BRIC: Motorer blir bromsar

2015-09-10 10:38:44

foto: Rafael Matsunaga, Wikipedia Commons
Tillväxtländernas skulder ökar i en högre takt än deras BNP. Världsekonomins tidigare motorer har nu blivit bromsar.

De senaste motorerna i världsekonomin – BRIC-länderna – har förvandlats till bromsar och orsak till nya kriser. ”Vad som händer är upplösningen av de marknadsförhållanden som har rått under de senaste 15 åren”, kommenterade en analytiker i Financial Times.

Runt helgens G20-toppmöte i Turkiet har de flesta prognoserna för den ekonomiska tillväxten – globalt samt land för land – skrivits ned. I centrum av ökade bekymmer står Kina som är störst av BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och senare Sydafrika), som i sin tur dominerar den större gruppen tillväxtmarknader. De flesta av dem har drabbats hårt av stora utflöden av kapital och en kollaps av råvarupriserna. Detta är kopplat till den politik som förs av USA och andra utvecklade kapitalistiska länder.

Den tidigare utvägen – devalveringar – har inte haft någon effekt för att öka exporten. Tvärtom har svagare valutor lett till minskad im-port. Världshandeln minskar nu. En annan effekt av de många devalveringarna är att påskynda utflöde av kapital från ”instabila” länder. Under de senaste 15 åren har de så kallade tillväxtmarknadernas ekonomiska tillväxt varit dubbelt så snabb som i de utvecklade kapitalistiska länderna. Detta var fallet både före och efter krisen år 2008-09. Gruppen tillväxtmarknader omfattar cirka 40 länder – de ledande ekonomierna i Asien utom Japan samt Afrika, Latinamerika och Östeuropa.

Under åren 1997-2014 har dessa länders ekonomier ökat till att stå för över hälften av den globala bruttonationalprodukten, från 38 procent till 52 procent, mätt i köpkraftsparitet (från 23 procent till 35 i valutatermer). Vart fjärde företag på Fortunes lista över världens 500 största bolag finns idag i dessa länder.

Men i år faller tillväxten i dessa länder för sjätte året, till 3,6 procent enligt Oxford Economics. Denna prognos baseras på att Kina växer med sju procent, en siffra som är mer och mer ifrågasatt.

Inom tillväxtländerna har BRIC-­länderna sett en särskilt kraftig nedgång. De fyra BRIC-länderna, en term som uppfanns av Goldman Sachs så sent som år 2001, stod för 23 procent av den globala ekonomiska tillväxten åren 2000-2014, och deras sammanlagda BNP är 20 procent av den globala bruttonationalprodukten.

En jämförelse mellan åren 2006, 2010 och 2015 visar den kraftiga nedgången. För Brasilien är siffrorna 6 procent, 7,6 procent och -2,61 procent (andra kvartalet). Krisen i Brasilien fördjupas fortfarande. Exporten av järnmalm till Kina minskade med 47 procent under första kvartalet i år. Prognosen är att ekonomin krymper med två procent eller mer i år. Valutan, realen, har förlorat hälften av sitt värde på drygt två år. Det tidigare exportlandet har nu ett handelsunderskott.

För Ryssland är nedgången liknande, från 8,5 procents tillväxt år 2006 och 4,5 under år 2010 till -4,6 procent för andra kvartalet i år. Indien har gått från 10,1 procent till 7,5 och Kina från 10,7 till 7 procent. Men det är den officiella statistiken. And-ra uppskattar att
Kina ligger på fyra procents tillväxt, eller än mindre, och pekar på den minskade elförbrukningen, transporter av varor och fallande producentpriser. Exporten minskar liksom industriproduktionen. Inköpschefsindex, ett mått på den ekonomiska aktiviteten, ligger väl under 50, som visar att ekonomin inte går framåt.

Eftersom Kina använder hälften av världens stål och andra mineraler, och en tredjedel av ris och bomull globalt, kommer effekterna att ses överallt. Råvarupriserna kollapsar, med 40 procent under de senaste tre åren. 

”Fallet är otroligt. Oljan har fallit med mer än hälften under det senaste året, järnmalm har störtat med en tredjedel, kol och koppar med mer än en fjärdedel. Även priserna på vete och majs har minskat med mer än hälften på två år”, rapporterade nyhetsbyrån AP. Till exempel har Kinas handel med Afrika nu halverats jämfört med dess höjdpunkt.

I en ännu högre takt än deras växande BNP har tillväxtländerna ökat sina skulder. Kapital från kvantitativa lättnader i USA och på andra håll strömmade till krediter, obligationer (obligationsmarknaden för framväxande marknader, så kallade Emerging Markets, EM, fördubblades åren 2010-2014), aktier och direktinvesteringar.

Nu har flödet vänt. 40 miljarder dollar (340 miljarder kronor) lämnade aktiemarknaderna i tillväxtländerna under år 2015 fram till augusti. Det är 40 procent av inflödet under åren 2009-2013.

Från år 2007 till 2013 svarade tillväxtekonomier för hälften av ökningen av de globala skulderna.

Den kombinerade skulden för hushåll, icke-finansiella företag och staten jämfört med ländernas BNP har ökat dramatiskt. För Malaysia från 49 procent till 222 procent och Thailand från 43 procent till 187 procent.

Taiwans skuldandel har mer än tiodubblats, från 16 procent till 178. Sydkoreas skuld har vuxit från 45 procent av BNP till 231 och Brasilien från 27 till 128 procent av BNP, enligt siffror från Financial Times den 2 april 2015. Kinas skuld som andel av BNP ökade från 83 procent av BNP till 250 eller ännu mer enligt andra uppskattningar.

Helgens G20-möte försökte försäkra att de deltagande regeringarna ”kommer att avstå från konkurrerande devalveringar, och motstå alla former av protektionism”. Detta är dock helt motsatt från vad som sker.

En våg av devalveringar har skett i år. Efter Kinas överraskande devalvering i augusti devalverade åtta andra länder sina valutor, bland dem Indonesien, Thailand, Vietnam (tredje gången i år) och Kazakstan.

Sedan år 2014 har valutorna i viktiga länder som Ryssland, Colombia, Brasilien, Turkiet, Mexiko och Chile minskat med 20-50 procent gentemot USA-dollarn.

Men den förväntade effekten, ökad export, har inte ägt rum. Istället har svagare valutor minskat importen och därmed världshandeln. Med ökande ekonomisk nationalism förlorar exporten sin roll som en drivkraft för ekonomisk tillväxt.

Den kanske mest förvridna finanspolitiken någonsin – med kvantitativa lättnader, noll- eller negativa räntor, åtgärder för att rädda banker etcetera från och med år 2008 – innebar att den allvarliga krisen landade i en stor recession i stället för en depression som på 1930-talet.

Men planerna från USA:s riksbank Federal Reserve (Fed) att upphöra med kvantitativa lättnader orsakade en  negativ våg inom världsekonomin för två år sedan. Nu är det planerna på att höja de amerikanska styrräntorna som ligger bakom en stor del av den nuvarande oron i tillväxtländer.

Fed har inte höjt räntan sedan år 2006 och hållit den mellan 0 och 0,25 procent de senaste sju åren. Huvudargumentet för höjning är rädslan för nya, ännu större finansiella bubblor och viljan att återvända till ”det normala”. Men den senaste tidens turbulens, särskilt Kinas aktiemarknad och devalve-
ring, har gjort det mindre troligt med den höjning som var planerad till den 16 september. Bland de tvekande finns William C. Dudley, ordförande för Fed i New York.

Konsekvenserna av dagens oro kommer dock inte att hålla sig inom de finansiella marknaderna. Den nya nedgången i Kina har redan bromsat handel samt industriproduktion i exempelvis USA och Storbritannien. Kanada, Japan och Frankrike är andra G7-länder som kämpar för att få någon tillväxt alls.

För USA har oljeboomen bidragit till att skapa nya jobb. Men konsumtionen är den viktigaste faktorn bakom tillväxten. Ökningen av dollarns värde orsakar nu nya problem, när exporten går ner och importen ökar. Kanske så många som en tredjedel av de nya jobben i USA sedan år 2009 är exportberoende. En höjning av räntorna skulle öka denna tendens.

Den ”okonventionella politiken” har också påverkat de politiska konsekvenserna av krisen. Vi har sett vågor av protester och uppror av masskaraktär i upp till 90 länder under de senaste fem åren (Tunisien, Egypten, Turkiet, Brasilien och så vidare). Arbetare och ungdomar har genomskådat nyliberalismen och marknaden. ”Marknadens” politik har inte skapat någon demokratisk öppning – de flesta regimer har tvärtom ökat förtrycket för att behålla makten, samtidigt som korruptionen också har ökat.

Att världen ”räddades” från en depression skapade också konstgjort självförtroende bland kapitalister och politiker. De kunde överleva.

Vid sidan av massornas vilja att kämpa har nya partier och trender uppstått som visar den starka viljan till att hitta ett nytt politiskt alternativ till vänster. Få av dem har dock haft ett verkligt alternativ till kapitalismen eller försökt organisera arbetarklassen.

Nya möjliga vändpunkter i världsekonomin kommer också att ha nya politiska effekter. Ett större skikt än tidigare kommer att se kapitalismen som orsaken till kriser och förstå behovet av ett socialistiskt alternativ. ■


Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!