Enad kamp mot EU:s rasism och åtstramningspolitik nödvändigt.
Som Kajsa Ekis Ekman noterat i ETC under rubriken ”Vänstern – var inte rädda för Brexit” har en stor del av brittisk, svensk och europeisk vänster hamnat på stanna-sidan i den brittiska folkomröstningen på grund av den prominenta roll som högerpopulister har spelat på lämna-sidan.
I Storbritannien gäller detta inte bara Labour under sin nye partiledare Jeremy Corbyn, som vann förra årets partiledarval efter en massiv gräsrotskampanj från vänster och mycket länge har varit en känd EU-kritiker, det gäller även flertalet av de brittiska fackförbundsledningarna och vänsterintellektuella debattörer som Owen Jones och Paul Mason.
Till och med det lilla vänsterpartiet Left Unity som 2014 startades av filmregissören Ken Loach, med stöd av bland andra USFI-anslutna Socialist Resistance (systerorganisation till Socialistiska partiet i Sverige) och det mindre Workers Power (motsvarighet till Arbetarmakt i Sverige), har valt att kampanja för en stanna i EU-röst med argumentet att en lämna-seger bara skulle gynna Tory-högern och de invandrarfientliga och högerpopulistiska EU-kritikerna i Ukip. Och detta trots att de själva definierar EU som “en reaktionär anti-arbetarklass-institution som inte kan reformeras”.
Det är som Offensivs läsare känner till ett diametralt motsatt ställningstagande till det som gjorts av RS systerparti Socialist Party (se artikeln på sidan 6-7) tillsammans med sina nära allierade i TUSC (en koalition mellan fackligt aktiva och socialister) och radikala fackföreningar som de brittiska järnvägsfacken, RMT och Aslef, och det nordirländska facket för offentligt anställda, NIPSA.
Samtidigt som till exempel brittiska Socialist Resistance påverkats av den så kallade “vänstereuropeism” som länge dominerat även bland USFI:s europeiska organisationer, där frågan om att lämna EU eller till och med euron betraktats som ett avsteg från ”internationalism”, har Syrizas och Tsipras grekiska kapitulation för Trojkans diktat börjat leda till en omprövning i Sydeuropa.
CWI:s Danny Byrne rapporterar från det internationella stormöte i Lissabon som i helgen inledde det portugisiska Vänsterblockets partikonvent om spontana applåder för vad nyckeltalarna hade att säga om Brexit.
Där sade till exempel Eric Toussaint, som sedan mycket länge tillhör USFI:s ledning och bland annat varit den vetenskaplige samordnaren för Sanningskommissionen om Greklands offentliga skuld, att Brexit fått honom att vakna upp på bästa humör.
– Det innebär att EU förkastas och visar att EU kan besegras. Det lägger en bas för fler utträden på en radikal basis.
Greken Zoe Konstantopoulou, som var Syrizas talman i de grekiska parlamentet, sade att Brexit visar att folket har makten och kan överkomma rädslan och att det är en del av kampen för ett nytt Europa.
Det portugisiska Vänsterblockets ledare Catarina Martins förklarade att Brexit har förändrat Europa, med konsekvenser överallt.
– Att reducera lämna-rösterna till rasism och främlingsfientlighet är fel och i själva verket vad som stärker rasism och främlingsfientlighet.
Vänstern måste enligt Martens ta på sig uppgiften att bekämpa EU för att undergräva Farage, Le Pen etc. I sitt huvuddokument till Vänsterblockets partikonvent beskriver partiledningen i sitt farväl till vänstereuropeismen att: “Projektet att demokratiskt omdefiniera de Europeiska institutionerna är idag inte trovärdigt… EU kommer alltid att vara ett anti-folkligt projekt… EU är en krigsmaskin mot folket och sociala rättigheter”.
Inom den nya spanska alliansen Unidos Podemos mellan Podemos och Enade vänstern (Izquerda Unida) går meningarna ännu isär mellan Podemos ledare Pablo Iglesias, som kallade Brexit för “Europas sorgligaste dag” och IU:s nya federala samordnare Alberto Garzon som kallade det brittiska nejet ett symptom på ett EU som har byggts “för köpmän mot folket”.
På IU:s egen samling inför det spanska valet manades det också till kamp för en radikal politik mot åtstramningarna för att avslöja EU och euron och vara beredd på att kastas ut från EU. Garzon, som inom IU representerar det spanska kommunistpartiet, har också rest tanken på en sydeuropeisk politisk union av vänsterregeringar i stil med den latinamerikanska ALBA-allians som Hugo Chavez tog initiativ till 2004 (men som i praktiken har havererat i det kaos som följt på en revolution som stannat på halva vägen).
Från DiEM25, den rörelse för en omstart och demokratisering av EU som startats på initiativ av Yanis Varoufakis, den sparkade grekiske finansministern för Syriza, uttalas den bittra slutsatsen att lämna-kampanjen vann ”därför att EU:s etablissemang, genom sitt anti-demokratiska styre, har gjort det omöjligt, för det brittiska folket att föreställa sig ett demokratiskt EU”.
I ett kort inlägg på counterpunch.org skriver författaren och vänsterdebattören Tariq Ali med argument som påminner om CWI:s och Socialist Party:s att Labour idag skulle ha befunnit sig i en mycket stark position om Jeremy Corbyn hade tagit ställning för att lämna EU.
“Tories är sårade. Labour och andra borde kräva nyval. Omöjligt att vänta till 2020. Och valkampanjen borde föras ursinnigt för ett anti-kapitalistiskt program och mot högerns rasism/främlingsfientlighet, etc. Masskampanjande av den sort som vann partiledarvalet för Corbyn är vägen framåt.
PS: Efter att jag debatterat med Varoufakis kom han fram och viskade i mitt öra: `Tariq, betvivla inte att om det blir en Brexit, så kommer jag inte att fälla några tårar´.
Dags för honom att säga det offentligt…”
Precis som Kajsa Ekis Ekman konstaterar visar också EU:s hantering av såväl eurokrisen som flyktingkrisen att EU är och förblir en union skapad för storkapitalets intressen, där industrin och bankerna inte bara påverkar utan tar fram beslutsunderlagen och sitter med när besluten tas. Och det är inte vänsterns uppgift att hålla ihop de kapitalistiska byggen som är dömda att krascha.
Corbyn vågade inte stå upp mot kapitalets EU i folkomröstningen och försvagade därmed sin egen position, samtidigt som labourhögern inom parlamentsgruppen nu försöker utnyttja tillfället till att bli av med honom med hans alltför svaga insats på Stanna-sidan som förevändning.
Om han står pall mot partihögerns misstroendeförklaring och inte räds den partisplittring som i så fall utlöses kan det fortfarande finnas en möjlighet för Corbyn att reparera detta misstag.
Det är en skam för Europas vänster att den har överlåtit det politiska initiativet till högerpopulister och rasister, när missnöjets djupaste orsaker är rotade i det kapitalistiska system som inte längre är förenligt med jobb, välfärd och en hållbar social och ekonomisk utveckling och den enda lösningen ligger i en internationellt och demokratiskt planerad socialistisk omvandling av samhället.
