitt hat mot Morales.
Evo Morales ska med rätta kritiseras för skrytbyggen, personkulten kring honom och hans privilegier, men han har också genomfört sociala förbättringar som har lyft två miljoner bolivianer ur fattigdom och han förstatligade tidigt utvinningen av landets stora naturtillgångar.  
När Morales tog makten var stora delar av ursprungsfolken utestängda från läkarvård på grund av såväl ekonomiska skäl som statens rasism, vilket bidrog till att medellivslängden var så låg som 64 år. Tio år efter att Morales först tillträdde beräknas medellivslängden ha ökat till 69 år.
Minimilönen har höjts med 127 procent och är numera den näst högsta i Latinamerika. År 2017 hade fattigdomen pressats ned till en historiskt låg nivå.

Evo Morales har uppmuntrat småbönder och hans stöd till kokaodlare har fått oppositionen att anklaga honom för att gynna knarkindustrin. Men kokabladet är för ursprungsfolken något heligt och används som medicinsk ört, mot symptom för höjdsjuka uppe på de höga höjderna och i bland annat te.
Självklart har de reformerna oroat den välbärgade eliten. Morales har mött en relativt splittrad opposition från höger, men också från grupper som har varit med om att föra honom till makten.
Ironiskt nog blev Carlos Mesa den som skulle försöka samla oppositionen när han för ungefär ett år sedan annonserade sin kandidatur i presidentvalet. Mesa var tidigare den förre presidenten Lozadas vicepresident. När Lozada tvingades avgå blev Mesa president och under hans tid vid makten slöts  71 avtal med transnationella företag samtidigt som polis och militär sköt skarpt mot demonstranter.

Oavsett vad röstrevisionen får för resultat är fortsatta motsättningar att vänta. Situationen är komplex och motståndet är stort, samtidigt som Morales har ett aktivt stöd. De senaste årens högervridning av Morales politik och personifiering har till viss del avväpnat MAS politiskt.
MAS och Morales har haft tid och mandat att lyfta fram och vidta socialistiska åtgärder. Istället har personifieringen och privilegierna retat stora delar av befolkningen, vilket har utnyttjas av oppositionen.
Det som nu sker visar på nytt att det är via kamp underifrån som högern kan stoppas och att det krävs en socialistisk politik för att säkra de sociala framsteg som har uppnåtts.