foto: Harri Blomberg, Wikimedia commons
Bostadskrisen i Sverige är ett resultat av den aggressiva och nyliberala högerpolitiken som förts under en lång tid. Billiga hyresrätter är idag nästintill utrotningshotade.
Sverige befinner sig i en djup bostadskris och ingen lösning är i sikte inom en överskådlig framtid. Det byggs alldeles för lite, framför allt i storstäderna, för att behovet av bostäder ska tillgodoses. Samtidigt passar storbankerna och byggjättarna på att berika sig på bostadskrisen via sin monopolistiska makt på marknaden. Bolånekarusellen och att bostadsbyggandet hålls tillbaka är instrument som används för att pressa upp vinstmarginalerna.
Det är sant att det finns en bostadskris i Sverige, men det är inte hela sanningen. Faktum är att de välbeställda samhällsskikten har större valmöjligheter på en allt mer marknadsanpassad bostadssektor. Krisen är dock en realitet för en stor och växande andel av befolkningen, som saknar fasta anställningar och en trygg inkomst.
I takt med den målinriktade högerpolitiken, som har drivit igenom storskaliga ombildningskampanjer, har hyresrätten blivit närmast utrotningshotad, främst i Stockholm. Den som saknar ordnade ekonomiska förhållanden är helt exkluderad från den växande bostadsandelen bestående av bostadsrätter.
Även på hyresmarknaden är utslagningen påtaglig. Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra genomförde den 24 september 2012 en granskning av bostadsbolagen och visade på de hårda uthyrningsregler som ställs på potentiella hyresgäster.
77 procent av bolagen kräver en nedre inkomstgräns, 72 procent kräver goda referenser från tidigare hyresvärdar, 30 procent accepterar inte försörjningsstöd som inkomst, 27 procent accepterar inte betalningsanmärkningar och 14 procent kräver fast anställning.
Det är många som exkluderas.Cirka en kvarts miljon hushåll har försörjningsstöd, en halv miljon personer har betalningsanmärkningar och mer än 560 000 har tillfälliga anställningar. De kommunala ”allmännyttiga” bostadsbolagen, som numera enligt lag måste agera affärsmässigt, skiljer sig inte på något sätt från de privata hyresvärdarna. Effekten utav exkluderingen av resurssvaga människor från den primära bostadssektorn är djupt orättvis. Andrahands- eller tredjehandsuthyrning blir livlinan för alla de som inte uppfyller de strama kraven för att beviljas bolån eller ett förstahandskontrakt.
Regeringens avreglering av andrahandsuthyrningen, med den avskaffade möjligheten att begära tillbaka överhyror retroaktivt, har bokstavligt talat inneburit en explosion av hyrorna på andrahandsmarkanden främst i Stockholm. I Stockholms stad steg hyrorna för andrahandskontrakt med i snitt 20 procent under fjolåret och månadshyran för en enrummare på Kungsholmen idag är i snitt 7 739 kronor.
Avregleringen har resulterat i att det numera är 55 procent dyrare att hyra i andra hand än i första hand. De som är resurssvagast och har besvärligast att finna en bostad är i realiteten också de som tvingas att betala mest för sitt boende.
Nyliberala ekonomer och högerpolitiker vädrar morgonluft i bostadskrisens spår. De försöker montera ner allt som finns kvar av den sociala bostadspolitiken. Även Boverket har hängt på med sin Marknadsrapport från maj 2014.
I den påstås att reavinstskatten vid försäljning av bostaden är ett hinder för att lösa bostadsbristen. Men ett slopande av skatten skulle riskera att öka fastighetsspekulanters möjligheter att göra högre vinster på kortsiktiga bostadsaffärer. Rapportens andra förslag, en uppluckring av bruksvärdesprincipen för hyressättning, går helt i linje med nyliberalernas och fastighetsägarnas önskemål.
”På hyresmarknaden är hyrorna låga”, påstår Boverket, vilket vidare förklaras vara orsaken till svårigheterna att finna en bostad. Tanken är att byggherrar inte vill investera i hyresrätter om hyrorna och därmed vinsten är för låg.
Men grafen till vänster visar att marginalerna för de privata hyresvärdarna, skillnaden mellan intäkter och kostnader, har ökat enormt sedan Alliansen fick regeringsmakten 2006. Även innan dess låg marginalerna på 20-25 procent. Hur mycket lönsammare måste det bli med hyresrätter för att det ska byggas mer?
Redan idag, med någorlunda reglerade hyror, har arbetslösa, låginkomsttagare och många ungdomar inte råd att hyra.
På vilket sätt skulle högre hyror hjälpa alla de som saknar välbetalda heltidsarbeten och som inte är ”kreditvärdiga” nog att skaffa sig en bostad? En grupp som blir allt större i en tid då arbetsgivarna går på offensiven mot arbetarklassens villkor och fler hamnar i en privatekonomiskt allt otryggare sits.
Statistiska Centralbyråns (SCB) statistik visar att outhyrda och osålda nyproducerade lägenheter har ökat parallellt med bostadsbristen. Detta gäller även i Storstockholm sedan 2008. Andelen vakanta bostäder i Storstockholm har flerfaldigats sedan början av 2000-talet, trots den tilltagande bristen. Det visar att allt fler inte har råd att bo i de bostäder som faktiskt byggs eller står tomma idag.
Det finns en tydlig diskrepans mellan teorin bakom marknadshyror och verkligheten. Faktum är att när grannlandet Norge avskaffade hyresregleringarna under 1980-talet resulterade det i att hyrorna i Oslo sköt i höjden. Bostadsbristen byggdes inte bort i Norge och skulle inte göra det i Sverige heller om hyrorna marknadsanpassades.
Boverkets förslag på lösningar bidrar inte till ett ökat byggande, utan handlar primärt om att ”frigöra” boendeutrymme. I klartext betyder det att människor ska tränga ihop sig mer än idag. Motivet är att antalet bostäder i förhållande till befolkningen idag är densamma som 1990, då det inte rådde någon brist.
Men Boverket blundar helt för den geografiska obalansen mellan höga bostadsvakansnivåer i gamla industriorter och tilltagande bostadsbrist i de växande storstäderna, som har uppstått i takt med den ekonomiska omstruktureringen från tillverkningsindustrier till kunskaps- och kapitalintensiv produktion. Denna obalans var inte lika stor under 1990-talet; därav den relativt höga utnyttjandegraden av bostadsbeståndet.
Den graf som redovisas i Boverkets rapport visar att boendeträngseln (boende per lägenhet) för första gången sedan åtminstone 1960-talet har ökat sedan Alliansen fick regeringsmakten 2006. En återgång till den trångboddhet som rådde innan miljonprogrammet sjösattes är ingen hållbar lösning.
I kontrast till de förslag som läggs fram konstaterar Boverkets Marknadsrapport att ”[b]ostadsköparen får arbeta längre tid än normalt för att betala bostaden”. Det betyder i realiteten att hushållen lägger en allt större andel av sina (framtida) inkomster på att bo. Frågan är vem som tjänar på det?
Ofta höjs röster om att det är för dyrt att bygga i Sverige och att det skulle vara en viktig orsak bakom bostadskrisen. Det är en sanning med modifikation, som sällan uppmärksammar de enorma vinstmarginaler som byggjättarna gör.
SCB använder sig av måttet Byggnadsprisindex (BPI) för att visa på förändringen av byggkostnaderna över tid. Utvecklingen av kostnaderna är explosionsartad. Mellan 2007 och 2012 ökade BPI för flerbostadshus med 20 procent och med hela 9 procent på bara ett år, mellan 2011 och 2012.
BPI är högst i storstäderna och är hela 49 procent högre för bostadsrätter än för hyresrätter.
BPI har fördubblats sedan 1990. Det är alltså dubbelt så dyrt att bygga en bostad idag som det var då. Stegringen av byggpriserna har sedan mitten av 1990-talet varit enormt mycket kraftigare än den allmänna prisutvecklingen, enligt Konsumentprisindex (KPI).
Sveriges Television (SVT) rapporterade den 5 maj 2013 att ”Sverige har de högsta priserna på att bygga bostäder i hela EU”. Vidare beskrivs det att snittet för byggkostnaderna är 72 procent högre än genomsnittet för EU.
De stora byggbolagen tar ut enorma vinstmarginaler tack vare den höga efterfrågan. Orsaken till det är att byggbranschen helt domineras av ett fåtal stora aktörer, som kan hålla nere byggandet, driva upp priserna och på så sätt maximera sina vinster, fastslår SVT:s granskning. En slutsats som även bekräftas av VD:n för ett av de stora byggbolagen, JM, i samma artikel.
JM har till exempel marginaler på 19 procent, enligt SVT:s granskning, som dessutom visar att när efterfrågan mattades av något på de dyraste bostadsrätterna, efter finanskrisen, sänkte inte bolagen priserna. Istället varslades byggnadsarbetare och produktionen skars ner. Bostadsbristen håller ändå uppe efterfrågan, priserna och därmed vinsterna och därför behöver byggbolagen inte bygga.
Men produktionskostnaderna som SCB och SVT hänvisar till är baserade på försäljningspriset av bostäderna och inkluderar därför även de enorma vinster som byggbolagen gör på att bygga och sedan sälja bostäderna.
I realiteten är kostnaderna för själva byggandet av bostäder i Sverige, om vinstmarginalerna räknas bort, måttliga. Enligt OECD:s statistikmyndighet Eurostat är produktionskostnaderna för nya bostäder i Sverige (index=107,43 för 2013) på ungefär samma nivå som jämförbara länder, som exempelvis Tyskland, Österrike, Finland, Belgien och Frankrike samt endast någon procent över genomsnittet i EU (index=105,73).
De stora byggbolagens möjligheter att hålla nere byggandet för att pressa upp priserna bygger på deras monopolistiska makt. Fyra bolag, PEAB, NCC, Skanska och JM, dominerar helt byggindustrin och står enligt Konkurrensverket för 73 procent av den totala omsättningen bland de 30 största byggbolagen.
Konkurrensverket skriver i sin rapport Konkurrensen i Sverige 2013 från december 2013: ”Endast ett begränsat antal företag har möjlighet att konkurrera på den nationella marknaden eller på flera regionala eller lokala marknader samtidigt.”
Detta illustrerar hur kapitalismen tenderar att gå mot oligopolmarknader snarare än den fria marknadskonkurrens som nyliberalerna fantiserar om. Därmed kan de stora byggjättarna berika sig på samhällets bekostnad och plocka ut hutlösa vinstmarginaler genom att hålla nere det välbehövliga byggandet av nya bostäder.
Framförallt finns det inget som helst intresse bland byggherrarna av att bygga billiga hyresrätter, då de inte genererar tillräckligt höga marginaler.
Faktum är att hyrorna för nybyggda bostäder är 55 procent högre än för resten av beståndet, vilket tydligt indikerar att bostadsbyggandet i stor utsträckning tjänar de mer välbärgade.
Motsvarande oligopolsituation finns inom banksektorn, som helt domineras av ett fåtal aktörer vars ökande vinster till stor del skapas av lukrativa bolån. DN skriver den 2 februari 2013:
”Du betalar allt mer pengar rakt ned i bankens ficka. Bankernas vinster på ett miljonlån har närapå fördubblats på ett par år.”
De fyra storbankerna gjorde 2012 svindlande 65 miljarder kronor i vinst på bolån till hushållen. Det är högerns medvetna politik, som konsekvent har gynnat ägande av bostaden framför hyresrätten, som har drivit hushållen till att belåna sig upp över öronen och därmed berikat storbankerna och deras ägare.
Hushållens skulder i förhållande till den disponibla inkomsten har ökat med 90 procent sedan 1995. Ökningen består till största delen av fler och större bolån för köp av allt dyrare bostäder. Fler och större bolån i kombination med växande räntenetto (skillnaden mellan bankens inlånings- och utlåningsränta) har blivit en guldgruva för storbankerna.
Bostadskrisen är en följd av det nyliberala systemskiftet, som har omvandlat bostaden från en social rättighet till en konsumtionsvara för de som har råd. Den sociala tryggheten förknippad med rätten till en bostad offras på affärsmässighetens altare.
Högerpolitiken har skapat ett system som konsekvent gynnar den mer resursstarka befolkningsandelen, som har råd att köpa sin bostad. Men de största vinnarna i det nyliberala spelet är storbankerna och de stora byggbolagen.
En socialistisk bostadspolitik skulle utgå ifrån de sociala behoven och distribuera samhällets resurser dit de behövs mest. Förstatligandet av bankerna och de stora bolagen skulle frigöra enorma resurser, som idag ägs och används för att berika en minoritet av kapitalister, för att mobiliseras till samhällsnyttiga investeringar.
Bara genom ett förstatligande och en demokratisk kontroll och planering av ekonomins ryggrad kan tillräckligt med resurser användas för att bygga bort bostadsbristen, garantera en god bostad för alla och renovera och energieffektivisera det nuvarande bostadsbeståndet. ■
RS/Offensiv kämpar för:
- Nej till utförsäljning av allmännyttan, ombildningar och marknadshyror. Stoppa skattediskrimineringen av hyresrätten.
- Garanterad bostad åt alla, med rimlig standard och hyra efter bärkraft. Bostaden är en social rättighet – ingen handelsvara.
- Bryt boendesegregationen. Fler billiga hyresrätter i villa- och bostadsrättsdominerade områden.
- Bevara grönområdena, bygg nya flerbostadshus i områden med lägre befolkningstäthet.
- Rusta upp förorterna på de boendes villkor. Kamp för jobb, bostäder och upprustning av bostadsmiljöer, vård, skola, fritidsverksamheter, med mera.
- Förstatliga byggbolag och banker för att möjliggöra klimatsmarta renoveringar utan hyreshöjningar och för bygget av 50 000 hyresrätter per år med låga hyror.
