Bolivia på randen till inbördeskrig

2007-08-30 16:02:31




Klasskampen har skärpts i Bolivia under de senaste veckorna. Konflikter om den konstituerande församlingen, jordreformen och priserna på basmatvaror har gjort den politiska situationen väldigt känslig. Evo Morales Rörelse mot socialism (MAS) står inför ett ökande tryck från det politiska spektrumets båda ändar.

De som befinner sig i de sociala rörelserna blir allt mer frustrerade och ilskna över bristerna i MAS-regeringens politik. Samtidigt gör högern och överklassen allt för att stoppa regeringens åtgärder eftersom de förlorar ekonomiskt på dem, och de är rädda för att de styrande inte längre ska klara av att kontrollera de olika sociala rörelserna och den revolutionära kampen.
Frågan om den konstituerande församlingen har varit en huvudorsak till missnöje inom de sociala rörelserna. Tidsgränsen den 6 augusti för upprättandet av den konstituerande församlingen har passerats och ingen ny konstitution (författning) har antagits. Det finns inte ens något förslag att rösta om. MAS-regeringen, ledd av Evo Morales, har istället gjort stora eftergifter till högeroppositionen om hur den nya författningen ska utarbetas och en ny tidsgräns har satts till den 14 december.
I MAS-partiets bas är det många som är frustrerade, besvikna och ilskna över regeringens oförmåga att genomföra en ny konstitution och över de kompromisser den har gjort med högern.

Växande ilska

Ursprungsfolkens bondeorganisationer, som krävt en ny konstitution som garanterar självstyre för ursprungsinvånarnas lokalsamhällen, är särskilt upprörda. Två mäktiga bondeorganisationer, La Confederación de Pueblos Indígenas del Oriente Boliviano (CIDOB) och Consejo Nacional de Ayllus y Markas de Qullasuyu (Conamaq) har offentligt förkastat kompromissen och dödförklarat den konstituerande församlingen.
Detta har haft den positiva effekten att det tvingat somliga inom MAS-partiet att offentligt tillkännage att de är beroende av de sociala organisationerna för att övervinna högeroppositionens motstånd mot fundamentala förändringar.
Utan tvekan kommer också många av de mer frustrerade och radikala gräsrotsaktivisterna inom MAS-partiet likaväl som de mer radikala understödjande campesinoföreningarna och fackföreningarna att se detta som en väckarklocka för att börja mobilisera de sociala rörelserna runt en radikal plattform. De manar till en fördjupning av den sociala revolution som MAS-partiet hävdar redan är på gång.
Drastiska ökningar av basmatvarupriserna har också gjort att MAS-regeringen hamnat under tryck från de sociala rörelserna, som utgör paritets väljarbas.
Under de senaste veckorna har priserna på bröd, kyckling, mejeriprodukter och de flesta slags frukt och grönsaker samtliga gått upp dramatiskt, och biljettpriserna inom kollektivtrafiken kommer också att stiga inom en nära framtid.
Detta har satt igång en ökning av den allmänna inflationstakten, som uppgick till 7 procent i juli, vilket överträffade även pessimistiska förväntningar. Detta sopade bort den 5-procentiga löneförhöjning för alla arbetare som trädde i kraft i början av augusti.
Enligt den officiella statistiken är 60 procent av den bolivianska befolkningen fattig och 33 procent extremt fattig. 60 procent av de bolivianska hushållen har officiellt inte tillräckligt med pengar för att kunna möta sina familjers grundläggande näringsbehov.
Men den fattiga befolkningsmajoriteten har inte de extra pengar som krävs för att kunna kompensera för prisökningarna. Om priserna går upp kommer majoriteten i Bolivia att äta mindre. MAS-partiets bas i form av fattig arbetarklass, bönder och ursprungsbefolkningar blir allt mer frustrerad över de ekonomiska bekymmer som regeringspolitiken inte kunnat lösa.

Högerns provokationer

Det mest intensiva trycket på MAS-regeringen kommer från högeroppositionen, som utgörs av eliten av affärsmän och stora jordägare stödda av USA-imperialismen. Dessa inhöstade en betydelsefull seger över MAS-partiet när de lyckades förhindra den konstituerande församlingen från att slutföra sitt arbete innan den 6 augusti. Det drev fram en kompromiss som förlängde den konstituerande församlingen med fyra månader och tvingade den MAS-kontrollerade kongressen att gå med på att varje ny artikel skulle godkännas med två tredjedels majoritet, något som varit en nyckeltvistefråga inom den konstituerande församlingen redan från början.
Vissa högerorganisationer och politiska partier förkastar rakt av förlängningen av den konstituerande församlingen, kallar den för illegal och säger att den gamla konstitutionen borde respekteras. En helsidesannons, bekostad av många betydelsefulla högerorganisationer, tillkännagav att ”Den nuvarande konstitutionen är mycket bättre än varje möjligt resultat från en konstituerande församling som illegalt förlängts. Försvara den!” De hävdade vidare att de har ”tagit på sig uppgiften att försvara demokratin, friheten, privategendomen…” (Los Tiempos den 29 juni 2007).
José ”Tuto” Quiroga, överhuvudet för det ledande högerpartiet i Bolivia, Demokratiska sociala kraften (Podemos), hävdar att även en konstitution som godkänts med två tredjedels majoritet fortfarande borde godkännas av en majoritet i var och en av Bolivias nio delstater. Om detta inte händer säger han att ”Folket kommer att uppmana till och säga: utträde. Vi separerar. Vi delar oss.”
Detta är inte heller enbart uppblåst retorik. Det är en reell möjlighet att en rörelse för ett separerande kan växa fram, vilket skulle kunna sluta i ett inbördeskrig och/eller en diktatur.
Oppositionen mot den konstituerande församlingen är bara en aspekt av en bredare kampanj från högerns sida för att destabilisera MAS-regeringen och försvaga de sociala rörelserna som utsätter de ekonomiska intressena hos Bolivias härskande klass för risker.

”Media Luna”

Det finns en väldigt kraftfull rörelse för självstyre för de fyra östliga delstater i Bolivia som är kända som ”Media Luna” (Halvmånen).
Dessa delstater härbärgerar den stora majoriteten av Bolivias oljereserver, de producerar det mesta av landets jordbruksprodukter, och de är mer industrialiserade än Bolivias västliga delstater.
Även om regeringen stöds av en majoritet på riksplanet så har högern en avsevärd majoritet i ”Halvmånen”-delstaterna. Detta är särskilt sant vad gäller autonomifrågan, där autonomi (självstyre) förkastades av en överväldigande majoritet i en landsomfattande folkomröstning i juli 2006, med 62 procent emot och 38 procent för, men som stöddes av en överväldigande majoritet på 69,5 procent i Media Luna-delstaterna.
Om Media Luna-området lyckas få igenom önskemålet om självstyre, skulle det isolera och skydda Bolivias ekonomiska elit och stora jordägare från mycket av Morales ekonomiska reformer. Chansen för en klar och tydlig seger för autonomirörelsen är dock liten, givet regeringens solida majoritetsstöd på riksplanet. Inte desto mindre har autonomirörelsen använts för att bygga upp en väldigt organiserad och välmobiliserad högeropposition i Media Luna-delstaterna, vilken i slutänden kan komma att omvandlas till en rörelse för avskiljande.
I ledningen för den separatistiska högern i Santa Cruz finns guvernören Ruben Costa och den s k medborgarkommittén Pro-Santa Cruz, som understöds ekonomiskt av storfinansen och de stora jordägarna, men som också har ett omfattande stöd från medel- och överklassen i sin helhet.
Det finns också en organiserad högerungdomsgrupp, Cruz-ungdomen, som då och då tjänstgör som oppositionens kampstyrka i syfte att få demonstrationer att bli våldsamma. Den manade nyligen till beväpning som svar på Morales tillkännagivande att urbefolkningens organisationer skulle delta i den årliga 7 augusti-militärparaden och sade att något sådant vore jämförbart med en utländsk invasion. Militärparaden genomfördes utan några incidenter, men tanken på en tungt beväpnad högerungdomsorganisation i Santa Cruz ligger som en tyngd i medvetandet hos medlemmarna i de sociala rörelserna.
Bolivias stora jordägare är en annan mäktig kraft inom högeroppositionen. MAS-partiet började nyligen genomföra sitt jordreformprogram. I början av augusti tillkännagav det att man skulle konfiskera 600 000 hektar oanvänd mark från agroindustrin (stora jordägare) och dela ut marken till urbefolkningens samhällen lokalt. Som svar på det har de stora jordägarna tillkännagivit att de bildar ”motståndskommittéer”, och industriledarna har sagt att de är beredda att ta till vapen för att skydda sin egendom mot olagliga konfiskationer, där ”Kvantiteten våld som används kommer att stå i proportion till den aggression vi möter … vi har förpliktelsen och ansvaret att skydda oss själva” (La Prensa den 5 augusti 2007). Morales har svarat med att säga att han kommer att använda militären för att tvinga igenom jordreformen.
Slutligen spelar USA-imperialismens inflytande en viktig roll för högeroppositionen. USA-ambassadören Philip Goldberg kom till Bolivia efter att ha verkat i Kosovo, där han övervakat uppdelningen av Balkanstaterna och Jugoslaviens nedåtgående spiral av sönderfall i inbördeskrig. Där var decentraliserings- och autonomirörelserna inbördeskrigets föregångare. Inom tre månader från hans ankomst blev Media Luna-regionen märkbart mer aggressiv i sina attacker mot MAS-regeringen.

Vägen framåt?

Morales MAS-regering har med dagens mått mätt satt igång ett väldigt radikalt socialt reformprogram. Genom att följa exemplet med Hugo Chavez Bolivariska revolution i Venezuela har man genomfört ett väldigt väl offentliggjort program för delförstatliganden och jordreformer. Morales har också lyckats med att fylla på regeringens kassakistor genom aggressiva omförhandlingar av de transnationella oljebolagskontrakten från de 18 procent dessa bolag betalade i skatt år 2003 och de 50 procent de betalade år 2005, till de 82 procent de betalar nu.
Till följd av höga oljepriser och högre skatter har inkomsterna från kolväteindustrin i Bolivia mer än femdubblats! År 2005 låg oljeinkomsterna på 300 miljoner USA-dollar. År 2007 uppgick de till 1,6 miljarder USA-dollar.

Sociala framsteg

Dessa pengar har gjort det möjligt för MAS-regeringen att genomföra många av sina sociala program, vilket har varit till fördel för arbetare, bönder, urbefolkningar och fattiga. Samtidigt som Morales och MAS-regeringen har lagt fram olika program för sociala förbättringar har man också gjort sitt bästa för att försäkra medelklassen och de mindre fientliga skikten inom Bolivias kapitalistklass om att man inte tänker gå för långt.
Vicepresidenten Alvaro Garcia Linera, som satt fängslad i ett antal år under diktaturen, är en betydande förespråkare för en boliviansk reformistisk filosofi, vilken framhåller att den första uppgiften i Bolivia är att bygga den bolivianska kapitalismen, som därefter – efter omkring 30 år – kommer att göra socialismen möjlig. I det verkliga livet arbetar dock den bolivianska kapitalistklassen, med stöd av den globala kapitalismen, som en inhemsk oppositionskraft mot alla förändringarna som är till fördel för arbetarklassen, bönderna, urbefolkningarna och den fattiga befolkningsmajoriteten.
Det innebär att de sociala rörelserna måste mobilisera till försvar mot högeroppositionens attacker och kämpa för sina krav på gatorna. Nu när MAS-partiet kontrollerar regeringen kräver de sociala rörelserna helt riktigt att MAS ska genomföra deras krav. Men eftersom det mesta av ekonomin fortfarande kontrolleras av den kapitalistiska oppositionen är regeringens manöverutrymme väldigt begränsat. Så länge regeringen väljer att försöka arbeta inom kapitalismen kan den genomföra få konkreta förbättringar för arbetarna och bönderna.

Avskaffa kapitalismen

De sociala rörelserna i Bolivia behöver ett revolutionärt socialistiskt ledarskap.
Trotskij skrev i Övergångsprogrammet att ”Om kapitalismen är oförmögen att tillgodose de krav som oundvikligen reses ur den oordning den själv skapar, låt den då förgås. Realiserbart eller orealiserbart är … en fråga om styrkeförhållanden, vilka bara kan avgöras genom kamp.”
Just nu är styrkeförhållandena väldig mycket till fördel för Bolivias arbetarklass och bönder. Med ett medvetet och revolutionärt ledarskap som förbereder och leder massorna i kamp, kan Bolivias arbetare och bönder störta kapitalismen och skapa en socialistisk ekonomi som tillgodoser den fattiga befolkningsmajoritetens behov.
MAS-regeringen har inte gjort någonting för att organisera, höja medvetenheten hos och leda de sociala rörelserna till den seger över högeroppositionen som de helt klart är kapabla att vinna.
Den har heller inte gett någon assistans i organiserandet av dem till demokratiskt styrda kampkommittéer, och än mindre påbörjat processen att på ett demokratiskt sätt länka ihop dessa kommittér på delstatlig, regional och nationell nivå.
Detta trots att MAS-regeringens inflytande inom de sociala rörelserna fortfarande är väldigt stort. Den 20 juli i år organiserade regeringen i La Paz den största demonstrationen i Bolivias historia, med 1,5-2 miljoner deltagare (av en befolkning på mindre än 10 miljoner) för att motverka försök från högerelement inom den konstituerande församlingen att flytta huvudstaden till Sucre (som inte ligger i ”Media Luna”-området, men konflikten har tjänat syftet att få den konstituerande församlingen att spåra ur ännu mer).
Demonstrationen ägde i själva verket rum i förstaden El Alto, där MAS-partiet har ett mer än 80-procentigt stöd. Samma El Alto-invånare var den dominerande kraften i gaskrigen, som sparkade ut två nyliberala presidenter. Ett revolutionärt socialistiskt parti behövs för att omvandla denna militanta, radikala befolkning till en revolutionärt socialistisk kraft som skulle vara nyckeln i störtandet av kapitalismen i Bolivia och skapandet av en demokratiskt socialistisk regering och ekonomi.
Istället för att främja den revolutionära utvecklingen av de sociala rörelserna, har begränsningarna i MAS-regeringens reformistiska program tvingat den att aktivt arbeta för att demobilisera de sociala rörelserna. I vissa fall har regeringen t o m använt sig av militären för att undertrycka grupper som ställer krav som den inte kan uppfylla eller som inte passar in i dess långtidsplan för förändring.
Detta ställer både de sociala rörelserna och MAS-regeringen i ett farligt läge. Genom att försvaga de sociala rörelserna försvagar regeringen den enda kraft som är kapabel att försvara den mot högeroppositionen. Samtidigt måste regeringen gå framåt med de reformer som upprör oppositionen därför att den behöver genomföra dessa reformer för att kunna behålla ens en gnutta stöd från sin bonde- och arbetarbas.
Risken för ett inbördeskrig i Bolivia under de kommande månaderna är väldigt verklig. På grund av det faktum att en betydande 20-procentig andel av Media Lunas befolkning tillhör en urbefolkningsminoritet (på 570 000 människor), kan ett inbördeskrig också föra med sig en kampanj för etnisk rensning och tvångsförflyttningar.
Det faktum att militären fortfarande till stor del kontrolleras av samma gamla garde som förut och möjligheten att de rika östliga delstaterna kan komma att övertyga ett antal militära företrädare att bryta med den federala regeringen, gör också risken för en militärdiktatur ytterst verklig.
Nyckeluppgiften just nu för de sociala rörelserna i Bolivia är att påbörja processen av att organisera sig själva till demokratiskt styrda försvarskommittéer på delstatlig, regional och federal nivå. De måste också demokratisera militären, ge soldaterna och det bolivianska folket rätten att välja och omedelbart kunna återkalla alla militära företrädare. Dessa företrädare bör också ha genomsnittslönen för en gräsrotssoldat och deras privata ekonomi bör stå under allmänhetens strikta kontroll.

Socialistiskt program

Begynnelsestadierna i genomförandet av denna uppgift kommer att behöva göras av små revolutionära organisationer med en korrekt socialistisk analys av konkreta händelser och en principiell orientering till massorna.
Den bolivianska revolutionen har stått vid ett vägskäl under en viss tid nu, där de sociala rörelsernas vänsterkrafter balanserar emot högerns kapitalistiska opposition. Förrevolutionära situationer varar aldrig särskilt länge, i synnerhet inte när de politiska och ekonomiska förhållanderna är så känsliga och instabila som de är i Bolivia.
Under nästa period finns det en väldigt god möjlighet till att vi kommer att få se balansakten falla samman och att en ny, mer revolutionär, rörelse växer fram. Annars kan en period av intensiva konflikter leda till ett inbördeskrig och/eller en högerdiktatur. För att kunna besegra en hotande kontrarevolution och ta kampen framåt till seger, är det nödvändigt att inte bara kämpa för att försvara Morales reformer utan också att koppla ihop detta med kampen för en arbetar- och bonderegering med ett revolutionärt socialistiskt program för att störta kapitalismen.
Roberto Antezana,
Alternativa Socialista Revolucionara (CWI Bolivia)