Den 8 augusti demonstrerade ett sjuttiotal personer i Luleå på årsdagen av demokratiupproret i Burma 1988. De flesta var burmeser från Luleå och Kemi.– Det är krig i Burma. Många dör och vi måste försöka stoppa det, sade Min Min Oo från Kemi, Finland. 2007 är det 19 år sedan upproret mot den hatade diktatorn Ne Win och hans militärjunta. Ett uppror som var väldigt nära att betyda slutet för en av världens hårdaste diktaturer.
”Släpp de politiska fångarna”
Det som började som studentprotester i Burmas huvudstad Rangoon spred sig snabbt över hela landet. Det bildades fackföreningar, fabrikskommittéer och många nya partier. Hundratals oberoende tidningar växte upp som svampar ur jorden. Man krävde demokrati, ekonomiska reformer och att diktaturens mördare skulle ställas inför rätta.Just den 8 augusti var det exakt 19 år sedan det genomfördes en protestdag och generalstrejk i Burma som gjorde att hela landet stod stilla. Miljoner strejkade. I delar av landet tog folkkommittéer över kontrollen över byar och städer. Upproret enade olika folkgrupper i kampen mot diktaturen.
1988 kunde upproret slås ned i blod av regimen. En av orsakerna var att massrörelsen inte lyckades erbjuda ett tydligt organiserat alternativ i kampen om makten. Det gjorde att viktiga grupper som tex soldater inte vågade byta sida. Idag är Ne Win borta, men han har ersatts av nya generaler från samma militärjunta med samma politik: krig mot minoritetsfolk, tvångsarbete, fängslande av alla politiskt aktiva, med ekonomisk kris och fattigdom som följd.
– Vi kräver att Daw Aung San Suu Kyi ska släppas tillsammans med alla politiska fångar, sade Aunt Thu, även han från Kemi.
Trots att diktaturen lever kvar flirtar många regeringar med generalerna för att få del av Burmas enorma naturrikedomar. Burmas har blivit medlem av den asiatiska samarbetsorganisationen ASEAN på grannlandet Thailands initiativ. Förra året deltog Burma på ett toppmöte med EU/ASEAN i Helsingfors. Lukten av pengar är starkare än stanken av diktatur och förtryck för många regeringar. Det gäller även EU, som inte vill att Burma ska komma i vägen för deras ekonomiska intressen inom ASEAN.
Att demonstrationen hölls i Luleå är ingen slump. De flesta burmeser i Sverige bor i Luleå. I Kemi i Finland finns även där drygt 100 flyktingar från Burma. Av dem hade ett tjugotal kommit till Luleå för att delta i den gemensamma demonstrationen. Efter det högljudda demonstrationståget genom hela staden hölls en tyst minut för de som brutalt dödades 1988 och under åren av diktatur. I Stadsparken lästes uttalanden upp från de burmesiska grupperna i Sverige och Finland.
”SPDC (militärregimen) måste sluta förbjuda politiska partier och rörelser och avbryta attackerna på etniska grupper och upphöra med brotten mot de mänskliga rättigheterna. Under tiden fortsätter vi, de demokratiska krafterna från olika etniska grupper, vår kamp för att med alla medel störta militärdiktaturen. Vi samarbetar med andra demokratiska organisationer, etniska grupper och det internationella samfundet för att nå ett nationellt enande, utveckling av en verklig politisk dialog och ett rättvist självbestämmande för etniska nationaliteter.” Även Rättvisepartiet Socialisterna fick möjlighet att tala på demonstrationen.
”Behöver ny revolution”
– Jag tror inte att lösningen på Burmas problem finns att hitta i FN-skrapan i New York eller EU-korridorerna i Bryssel. Jag tror inte heller att militärjuntan släpper makten frivilligt genom dialog. De som har kraften att störta diktaturen är folket. Det visades redan 1988. Och det finns många internationella exempel. När den indonesiska diktatorn Suharto störtades 1998 var det folket på gatorna som stod för kraften, sade Jonas Brännberg.En av demonstranterna som höll med var Aunt Thu från Kemi:
– Vi behöver en ny revolution. Ett nytt 1988.
Signe Engström
Jonas Brännberg
