Flera protester har ägt rum från såväl högern som vänstern mot Dilmas regering.
Brasilien går igenom en djup ekonomisk och politisk kris. I spåret på ökad inflation, arbetslöshet, nedskärningar och korruptionsskandaler har stödet till president Dilma Rousseff rasat. Hon är nu den mest impopulära presidenten sedan återdemokratiseringen på 1980-talet.
Varje dag slås man av nya siffror i tidningarna som visar hur den ekonomiska krisen fortsätter att fördjupas. Industrin är särskild hårt drabbad, med ett ras på 6,3 procent i produktionen under det första halvåret. Arbetslösheten stiger nu snabbt och inflationen är den högsta på ett årtionde, drygt 9 procent.
Landets BNP spås sjunka med 2 procent i år för att nästa år landa nära nolltillväxt. Om man lägger till en tillväxt på miserabla 0,1 procent förra året, innebär det tre förlorade år.
Det styrande socialdemokratiska PT (Arbetarpartiet) ekonomiska modell har fallerat. Den byggde på ökad export av primärvaror, främst till Kina, och växande inhemsk produktion, baserat på ökad tillgång på krediter och en begränsad omfördelningspolitik. Men den globala krisen gör nu att exporten till Kina och andra länder minskar.
President Dilma lyckades vinna valet i fjol genom att spela på en kvardröjande känsla av framgång för landet och genom att måla upp en skräckbild av en tillbakarullning av allt som har vunnits om högern tillläts vinna valet. Men efter valet följde en hårdare åtstramningspolitik med nedskärningar och räntehöjningar.
Det fick en dubbel negativ effekt. Å ena sidan har nedskärningarna spätt på lågkonjunkturen, å andra sidan kände sig många svikna av Dilmas snabba kappvändning efter valet. Nedskärningarna, inflationen och arbetslösheten slog direkt mot PT:s väljare.
Samtidigt har den stora utredningen (”Operation högtryckstvätt”) kring korruptionsskandalerna i den statliga oljejätten Petrobras fortsatt att skörda nya offer. Alla stora byggentreprenörer har fått se sina högsta chefer häktade, anklagade för att ha mutat sig till kontrakt. Tänk er en situation där Peab, Skanska, NCC och JM:s VD:ar och styrelseordföranden sitter bakom lås och bom!
En del av dessa mutpengar har gått till PT:s kassakistor och partiets kassör hör till dem som har häktats. José Dirceu, tidigare PT:s andreman efter Lula, som avsattes och fängslades för korruptionsskandalen ”stora månadspengen” för tio år sedan, har häktats på nytt. Utredningen rullar på och det är tydligt att borgerligheten inte har full kontroll på domaren och åklagaren bakom utredningen, vilket gör att vem som helst kan drabbas.
För att göra ont värre för president Dilma har representanthusets talman Cunha, från PT:s främsta allierade PMDB, lett ett verkligt uppror mot regeringen. Flera viktiga förslag har röstats ned, vilket har satt käppar i hjulet för åtstramningsprogrammet och regeringen har blivit allt mer handlingsförlamad. Till och med den förre presidenten Lula har beklagat sig över att landet har en ”regering av stumma människor”.
Förtroendet för ekonomin är i botten och värdet på valutan (Real) faller.
I början av augusti såg regeringen ut att hänga på en skör tråd. I den högsta valdomstolen diskuterades det om att fälla presidenten för att ha använt olaga medel i valkampanjen. Kongressens revisionsdomstol diskuterar om den ska fälla regeringens bokslut för förra året för regeringens användning av ”kreativ bokföring” för att hålla uppe skenet för de offentliga finanserna inför valet. I kongressen finns det flera förfrågningar om att inleda en riksrätt, impeachment, för att avsätta presidenten.
Samtidigt mobiliserade den utomparlamentariska högern för den tredje landsomfattande protestdagen den 16 augusti med krav på riksrätt mot Dilma. Enligt polisens siffror deltog knappt 900 000 i cirka 200 städer, vilket är fler än vid högerns protestdag i april men färre än den i mars.
Men regeringens fall skulle ytterligare fördjupa den ekonomiska krisen och flera centrala representanter för borgerligheten har gjort ett försök att lägga en våt filt över den politiska krisen. De viktigaste tidningarna och arbetsgivarorganisationerna uttalade sig för ”samarbete” mot krisen. Finansministern, bankmannen Levy, och senatens talman, Renan Calheiros, sydde ihop ett paket under namnet Agenda Brasilien, med en rad åtstramningsåtgärder för att lägga grunden för att återställa samarbetet med kongressen och regeringens handlingskraft.
Även inom det viktigaste oppositionspartiet, högerpartiet PSDB, finns det starka krafter mot en riksrätt. Den förre presidentkandidaten Aécio Neves, som förlorade knappt mot Dilma i fjol, ser ett nyval som sin chans att vinna. Men hans konkurrenter i partiet vill hellre låta regeringen blöda till år 2018, utan att ta ansvar för de impopulära åtstramningsåtgärderna mitt under krisen. Då skulle till exempel den nuvarande guvernören i São Paulo, Geraldo Alckmin, kunna tävla om att vara partiets kandidat.
Sedan explosionen av masskamp i juni 2013 är kampnivån fortsatt hög. Antalet strejker har nått 1980-talsnivåer. Problemet är att kampen fortsätter att vara fragmenterad.
Den 15 april och den 29 maj hölls två protestdagar mot förslaget att avreglera outsourcing (vilket nu åter tas upp i Agenda Brasilien), men med begränsat genomslag. Den 29 maj kallades det till en protestdag ”i riktning mot en generalstrejk”, men det har inte följts upp. För CUT, som är landets viktigaste fackliga landsorganisation, har regeringskrisen gjort att de tvingats hålla tillbaka kampen för att inte hota den ”egna” regeringen.
CUT fortsätter att delta i protester då det finns ett stort tryck bland gräsrötterna, men med handbromsen åtdragen, samtidigt som de regeringsvänliga organisationerna, inklusive CUT, gör allt för att varna för det ”pågående kuppförsöket” mot regeringen Dilma. CUT:s ordförande sa nyligen att CUT var berett att gå ut på gatorna med ”vapen i hand” för att stoppa ”kuppen”.
Det är en avgörande tid för väns-tern i Brasilien. Det är en historisk vändpunkt där PT:s grepp över arbetarklassen har försvagats kraftigt. Men ännu finns inget tydligt vänsteralternativ och många gånger bekämpar vänstern varandra istället för att verkligen utmana PT:s grepp över arbetarklassen. PSOL (det breda vänsterpartiet som LSR, CWI i Brasilien, är med i) har gått fram i valen och har ytterligare potential, men är ännu svagt. Inom fackföreningsrörelsen finns
det flera olika vänsteralternativ, där LSR deltar i det viktigaste, CSP-Conlutas, men dessa är ännu små. Bland de sociala rörelserna som inte stödjer regeringen utmärks MTST (de taklösa arbetarnas rörelse), som regelbundet samlar tiotusentals till protester för bostäder och mot åtstramningspolitiken. LSR kampanjar för nödvändigheten av att ena kampen genom att bygga en generalstrejk som utmana högern och åtstramningspolitiken. ■
