Budget för de rika, utsläpp och utvisningar

Pengarna går till militär och utvisningar – mer inhumant får man leta efter (Foto: Natalia Medina).

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Miljarder till de rika medan krisen fördjupas i kommuner och landsting. Så ser de viktigaste delarna ut i den högerbudget som S-MP-regeringen presenterade i förra veckan.

Januariavtalet med Centern och Liberalerna förstärker kraftigt den kurs som Socialdemokraterna och Miljöpartiet drev i regeringen 2014-18. Till och med ordförandena i fackförbunden inom välfärden – de två lärarfacken, Kommunal, Vision, Vårdförbundet, Läkarförbundet, Skolledarna och Akademikerförbundet – riktar skarp kritik mot budgeten.
”Regeringens egna beräkningar visar att kommuner och regioner behöver 90 miljarder kronor mer än idag om välfärden ska kunna möta de ökade behov som uppstår av ett ökande antal äldre, barn och unga. Vi står inför en situation som välfärden i Sverige inte upplevt sedan den ekonomiska krisen på 90-talet”, skrev Aftonbladet den 18 september.
Fackordförandena visar att inte ens de otillräckliga fem miljarder som regeringen påstår ska gå till kommuner och landsting stämmer – ökningen är 3,5 miljarder. ”Konsekvenserna riskerar att bli förödande med ytterligare nedskärningar i vård, omsorg och utbildning”, skriver de. Faktum är att stora nedskärningar genomförs redan nu.
Istället för att begära att regeringen ”borde öka statsbidragen” måste fackförbunden mobilisera medlemmar i aktiva kampanjer, både lokalt och centralt. Detsamma gäller de socialdemokratiska kommunpolitiker som kritiserar budgeten. Till exempel Marino Wallsten i Fagersta, som säger att ”Budgeten riskerar att ge många kommuner en hård knuff utför stupet”.

Nedmonteringen av välfärd och offentlig sektor har nu pågått under flera decennier. Under 2020 väntas den offentliga konsumtionen bara öka med 0,5 procent för att sedan sjunka till 0,3 procent år 2021 och därefter minska två år i rad, enligt Ekonomistyrningsverket.
Ytterligare slag mot kommunerna är att statens bidrag för kostnader för flyktingar minskas för varje år, från sju miljarder kronor år 2018 till noll 2021. Samtidigt läggs Arbetsförmedlingen ner, exempelvis i just Fagersta.
Stora resurser satsas också på massutvisningar av unga flyktingar till Afghanistan. I hetsen mot flyktingar ingår också att asylsökande som bosätter sig i ”utsatta områden” inte ska få några bidrag.

Det är inte så att staten saknar pengar. En liten grupp högavlönade får dela på sex miljarder kronor när värnskatten avskaffas. Lika mycket i sänkta arbetsgivaravgifter delas ut till företag som anställer långtidsarbetslösa.
Ännu mer pengar går till militären. År 2021 ska militärutgifterna vara uppe i 64 miljarder per år, för att sedan öka med ytterligare 20 miljarder kronor under fyra år. 
Årets budget läggs i ett läge där den svenska ekonomin svajar. Arbetslösheten sjunker inte längre, bostadsbyggande och investeringar bromsas upp och välfärdskrisen ökar. När även LO-ledningen säger att budgeten ”kommer att leda till högre arbetslöshet och större problem i landets kommuner” med ökad ojämlikhet som följd visar det att något har hänt. LO pekar bland annat på att budgeten innehåller ett överskott på totalt 38 miljarder kronor i år och nästa år.
Regeringen och dess samarbetspartners är inriktade på ”att Sverige också på längre sikt ska stå sig väl i en global konkurrens”, ”som svar på en efterfrågan från näringslivet”. Det betyder att hand i hand med storföretagen satsa på export. Inte att sätta välfärd, minskade klyftor och klimatet i första hand – 12 miljarder kronor kvarstår exempelvis på skattereduktioner för fossila bränslen.

Frågan är vilken kraft som kan mobiliseras för en annan politik. Klimatstrejkerna, de många upproren (undersköterskor, äldrevården, lärare, inlandet) och protesterna mot utvisningar har gemensamma intressen att kämpa mot den EU-inspirerade högerpolitiken. 
Hyresgästföreningen som helhet behöver följa region Väst i en verklig kampanj mot januariavtalet. LO måste pressas underifrån till att inte bara skicka pressmeddelanden, utan faktiskt agera mot klyftor och för välfärd. Vänsterpartiet behöver följa råden för många av sina medlemmar att aktivt utmana S-MP-regeringen med vänsterpolitik. Den gryende antikapitalismen behöver bli en kamp för demokratisk socialism, det enda verkliga alternativet.