PSOL (det nya breda socialistiska partiet som Socialismo Revolucionário, CWI i Brasilien, är med och bygger) hade sin första kongress den 7 till 10 juni mot bakgrund av att en ny era inletts i landet. President Lulas andra mandatperiod har börjat med ökat motstånd mot hans nyliberala politik, vilket ställer PSOL inför nya utmaningar.Trots att Lula misslyckades med att vinna presidentvalet redan i första valomgången så lyckades han gå stärkt ur valet. I andra valomgången vann han nämligen över sin motkandidat, den förre delstatsguvernören i São Paulo, Geraldo Alckmin (PSDB, ”socialdemokraterna”, i verkligheten ett högerparti), med över 20 miljoner röster.
Vänsterfront i valet
En nyhet i valet var att det fanns ett vänsteralternativ i form av PSOL och ”vänsterfronten”, som bestod av PSOL, PCB (det gamla kommunistpartiet) och PSTU (ett parti med trotskistisk tradition). Vänsterfrontens kandidat, Heloísa Helena, fick nästan sju miljoner röster och kom på tredje plats.Även om resultatet för vänsterkandidater var sämre i detta val i allmänhet så togs ett första steg i återuppbyggandet av ett socialistiskt vänsteralternativ efter PT:s högervridning. PSOL lyckades få tre ledamöter i kongressens underhus och tre delstatsledamöter. Tidigare hade PSOL sju ledamöter i underhuset, men de hade valts som kandidater för PT i förra valet. Nu lyckades partiet ta plats av egen kraft.
Efter sin valseger har Lula tagit ytterligare kliv åt höger. Han har breddat sin koalition och gjort uppgörelser med diverse högerledare i olika delstater. På så sätt har han nu stöd av de allra flesta delstatsguvernörer och av de båda falangerna i högerpartiet PMDB, som belönats med fem ministrar i stället för två under förra regeringen.
Lula har även lanserat ett stort paket kallat ”Programmet för accelerering av tillväxten” (PAC) med satsningar på 504 miljarder realer (1 800 miljarder kronor) under fyra år med målet att nå en tillväxt på 4,5 procent i år och 5 procent de följande tre åren. Trots de imponerande siffrorna utgörs paketet till stor del av olika infrastrukturprojekt som redan var planerade och som finansieras genom det som i Sverige kallas Offentlig Privat Samverkan (OPS).
Denna nya modell för att privatisera offentliga satsningar började tillämpas i bygget av den nya tunnelbanelinjen i São Paulo, men Lula har lanserat det i nationell skala och upprättat en statlig fond för att garantera satsningarna.
Bygget av tunnelbanelinjen i São Paulo har redan blivit ett skolexempel på hur OPS-systemet drabbar arbetarna och gynnar företagen. Delstaten betalar 70 procent av alla kostnader för bygget och det privata konsortiet betalar 30 procent, men det senare kommer att sköta driften under 30 år med vinst garanterad av staten!
För att garantera vinstnivån höjdes priset på tunnelbanebiljetterna i slutet av förra året. Men det värsta återstod ännu. Den 12 januari rasade en del av bygget och lämnade en jättekrater. Sju personer dog begravda i rasmassorna.
Även om undersökningen inte är klar ännu är det klart att anledningen är nedskärningar i säkerheten och profitjakt. Det privata konsortiet genomförde bara en bråkdel av de inspektioner som är brukliga i offentliga byggen. Sprickor i tunnelväggarna täcktes över inför inspektionerna och dessutom utbetalades bonus åt de bygglag som använde minst byggmaterial.
Det statliga tillväxtpaketet PAC innehåller en rad skattesänkningar åt företag, samtidigt som det i praktiken innehåller ett lönestopp för statliga tjänstemän under tio år. Förutom detta är en rad andra attacker på väg. Två viktiga exempel är attacken på strejkrätten och en ny ”pensionsreform”.
Attacker mot strejkrätten
Strejkrätten för offentliga tjänstemän skrevs in i grundlagen från 1988, men regleringen av denna lämnades öppet. Nu finns det ett lagförslag som i praktiken skulle betyda ett strejkförbud för de flesta offentliga tjänstemän.Förslaget innebär att alla offentliga arbeten klassas som ”oumbärliga” och att därför högst 60 procent av arbetarna kan gå ut i strejk, i vissa fall ännu färre.
Staten får dessutom rätt att anställa strejkbrytare.
I Brasilien finns det inga strejkkassor och offentliga tjänstemän brukar få lön för strejkdagarna. Men i lagförslaget slås fast att bara hälften av lönen kan betalas ut, är strejken olaglig blir det ingen lön. Ett annat förslag är att varje strejk måste föregås av ett varsel tre dagar innan (idag finns ingen varseltid). Men det värsta förslaget är att en strejk bara får utlösas om två tredjedelar av fackets medlemmar är närvarande vid beslutet.
Det omöjliggör i praktiken strejker för såväl statliga tjänstemän, som är utspridda över ett jätteland, som de flesta delstatstjänstemän. I São Paulo skulle det till exempel krävas 100 000 närvarande i ett jättemöte för att lärarfacket ska kunna utlysa en strejk!
”Pensionsreform”
I augusti väntas ett nytt förslag på ”pensionsreform”, bland förslagen finns höjd pensionsålder samt att göra slut på den differentierade pensionsåldern. I dag går kvinnor i pension fem år tidigare än män, som kompensation för den dubbla arbetsbördan.Lula gick in i sin andra mandatperiod med en till synes stark position baserat på en bred koalition och starkare tillväxt i ekonomin. Men båda faktorerna är bräckligare än vad som kunde synas vara fallet och nya korruptionsskandaler skakar ständigt etablissemanget.
Den ekonomiska tillväxten, som i år väntas nå över 4 procent, kommer inte heller att bli långvarig. Landet gynnas av en stark tillväxt för exporten, främst för råvaror. Men en avmattning av världskonjunkturen kommer att slå hårt mot Brasiliens export.
En viktig förändring är att organisationer som CUT (den fackliga landsorganisationen ledd av PT) och UNE (studentfacket), som stödjer regeringen, inte längre har samma möjlighet att hålla tillbaka kampen. MST – de jordlösas rörelse – som varit mer kampberedd men inte velat kapa banden till regeringen, sa nyligen nej till att Lula skulle medverka vid kongressöppningen.
Mot Bush och Lula
Förändringen blev tydlig den 8 mars, då 10 000 deltog i en protestmarsch i São Paulo mot Bush besök. Trots försöken från de regeringsvänliga organisationerna att begränsa kritiken mot regeringen så blev demonstrationen en tydlig protest också mot Lula. Ropen vändes inte bara mot USA:s trupper i Irak, utan också mot Brasiliens FN-trupper som gör imperialismens smutsiga jobb i Haiti.Ett viktigt steg i att bygga en oppositionsrörelse togs den 25 mars, då en ”Riksträff mot de nyliberala reformerna” samlade 6 000 deltagare från hela landet i São Paulo.
Initiativtagarna var de två fackliga nätverken som samlar facken som brutit med CUT, eller är på väg att göra det: Conlutas (som startat på initiativ från PSTU, men där många i PSOL deltar) och Intersindical (dominerat av PSOL och oberoende). MST och CSC deltog med observatörer. CSC är PCdoB:s (gamla maoistpartiet, som nu är ett stödparti till PT och deltar i regeringen) fackliga front. Det handlar knappast om en vänstervridning av CSC-ledningen, som styr flera fack med gangstermetoder, men visar på ett minskat utrymme inom CUT och en ökad press från medlemmarna att göra något mot attackerna.
Riksträffen beslutade om en rad gemensamma protester och att bilda ett ”Nationellt mobiliseringsforum”, där även MST ingår. Den viktigaste protestdagen hittills var den 23 maj, då 1,5 miljoner deltog i protestaktioner över hela landet, från demonstrationer, till korta strejker, vägblockader och ockupation av ett vattenkraftverk!
De gemensamma protesterna kommer att fortsätta. Den första veckan i september kommer man att försöka samla 10 miljoner röster i en slags folkomröstning mot bland annat privatiseringen av CVRD (som idag är världens näst största gruvföretag och gör en vinst varje kvartal som är större än beloppet som staten fick in vid försäljningen) och för en avskrivning av statsskulden.
I oktober kommer en stor marsch att genomföras i huvudstaden Brasilia, som kommer att samla deltagare från hela landet.
Flera stora strejker
I São Paulo har lärarna haft flera stora mobiliseringar mot en delstatlig pensionsreform. De tre delstatsuniversiteten har varit ute i en strejk som samlat studenter, lärare och arbetare, mot guvernören Serras (PSDB) attacker mot universitetens autonomi, men också i lönefrågor, för mer anslag o s v.Under 51 dagar pågick en ockupation av rektorsexpeditionen vid São Paulos Universitet. Ockupationen blev ett exempel för hela landet. I denna ockupation deltog medlemmar i Socialismo Revolucionário från första dagen.
Ockupationen lyckades vinna flera eftergifter från rektorn, som bygget av fler studentbostäder och att matsal och bussar också kommer att fungera på söndagar för dem som bor i universitetsområdet.
Flera grupper av offentliganställda är ute i strejk, som tjänstemännen i det federala miljöverket, kulturministeriets och Banco do Brasil-arbetare samt arbetarna vid de federala universiteten. São Paulos tunnelbanearbetare gick ut i strejk för högre löner och fick ett bättre bud bara efter några timmar.
Å andra sidan hårdnar tonen från arbetsgivarna, privata som offentliga. Volkswagen har avskedat flera fackliga aktivister.
Två tunnelbanearbetare i São Paulo har avskedats efter en politisk strejk som stannade tunnelbanetrafiken under två timmar mot attacker på arbetsrätten. Den kommunala polisen i Taboão da Serra sköt hemlösa under en protest.
Ena proteströrelsen
Oppositionsrörelsen är ännu bräcklig och de olika kamprörelserna förblir isolerade, därför är det viktigt att bygga vidare på de gemensamma protesterna.En fråga som måste börja resas är behovet av en generalstrejk, som kan samla kraft bakom motståndet mot den nyliberala politiken.
En annan viktig fråga som har rests är behovet att samla Conlutas och Intersindical i en ny facklig landsorganisation, som också kan ena sociala rörelser, som de jordlösas och taklösas rörelser.
Det var utan tvekan helt rätt att lansera PSOL 2004. Partiet har spelat en central roll i återuppbygget av en socialistisk oppositionsrörelse och samlat de olika grupper som brutit med PT, förutom flera grupper som brutit med PSTU på grund av dess sekteristiska linje. Utan PSOL hade det inte blivit någon vänsterfront i valet ifjol, vilket skulle ha lämnat miljoner utan ett vänsteralternativ.
Samtidigt har PSOL tyvärr tagit flera steg tillbaka jämfört med grundningskongressens politiska program och ambition om en demokratisk partistruktur. Om felstegen inte rättas till, riskerar partiet att gå samma väg som PRC i Italien, SSP i Skottland eller WASG i Tyskland.
PSOL bildades på grund av samma internationella skäl som lett till bildandet av nya vänsterpartier; De traditionella arbetarpartiernas högerkurs, som fördjupades på ett avgörande sätt efter stalinismens kollaps 1989-91, och det växande politiska tomrummet till vänster. Det i sin tur har skapat ett akut behov av nya arbetarpartier med ett massinflytande, som kan ta upp kampen mot den nyliberala politiken.
Det är naturligt att dessa partier inte föds med ett fixt och färdigt socialistiskt program och revolutionär strategi. De måste samla krafter som har olika traditioner och dessutom dra till sig nya grupper utan erfarenhet eller politisk skolning. Det avgörande till en början är att dessa partier har en tydlig klass- och kampprofil, samt har en öppen struktur som tillåter grupperingar och tendenser.
Slutsatserna om behovet av ett socialistiskt alternativ och partienhet är något som måste växa fram, inte något som kan prackas på ovanifrån av en upplyst ledning. PSOL har full frihet för olika grupperingar och grundades med stor enhet bakom ett program som var politiskt mer långtgående än liknande initiativ i Europa. PSOL påtalade tydligt behovet av socialism och av en ”revolutionär brytning” med det rådande systemet.
Men partiet föddes också med flera parlamentsledamöter och det tryck som det innebär att anpassa sig till systemet. Det trycket är speciellt stort i Brasilien, där en plats i parlamentet innebär att man får tillgång till, förutom lönen på 60 000 kronor, en budget som tillåter en stab på 15-20 anställda. De grupperingar som baserar sig på olika mandat har ett naturligt tryck att försvara dessa positioner med näbbar och klor.
Ett slagfält
De svaga strukturer som partiet hade ledde till ett visst internt kaos, som var lätt att acceptera när partiet var nytt. Men det kaoset betydde också ett slagfält mellan de olika större grupperingarna, som slogs om inflytande. Motsättningarna blev större i och med att nya vänsterutbrytningar ur PT anslöt sig till PSOL 2005.Dessa motsättningar ledde till att partiets första kongress, som skulle ha hållits i mars i fjol, sköts upp ett år. Vi i Socialismo Revolucionário var helt emot det, då det förstärkte tendensen att sköta partiet som ett nätverk mellan olika grupperingar. Vi menade att en kongress skulle hjälpa att tvinga fram bygget av partiföreningar och få ned den politiska debatten på gräsrotsnivå, i stället för att dölja motsättningarna bakom uttalanden som tagits ”enhälligt” genom uppgörelser på toppnivå.
I stället för kongressen genomfördes en valkonferens, som var långt mindre (154 delegater och kanske ytterligare 100 deltagare) än de tidigare riksträffarna (grudningsträffen 2004 hade 900 deltagare och den andra riksträffen 2005 1 500 deltagare).
Valkonferensen hade ingen tyngd och de flesta av besluten ignorerades. Det gjorde att PSOL gick in i valkampanjen 2006 utan att vara samlat bakom en gemensam politik och syn på valkampanjen.
I praktiken fungerade partiet bara som ett samlande namn under valrörelsen.
Heloísa Helenas (PSOL:s presidentkandidat) resultat visade att det finns ett utrymme för ett vänsteralternativ. Men det utrymmet blev dåligt utnyttjat på grund av bristerna i den nationella valrörelsen.
Valkampanjen var helt inriktad på att utnyttja hennes personliga popularitet, vilket vore rätt om det togs som utgångspunkt för att resa de politiska frågorna. Tyvärr stannade kampanjen på en personlig nivå, vilket ledde till en kampanj med stark moralistisk profil. Korruptionen bemöttes inte som en konsekvens av det kapitalistiska systemet, utan av dålig moral, och som kontrast talade Heloísa Helena om att hon var en mor som lärde sina barn att inte stjäla!
Profilfrågor som hade antagits på valkonferensen glömdes helt bort.
En annan kraftig brist var att hon inte manade till organisering och kamp, utan begränsade sig till vad hon skulle göra som president. Det gick så långt att Heloísa Helena i debatter sade att det inte skulle behövas strejker av offentliganställda om hon var president, då dessa beror på ”dåligt styre” och att det inte skulle behövas några jordockupationer för att hon skulle genomföra jordreform!
Det gjorde att valkampanjen inte ledde till det språng i partibygget som kunde ha varit möjligt.
Nyckelfrågor för PSOL
Socialismo Revolucionário är en liten gruppering i partiet, som nyligen börjat få fotfäste i andra delstater än São Paulo och är rätt känt för sin konsekventa politiska linje. Inför kongressen gjorde vi ett kongressdokument tillsammans med en annan gruppering och lyckades inleda en dialog med två andra grupperingar.Alla dessa tre grupperingar är splittringar ur de större grupperingar som grundade partiet. Valkampanjen ledde till kris och turbulens inom flera grupperingar, på grund av den sänkta profilen och opportunism i valkampanjen.
Vi pekade ut en rad nyckelfrågor som kongressen måste ta itu med.
• Utvärdera valkampanjen och dra lärdomar inför nästa valkampanj, kommunalvalen nästa år. Kongressen borde besluta om att förbjuda allianser med högerpartier och regeringspartierna, även så kallade ”center-vänster”-partier och istället fokusera på att bygga vidare på vänsterfronten.
• Anta ett handlingsprogram som kopplar ihop dagskampen med de frågor som pekar i riktning mot socialismen: avskrivning av statsskulden, förstatligande av banker och storföretag, återförstatligande av de privatiserade företagen etc.
• Behovet av demokratiska partistrukturer.
PSOL:s kongress dominerades helt av de grupperingar som har i stort sett alla parlamentsledamöter på riks- och delstatsnivå och kommunfullmäktigeledamöter. Dessutom var kongressen väldigt kaotisk. Kongressen hölls under fyra dagar, men det var först på den tredje dagen som inskrivningen av delegater blev färdig. Merparten av förslagen blev inte ens behandlade.
Kongressen antog ett politiskt dokument, som trots att ordet socialism återkom gång på gång lyckades sänka profilen ytterligare i frågan om statsskulden. I dokumentet sägs att man vill inställa betalningen av utlandsskulden (som numer är bara 10 procent av den totala skulden) men om den inhemska skulden sägs bara att den ska ”behandlas på ett nytt sätt”!
I dokumentet heter det också att valkampanjen nästa år är partiets prioritet, vilket förstärker tendensen av att valarbetet blir överordnat den utomparlamentariska kampen.
Positiva beslut
Kongressen tog dock två viktiga positiva beslut. Det första var att partiet tar ställning för bildandet av en ny facklig landsorganisation, som enar Conlutas och Intersindical. Det andra var att partiet nu tog ställning för legalisering av abort.Tidigare har Heloísa Helena, som är mot abort, lyckats blockera ett ställningstagande. Det var viktigt inte bara på grund av sakfrågan, men också för partidemokratin. Socialismo Revolucionário spelade en viktig roll att hålla uppe trycket för att omröstningen inte skulle ställas in.
Ett annat viktigt framsteg var bildandet av en tydlig vänsterlista i valet till ny partiledning. Trots att vi bara hade två delegater av cirka 740 på kongressen, lyckades vi genom samarbetet med andra grupperingar bilda ett block på 30 delegater och genom detta pressa de två större vänstergrupperingarna till att ställa upp med en gemensam lista. Det fanns ett tryck från de två dominerande grupperingarna (som hade två tredjedelar av alla delegater) att genomföra valet med bara en stor lista där uppdelningen av alla platser var uppgjord i förväg. Det skulle ha varit ett steg tillbaka. En huvuduppgift för kongressen var ju att klargöra skillnaderna mellan de olika ståndpunkterna och stärka den demokratiska processen. En enhetslista skulle ha bidragit till att åter dölja skillnaderna bakom en falsk enhet.
Frågan om valallianser lämnades öppet för att beslutas i en mindre valkonferens nästa år, men ledande figurer i den största grupperingen sade rakt ut att det är tänkbart att på vissa ställen göra allianser med ”center-vänstern”, vilket skulle vara ett stort steg tillbaka.
Kongressen visade dock att det finns en levande debatt inom partiet. Det var inte bara ett spel med märkta kort. Möjligheten finns att fortsätta bygga ett vänsterblock i partiet som försvarar en tydligt socialistisk linje och klassprofil, vilket behövs om partiet ska kunna utnyttja de öppningar kamprörelsen ger och formas till ett mäktigt socialistiskt parti.
Marcus Kollbrunner
