Burkiniförbuden i 30 franska städer har mötts av vrede och indignation världen över. Trots att Frankrikes högsta författningsdomstol har uttalat sig emot förbudet säger borgmästarna i de 30 städerna att de kommer att ignorera utslaget. Frågan har hamnat i fokus som en obehaglig backlash på de senaste terrorattackerna i Frankrike.
Borgmästaren i Cannes på franska rivieran, David Lisnar, var den förste att förbjuda bärande av burkinin på badstränderna. Sedan har andra borgmästare följt efter.
Förbuden och påföljande polisingripanden var grova propagandamotiverade attacker på enskilda muslimska kvinnor.
De drakoniska påbuden från borgmästare tillhörande Frankrikes två prokapitalistiska huvudpartier – högerpartiet UMP och president François Hollandes regerande så kallade ”Socialist”-parti – är ett försök att rikta uppmärksamheten bort från att dessa politiker saknar såväl lösningar på den ekonomiska och sociala krisen som en väg framåt i kampen mot terrorismen.
Burkinifrågan har splittrat regeringen och fördjupat sprickan i ”Socialist”-partiet. Premiärminister Manuel Valls finns bland de som stödjer borgmästarnas förbud, medan utbildningsminister Najat Vallaud-Belkacem har sagt att: ”Det finns inget som bevisar att det skulle finnas något samband mellan Islamiska statens terrorism och vad kvinnor har på sig på en badstrand”.
Den 26 augusti upphävde den högsta författningsdomstolen förbudet som infördes i staden Villeneuve-Loubet. Men ett antal av högerns borgmästare svor att upprätthålla förbuden trots domstolsutslaget. I sin kommentar dolde inte Villeneuve-Loubets borgmästare Lionnel Luca, som också sitter i Nationalförsamlingen (parlamentet), att han ämnar att fortsätta använda frågan för att piska upp rasism och splittring. Enligt honom skulle domstolsutslaget resultera i en ”hejdlös islamisering” och leda till ökade spänningar i samhället.
Det är emellertid de trångsynta prokapitalistiska politikernas uttalanden och handlingar i burkinifrågan som ger upphov till ökade spänningar. De skuldbelägger alla muslimer och gör dem till syndabockar, vilket skapar ett klimat som dels skapar en ökad känsla av främlingsskap bland unga muslimer och dels riskerar leda till fler hatbrot och rasistiska våldsdåd mot muslimer.
Dessutom ger burkiniförbudet och politikernas rasism en möjlighet för den lilla minoritet av islamister som lutar åt jihadism att framställa sig som försvarare av muslimska kvinnors rättigheter.
Det är med blicken mot nästa års president- och parlamentsval som Luca och många andra piskar upp stämningarna i hopp om att vinna röster. Ex-presidenten Nicolas Sarkozy är ett exempel på detta. Han vill bli återvald som president nästa år och försöker locka röster från rasistiska Front National, som fullt ut stödjer burkiniförbuden.
Sarkozy är för ett totalförbud och liknar burkinin med ”en politiskt militant handling, en provokation”.
Vid sidan av hänvisningar till ”den allmänna ordningen” och påstådd vilja att ”bekämpa terrorism” samt ibland med hycklande tillägg om den ”offentliga hygienen” har förbudsförespråkarna sagt sig värna om kvinnors rättigheter och sekularism.
En del av de som stödjer förbuden i Frankrike, särskilt inom vänstern, gör det med hänvisning till det sistnämnda och menar att klädkoder som handlar om täckandet av kvinnors kroppar kan vara en symbol för mäns kontroll över kvinnor.
Givetvis ska ingen kvinna tvingas av sin familj att mot sin vilja bära, eller inte bära, något särskilt klädesplagg, vare sig av religiösa eller moraliska skäl, i något som helst land i världen.
Men statligt påbjudna lagar, vare sig om att klä av sig eller täcka sig, kommer inte att vara något stöd i kampen för denna grundläggande rättighet. De kommer snarare att främja splittring och minska enskilda kvinnors rätt att göra sina egna val om hur de ska klä sig och vad de ska göra.
Sekularism inom statliga institutioner måste försvaras, men det bör också rätten för varje enskild individ att praktisera en religion och välja vad de har på sig för kläder, så länge som de inte försöker påtvinga andra sina trosuppfattningar.
Kvinnor bär hur som helst inte huvuddukar, tunikor eller burkinis enbart på grund av religiös tillhörighet. För en del är det en fråga om traditioner, kulturell tillhörighet eller identitet, eller att undvika andras stirrande på sina kroppar, eller helt enkelt för att skydda sin hud mot solen. För andra handlar det om att uttrycka motstånd mot rasism, eller att demonstrera sin opposition mot de imperialistiska krig som har dödat hundratusentals muslimer.
Att de kapitalistiska politikerna i Frankrike som är för förbud inte i verkligheten motiveras av kvinnors rättigheter visas av deras stöd för skoningslösa nedskärningsåtgärder – attacker på pensioner, jobb, villkor och förhållanden – som kvinnor drabbas allra hårdast av.
Vägen till att förbättra liven för muslimska kvinnor i Frankrike och alla andra arbetar- och medelklasskvinnor går via att upphäva nedskärningspolitiken och genomföra ett program för skapandet av säkra jobb med anständiga och lika löner, höjda bidrag samt tillhandahålla bostäder och barnomsorg som människor har råd med.
Efter det fruktansvärda attentatet i Nice den 14 juli då 86 människor dödades när en lastbil körde in i folkmassor har den franska regeringen förlängt det undantagstillstånd man införde efter terroristattackerna i Paris förra året.
Men undantagstillstånd och ökad repression stoppar inte nya grymheter. En vecka efter Nice dödades en katolsk präst i en kyrka nära Rouen i ett dåd som Islamiska staten (IS) tog på sig.
Polisens utökade maktbefogenheter och de tusentals soldater som har kommenderats ut på gatorna utgör ett försök från regeringens sida att framstå som att den gör något – ett lönlöst försök, som Hollandes väldigt låga popularitetssiffror bär vittnesbörd om.
De repressiva åtgärderna som regeringen har vidtagit tjänar dock ett annat syfte för de styrande: de kan användas och har använts mot demonstranter som opponerar sig mot regeringspolitiken.
Protester genomförda av klimataktivister har till exempel mötts av restriktioner, liksom en del deltagare i massrörelsen tidigare i år mot ”El Khomri-lagen”, en arbetarfientlig lag som försämrar arbetsvillkor och förlänger arbetstiderna.
Denna rörelse drog med sig miljontals arbetare inom den offentliga och privata sektorn, studenter och elever i en serie av aktions- och protestrundor.
Massrörelsen mot ”El Khomri-lagen” inkluderade oljeraffinaderiblockader, järnvägsstrejker, strejker på kärnkraftverk och av sophämtningsarbetare, deltagande av unga på gymnasier och universitet samt Nuit Debout-rörelsen. Samtidigt bröt det ut hundratals strejker rörande andra frågor: löner eller anställningsvillkor, arbetarskydd inom flyget och andra verksamheter.
Det är också genom enade stora massaktioner, tillsammans med att arbetarna och de fattiga får politisk representation i form av nya partier – oavsett om det är i Mellanöstern, Frankrike eller någon annanstans – som terrorismens finansiärer och de förhållanden som göder den kan bekämpas.
Ödeläggelsen av Irak och Afghanistan, som är en följd av västimperialistismens krig och ockupation, skapade jordmånen för eskalerande terrorism.
Om man till denna katastrofala bild i Irak och Afghanistan också lägger till kriget i Syrien och Frankrikes militära ingripandet samt den diskriminering och fattigdom som många muslimer och andra lider av i Frankrike framträder de underliggande orsakerna till våldet och terrorn.
Extremhögerns reaktion och terrorismens sponsorer göds av missnöjet, ilskan, hopplösheten, orättvisorna, ojämlikheten, diskrimineringen och fattigdomen som nedskärningspolitiken och kapitalismen skapar.
Politisk högerislam i form av organisationer som IS måste kraftfullt motverkas, både på grund av de grymheter som begås i deras namn och på grund av deras reaktionära ideologi som utgör ett allvarligt hot mot arbetarnas kamp och kvinnors rättigheter.
En överväldigande majoritet av muslimerna fördömer terrorism och de utgör för närvarande majoriteten av dess offer på det globala planet. I Nice var omkring en tredjedel av de som dödades av lastbilen muslimer.
En av tio är arbetslös i Frankrike. Bland utlandsfödda och unga är det än fler som står utan jobb. Den franska kapitalismens liksom den globala kapitalismen är rutten och ger ingen framtid.
Vägen framåt står att finna i arbetarnas aktionsenhet och i kampen för ett nytt, genuint socialistiskt parti som står upp mot rasism, sexism och regeringens alla nedskärningar. ■
