Arbetsgivarna vill begränsa strejk- och konflikträtten. I ett nytt utspel den 18 februari hävdade Jan-Peter Duker, vice vd i Svenskt Näringsliv, att varsel om strejk och konfliktåtgärder under pågående medling är en facklig ”maktarrogans” som måste förbjudas.– Blir det inga förändringar i konfliktreglerna så blir det inget nytt huvudavtal, sade också Duker med anledning av de pågående förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, liknande Saltsjöbadsavtalet.
Karl-Olof Stenqvist, förhandlingschef på Teknikföretagen, jämför varsel med en person som springer in och ”viftar med en pistol”.
Utspelet från Svenskt Näringsliv gjordes med anledning av en ny rapport från organisationen, ”En konfliktfri avtalsrörelse?”, som analyserar de stridsåtgärder och varsel som förekom under avtalsrörelsen år 2007.
Enligt rapporten förekom det visserligen bara tre officiella strejker, av Byggnads, Elektrikerförbundet och HTF (för kabinpersonalen på SAS). Däremot förekom ”väldigt många” varsel. Tjänstearbetsgivarna i Almega fick ta emot fyra, Flygarbetsgivarna fem, Sveriges Byggindustrier och Svensk Handel tre varsel vardera.
Som Dagens Eko pikant nog påpekat har Svenskt Näringsliv ”glömt” att det allra mest uppmärksammade varslet, som lades inför påskhandeln, direkt orsakades av deras eget agerande då Svenskt Näringsliv förbjöd sina arbetsgivarkollegor inom Svensk Handel att skriva på ett i kronor likvärdigt, men i procent högre, avtal än den ”norm” som satts av industrins låga avtal.
Företagens sårbarhet för ”störningar genom stridsåtgärder, eller hot om stridsåtgärder”, har enligt rapporten ”ökat dramatiskt” genom längre förädlingskedjor och samtidigt minimala lager och leveranser ”just in time”. Av samma skäl har enligt Svenskt Näringsliv lockouter blivit nästan omöjliga.
I själva verket var konflikterna extremt få och avtalen så låga med tanke på förutsättningarna att det särskilt bland industriarbetarna har skapat ett utbrett missnöje. LO:s avtalssekreterare Erland Olausson svarar att arbetsgivarnas krav är obefogade, då den senaste avtalsrörelsen ledde fram till färre konfliktdagar än den förra och lika många varsel. Detta trots brinnande högkonjunktur, ökad sysselsättning, rekordartade utdelningar till aktieägarna och höga lönelyft för direktörer.
Frågan måste ställas varför LO sitter kvar i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal med Svenskt Näringsliv, där facket inget har att vinna och arbetsgivarna ställer ultimatum om begränsade konfliktregler?
Utspelet från Svenskt Näringsliv är bara det senaste beviset för att LO:s svaghet inbjuder till aggression och förlorad respekt.
När regeringen riktade ett dråpslag mot fackens styrka genom attacken mot a-kassan, som redan fått 400 000 att lämna a-kassan och 170 000 att lämna facken, avstod LO från att använda den politiska strejken. Det skedde med motiveringar som visade att dagens fackledningar själva har avhänt sig denna lagliga rätt att protestera.
Och nu när Svenskt Näringsliv är ute efter att begränsa strejkrätten även i lönefrågor, sätter sig LO-ledningen frivilligt i förhandlingar om ett ”nytt samförstånd” där detta är ett ultimativt arbetsgivarkrav.
Listan på hur LO-toppens svekfulla svaghet utnyttjas är lång: Som när den inte lyfte ett finger då Connex sparkade Per Johansson, ordförande i tunnelbanefacket i Stockholm, för att han kritiserat allvarliga brister i säkerheten, trots att protester strömmade in från hela världen. Eller som nu när LO-ledningen passivt såg på när tyska MAN bytte till sig A-aktier i Scania från AMF Pension, som med LO-toppen i styrelsen förvaltar löntagarnas pensionspengar.
LO måste svara Svenskt Näringsliv genom att omedelbart lämna förhandlingarna om ett huvudavtal. Hot mot strejkrätten måste bemötas med beredskap att använda den politiska strejken. Massprotester bör organiseras den 16 september, två år efter valet.
