Ingen av de massiva demonstrationer (från högern samt till stöd för den sittande regeringen) erbjuder en väg ut ur krisen. Den socialistiska vänsterns utmaning är att erbjuda en tredje väg ur krisen som går emot regeringens åtstramningspolitik och hotet f
Brasilien skakas av en politisk kris. Söndag den 15 mars gick hundratusentals ut på gatorna i manifestationer runt om i landet, utlysta av högergrupperingar, för att protestera mot korruption och PT:s (Arbetarpartiets) regering. Störst var manifestationen i São Paulo, som med stor medieuppbackning lyckades samla 210 000 demonstranter.
Även på fredag den 13 mars gick folk ut på gatorna. Manifestationerna var utlysta av fack och sociala rörelser som står regeringen nära och samlade några tiotusentals, som mest 41 000 i São Paulo. Dessa gick under parollerna ”till försvar av Petrobras” (den statliga oljejätten som skakas av en korruptionsskandal), ”för arbetarnas rättigheter” och ”för en politisk reform”. Men tonen var främst att försvara regeringen mot en allt sturskare höger.
Men varken demonstrationerna på fredagen eller söndagen visar en väg ut ur krisen. Utmaningen för den socialistiska vänstern är att lägga grunden för en tredje väg ur krisen, som går emot regeringens åtstramningspolitik och mot hotet från högern. Arbetarrörelsen måste bygga en självständig linje ut ur krisen, baserad på ett socialistiskt alternativ.
Det allmänna missnöjet har lett till att president Dilmas popularitetssiffror har fallit som en sten. Bara 13 procent anser att hennes regering gör ett bra eller utmärkt jobb, jämfört med 42 procent i december och som mest 65 procent under år 2013. Hon är nu den mest impopulära presidenten sedan Collor, som avsattes efter massprotester år 1992.
Lulas och Dilmas PT-ledda regeringar sedan år 2003 verkade under en tid kunna överbrygga motsättningarna i samhället. De behöll grunderna i den nyliberala politiken men genomförde också en viss omfördelningspolitik som har ökat köpkraften för de fattigaste. Det var möjligt tack vare en ekonomisk tillväxt, grundad på en växande kinesisk ekonomi som gynnade den brasilianska råvaruexporten samt en ökad kreditgivning som eldade på konsumtionen.
Omfördelningspolitiken byggde inte på en omfördelning från storföretag och rika till arbetare, utan snarare var det medelklassen som fick stå tillbaka. Det förklarar att söndagens demonstrationer var präglade av den vita medelklassen, som har fått ut minst av tillväxtåren. När den ekonomiska krisen slog till i Brasilien i slutet av år 2008 kunde statliga åtgärder dämpa krisens effekter tillfälligt, genom att öka krediterna och sänka konsumtionsskatter. Men nu börjar vi se en ”perfekt storm”, som samlar alla negativa konsekvenser av denna politik.
Inflationen har skjutit i höjden och närmar sig 8 procent. USA-dollarn har skjutit i höjden och leder till höjda priser på importerade varor. Samtidigt är hushållen överbelånade och tvungna att dra in på sin konsumtion. Industrin, vars produktion har minskat flera år i rad, har börjat göra stora personalneddragningar. Arbetslösheten, som har varit historiskt låg, börjar nu stiga.
Den enorma korruptionsskandalen i Petrobras, som innefattar tiotals miljarder kronor, har fått ekonomiska konsekvenser inom oljesektorn. Tiotusentals har redan förlorat sina jobb och ännu fler jobb hotas. Den svenska byggjätten Skanska är, liksom flera andra storföretag, djupt involverat i korruptionsskandalen. Ekot avslöjade under tisdagen den 24 mars att brasilianska åklagare kommer att väcka åtal mot Skanska för kartellbildning och för att ha mutat till sig kontrakt av Petrobraschefer.
Den ekonomiska nedgången accelereras av regeringens åtstramningspolitik. Under valrörelsen målade president Dilma upp en hotbild av vad som skulle hända om högern kom till makten: Högern skulle skära ned, höja räntorna och styra i bankernas intresse. Men Dilma och PT förberedde redan åtstramningsåtgärder och gav under valrörelsen sken av att ekonomin var bättre än den verkligen var.
Efter valet var regeringen ”tvungen” att agera snabbt för att lugna finansmarknaden. Allt det som högern befarades göra vid en valseger började Dilmas regering själv genomföra dagarna efter valet.
Räntorna, som redan var bland världens högsta, har höjts flera gånger. En bankdirektör utsågs till finansminister och ett åtstramningspaket lanserades mot löntagarna med tuffare regler för att få arbetslöshetsersättning, änkepension med mera.
Regeringen har gjort stora neddragningar av statsbidragen till delstater och kommuner. De federala universiteten har stora problem. Flera har skjutit upp terminsstarten då pengar har saknats för städning, vakter och annan personal. På flera håll i landet genomförs studentprotester och en nationell protestdag för utbildningen har utlysts till den 26 mars.
Höjningen av arbetsgivaravgifterna har försenats av det viktigaste stödpartiet i koalitionsregeringen, det borgerliga PMDB. Både senaten och representanthuset leds av PMDB, som försöker utnyttja den politiska krisen för att öka sin makt.
PT och de regeringsvänliga rörelsernas minskade inflytande blev tydligt i den sociala explosionen som ägde rum i juni år 2013. Det var den första stora rörelsen sedan slutet på diktaturen på 1980-talet där inte PT var en ledande kraft.
Den öppnade upp för en polarisering i samhället. Vänstern har växt, vilket visades av vänsterpartiet PSOL:s valframgångar i fjol. Partiet gick från tre till fem ledamöter i den nationella kongressen, fördubblade antalet ledamöter i delstatsförsamlingarna och fick 1,6 miljoner röster på sin presidentkandidat Luciana Genro.
Stora och viktiga strejker och kamprörelser har ägt rum de senaste åren. Det senaste exemplet är den stora strejken i delstaten Paraná, där tiotusentals lärare, tillsammans med andra offentliganställda, lyckades stoppa stora nedskärningar. Nu i veckan har lärarna i São Paulo gått ut i strejk. Men vänstern är ännu alltför svag och dessa kamputbrott är fragmenterade och saknar samordning.
Å andra sidan har en mer reaktionär höger börjat bli mer talför sedan år 2013. I valet invaldes flera kristna högerfundamentalister med hundratusentals röster. De försvarar en sänkt brottsmyndighetsålder och har en rasistisk, homofobisk och machoistisk politik.
Under demonstrationerna som har genomförts mot regeringen finns det de som öppet försvarar en militärkupp mot regeringen. Många tog gärna kort tillsammans med militärpolisen som årligen står för tusentals mord i de fattiga förorterna.
Allt detta har fått en del av vänstern att börja tala om en ”konservativ flodvåg” eller till och med om hotet av en kupp. De som stödjer regeringen utnyttjar detta för att få till en ”samling” bakom regeringen mot högern. Men även de mest regeringsvänliga är tvungna att gå emot regeringens attacker mot arbetarna, vilket förklarar den motsägelsefulla linjen på demonstrationerna den 13 mars.
Men även söndagens demonstrationer var otydliga. Det som samlade mest folk var stämningen mot korruption och mot PT. Men flera av högeroppositionens politiker som försökte tala buades ut.
Talet om ”kupp” är överdrivet. Högerns taktik är att försvaga regeringen så mycket som möjligt för att år 2018 kunna vinna valet även mot den populäre Lula, som lär ställa upp.
LSR, CWI i Brasilien, menar att om högern stärks under nästa val, efter att ha varit i en djup kris, är det tack vare PT:s misslyckade politik. Att backa upp PT-regeringen nu, för att hålla högern borta, skulle vara att försvaga den enda kraften som verkligen kan stoppa högern och ett eventuellt framtida kuppförsök – nämligen arbetarnas självständiga organisering och kamp, beväpnad med en socialistisk politik. ■
