Gräsrötterna manade till direktaktion och lyckades stoppa fascisternas marsch.
I år är det precis 80 år sedan det historiska slaget om Cable Street i London som slutade i en seger för masskampen mot fascism och rasistisk splittring.
Det var den 4 oktober 1936 som tusentals arbetare reste sig i Londons East End för att förhindra att en marsch genom deras område genomfördes av Oswald Mosleys uniformerade fascistiska våldsverkare.
År 1936 var hotet från fascism och nazism akut. Tre år tidigare hade Hitler och nazisterna tagit makten i Tyskland och sedan fjorton år tillbaka låg Italien under Mussolinis fascistiska känga. De första striderna i det spanska inbördeskriget hade just börjat i Spanien. De tre kommande åren av blodigt inbördeskrig, trots den spanska arbetarklassens heroism, slutade med att Francos fascister segrade.
I Storbritannien fanns Oswald Mosleys British Union of Fascists (BUF), Svartskjortorna, som skröt med att dess milis bestod av heltidsanställda och som hävdade att man hade 45 000 medlemmar. De stöddes entusiastiskt av Lord Rothermeres högertidning Daily Mail.
På ett ökänt stormöte vid Olympia i London hade fascisterna lyckats samla uppemot 12 000 personer och däribland 2 000 uniformerade Svartskjortor för att spöa upp alla oppositionella som vågade sig på att sticka upp.
Det var från det året som antisemitismen blev en central punkt i Mosleys propaganda. Det beräknas att nästan hälften av de 350 000 judar som levde i England år 1936 bodde i Londons East End (östra London).
Upptakten till händelserna den 4 oktober för 80 år sedan var en rad möten i östra London där fascisterna försökte piska upp en arbetarklassopposition mot judar som syndabockar för den ekonomiska krisen och hävdade att ”judarna” bar ansvaret för det annalkande kriget.
För att konsolidera sin ställning och i syfte att skrämma befolkningen föreslog Mosley en marsch genom East End den 4 oktober i full uniformering. Fascisterna skulle samlas på Royal Mint Street och efter en militaristisk översyn av trupperna marschera i fyra separata grupper till möten i östra London.
Det blev en omedelbar respons på detta och Jewish People’s Council (Judiska Folkrådet) lanserade en namninsamling som på två dagar fick 100 000 namnunderskrifter med kravet på att marschen skulle förbjudas.
Oppositionen mot marschen var massiv. Ilskan och beredskapen hos ungdomarna och gräsrötterna inom rörelsen att agera var inget som deras ledningar levde upp till.
Kommunistpartiet hade sitt allra starkaste fäste i East End och dess medlem Phil Piratin valdes 1945 till parlamentsledamot för Mile End. På den gata i Stepney där jag bodde som barn var praktiskt taget alla partimedlemmar.
En av ledarna för kommunistpartiet i östra London gjorde dock följande uttalande: ”Om Mosley beslutar sig för att marschera, låt honom göra det. Försök inte skapa oordning.”
Socialdemokratiska Labours ledare George Lansbury tog avstånd från mobiliseringen mot fascisterna och manade ”till lugn och ordning”. Labourledaren rådde ”de som opponerar sig mot fascismen att hålla sig borta från demonstrationen”, och den judiska hierarkin organiserade en sportdag i ett försök att hålla ungdomarna borta från East End.
Oppositionen växte emellertid underifrån. Joe Jacobs, sekreterare i Stepneys kommunistpartiavdelning, krävde direkt konfrontation med fascisterna. Independent Labour Party (Oberoende Labourpartiet), kommunistpartiets gräsrötter och judiska grupper i området krävde direktaktion.
Den största judiska bosättningen i East End fanns i dåvarande Fairclough (nuvarande Henriques) Street.
Området var tillsammans med dess synagoga med tillhörande inrymda spädbarnsklinik och ungdomsklubbar en organiserings- och rekryteringsbas för kommunistpartiet bland de judiska ungdomarna – det var där min mor mötte min far och värvade honom till partiet. De ville möta fascisterna ansikte mot ansikte i organiserad opposition.
Den 4 oktober exploderade East End. Över 300 000 personer korkade igen östra Londons gator – 50 000 samlades runt Gardners Corner, en butiksplats mellan Aldgate och Whitechapel.
Även på Cable Street upprättades barrikader för att stoppa fascisternas marsch och för att hindra de poliser som försvarade dem.
Om fascisterna hade marscherat igenom området skulle det ha blivit den ultimata demonstrationsrutten för BUF:s uniformerade råskinn. I syfte att förhindra detta beslutade den högsta polischefen att marschen inte kunde fortgå och Svartskjortorna tvingades totalt förödmjukade att backa.
En enad antirasistisk kampanj från kommunister och den judiska befolkningen på Commercial Road och Cable Street, de katolska irländska hamnarbetare som byggde barrikader och andra arbetare jämte unga (som min mamma som då var sjutton år och var tvungen att smyga sig ut att för att kunna delta i kampen) tillfogade Mosley ett stort nederlag som krossade allt hopp han hade haft om att kunna bygga upp ett stort brittiskt fascistparti.
* Denna artikel är en bearbetad version av en artikel som publicerades i Offensiv # 978 den 8 december 2011. ■
