I början av november 2011 sände SVT:s Dokument inifrån ett program om den privata vårdjätten Carema, vars omsorgsverksamhet numera heter Vardaga. Programmet innehöll många vittnesmål om vanvård på äldreboenden som drevs av Carema samtidigt som chefernas bonusar och de skattefinansierade vinsterna slussades till skatteparadis. Ungefär i samma veva hade Dagens Nyheter avslöjat att det rådde allvarliga missförhållanden på Caremas äldreboende Koppargården i Vällingby.
Den Caremaskandal som upprullades visade att för riskkapitalisterna var vanvård en bärande affärsidé.
Frilansjournalisten Erik Palm som gjorde programmet har nyligen gett ut en bok med just namnet Caremaskandalen – Riskkapitalets fantastiska resa i äldrevården (Carlssons Bokförlag).
Boken är en lika skakande som avslöjande skildring av vad som händer när välfärden privatiseras. I det här fallet handlar det om äldre- omsorgen och om hur riskkapitalisterna tjänade pengar på vanvård och låg bemanning.
När landets riskkapitalister samlades till konferens 2008 lanserades äldrevård som en av de hetaste branscherna. Ett vinstrikt spekulationsobjekt som efter några år kan göra att vinsten skrivs i miljardbelopp. Långt tidigare hade politikerna i samförstånd öppnat dörren till denna skattefinansierade plundring.
Avregleringarna inom äldrevården började redan under 1990-talets första år. Man kan säga att politikerna villigt gav bort äldreomsorgen till riskkapitalisterna.
Riskkapitalisternas vinstrecept är att med lånade pengar köpa upp bolag för att sedan sälja dem med rejäl avkastning efter fyra-fem år. Vem eller vilka som satsat pengar i riskkapitalbolagen och var vinsten
till slut hamnar är medvetet dolt i en lång kedja av olika bolag och fonder. Denna extremt komplicerade bolagsstruktur förhindrar insyn och underlättar interna fuskaffärer som de så kallade räntesnurrorna. Men vanligast är att vinsten hamnar i ett skatteparadis beläget långtifrån där verksamheten är baserad. Ägarnas ”risk” är noll, blir det konkurs är det andra som drabbas.
”Eftersom affärsmodellen bygger på belåning och finanserna är riskfyllda måste intäkterna vara stabila”, skriver Erik Palm. Och vad kan vara mer stabilt än skatteintäkter?
Eftersom befolkningen blir äldre kommer det att finnas en ökad efterfrågan på äldrevård. Det, tillsammans med att verksamheten visat sig vara extremt lönsam och kan drivas med skydd av politiker som drivs av ideologiskt motiverad vilja att avveckla välfärden i offentlig regi, har gjort att vård, skola och omsorg slukats av riskkapitalet.
Det är genom ”besparingar” som riskkapitalisterna kan göra sina klipp i välfärden. För äldreomsorgens del handlade det och handlar fortfarande om att göra vanvård till en affärsidé. Inom äldreomsorgen är personalen den tyngsta utgiftsposten. Lägre bemanning ger sämre omsorg och trivsel, men mer pengar till bolagen.
Liksom andra riskkapitalägda bolag var det genom att dra ned på personal, undvika heltider och att ta in vikarier (bara ersätta varannan sjukdag) som Carema gjorde sina äldreboende till vinst- och bonuskälla. Men som om inte det vore nog förfalskade man till och med bemanningslistor för att få det att se ut som att man hållit vad man lovat när man vann upphandlingen. Dessutom beordrades personalen att spara på allt, inkluderat blöjor, tvättlappar, tvål och handskar samt sköta all städning.
När Carema tog över Koppargården i Hässelby-Vällingby 2008 följde omedelbara försämringar.
Under sina 19 år som medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunen (MAS) hade Marie Sundström aldrig sett något liknande när hon kom till Koppargården.
– Jag blev förbannad när jag såg det. Jag tänkte ”herre min gud alltså”, berättar hon i boken.
En av de anställda berättar i boken att ”en gång stod jag ensam med 29 boende innan kvällsfolket kom”. Läkarteamet som ansvarade för läkarvården på Koppargården kom i konflikt med Carema efter en rad larmrapporter om bristande hygien. Patienter hade hittats nakna på golvet. Påtagligt många var undernärda och påtagligt många hade råkat ut för fallolyckor. Läkarna konstaterade att ”antalet avlidna patienter är oroväckande högt”, skriver Erik Palm.
Boken innehåller gripande vittnesmål från anhöriga som förlorat sina anhöriga på äldreboenden drivna av riskkapitalister. En av dem förlorade sin mamma på Koppargården. ”Barbro Fjällströms mor fick vakna upp sin sista dag badande i sin egen avföring. Det står i hennes journal. Hennes liggsår [som ej behandlats] hade gjort underbenet mörkblått. Den bilden har etsat sig fast för evigt”.
När många av alla grova missförhållanden äntligen blivit offentliga svarade Carema som man kunnat förvänta sig, att det rör sig om gamla, redan åtgärdade missförhållanden och att bonusprogrammet ska göras om.
Men nya vittnesmål om vanvård och förödande kostnadsjakt fortsatte att strömma in och i februari 2012 tog kommunen åter över Koppargården, men högerpolitikerna fortsatte att försöka spara på personal. Caremaskandalen på Koppargården var emellertid bara toppen på ett isberg.
Efter 2011 har nya vårdskandaler avslöjats och det finns en massiv opinion mot vinster i välfärden och det är den största valfrågan, trots politikernas och riskkapitalisternas alla försök att vända opinionen. Boken klär av den vinstlobby som i sin tjänst också har flera socialdemokratiska toppar.
”Alla får tycka vad de vill, men ingen ska säga att de inget visste. Ju längre jag arbetat med den här boken, desto mer har jag tänkt så. För varje sten jag vänt på har jag hittat tvivelaktiga metoder när det gäller att tjäna pengar på sjuka äldre. Det tycks aldrig ta slut”. Det skriver Erik Palm med adress till de beslutsfattare som försöker gömma huvudet i sanden samtidigt som man fortsätter att låta riskkapitalisterna ta över äldreomsorgen och andra delar av välfärden.
Priset för vinstkrameriet stavas vårdskandal och människoförakt. Behövs det fler argument för en välfärd utan vinst? ■
