”Centralbankerna blindflyger”

2013-05-17 09:03:55




Den djupa nedgången 2008-09 gjorde världsekonomin till en experimentverkstad. Men varken extrem åtstramning eller tusentals miljarder till bankerna har lett till en ny uppgång. Nu växer oron bland politiker och ekonomer.
I centrum för oron står krisen i Europa. I början av 2012 var både Italien och Spanien nära statsbankrutter som i sin tur skulle ha fått hela europrojektet att kollapsa. EU:s ledande politiker och institutioner skrämdes
till extrema åtgärder.

Europeiska Centralbanken, ECB, lovade ”obegränsad tillgång” till kapital för både stater och banker. Sedan dess har ECB lånat ut 360 miljar­der euro (3 100 miljarder kronor) till spanska banker och 260 miljarder euro (2 240 miljarder kronor) till italienska banker. En stor del har använts för att köpa respektive staters skuldsedlar. Räntegapet – hur ­mycket mer det kostar för Spanien att låna än för Tyskland – har sjunkit från 6-7 procent till 2-3 procent.
ECB:s frikostighet motsvaras av andra centralbanker. USA:s Federal Reserve är inne på sin fjärde omgång av ”kvantitativa lättnader” (Quanta­tive Easing) som innebär att Fed köper statliga skuldsedlar för 85 miljar­der dollar (565 miljarder kronor) varje månad.
Japans nya högerregering har nu inlett en ”kvantitativ och kvalitativ” valutapolitik i dubbelt tempo jämfört med Fed. På två år ska centralbanken (Bank of Japan, BoJ) satsat motsvarande en fjärdedel av landets BNP – världens tredje största ekonomi – på att köpa statsobligationer, aktier och fastigheter.
Men nu ökar oron för att centralban­kernas ingripande inte är någon lösning, utan tvärtom fördjupar krisen. ”Några av centralbankernas ledande personer medgav att de blind­flyger när de styr sina ekonomier”, rapporterade Financial Times från Internationella Valutafondens (IMF) möte i april.
Lorenzo Samgh i ECB:s ledning medgav: ”Vi förstår inte fullt ut vad som pågår i de utvecklade ekonomierna”. Chefen för Bank of England, Mervyn King, sa att ingen kan vara säker på att den expansiva valutapolitiken är rätt och frågade sig om den inte löper risk att återskapa de problem som skapade krisen.
Centralbankernas ingripanden har lättat den akuta krisen för de mest utsatta bankerna och staterna. Men de har inte kickstartat ekonomierna – investeringarna i de utvecklade kapi­talistiska länderna är fortfarande rekordlåga.
Däremot har den nya politiken öppnat för skarpare motsättningar mellan nationalstaterna. Den japans­ka valutan, yen, har fallit med 25 procent sedan ifjol. Det har gynnat den japanska exportindustrin, på bekost­nad av t ex tysk och sydkoreansk industri.

IMF:s halvårsrapporter från april (Global Financial Stability Report och World Economic Outlook) ­noterar att centralbankernas agerande har gjort att aktiebörserna går upp, men ser också nya risker.
Kapital flödar nu igen från de rikare länderna till utvecklingsländer, vilket skapar instabilitet. Fedchefen Ben Bernanke har nyligen varnat för att bankernas spekulation kan öka. Men särskilt oroliga är IMF för vad som händer när lättnaderna upphör. ”Den globala finanskrisen kan förvandlas till en mer kronisk fas”, om avvecklingen inte sker smidigt och ekonomin är i balans, skriver IMF. Det finns ingen motsvarighet i histo­rien att dra lärdomar från.

Krispolitikens andra ben – de extrema åtstramningarna – har än värre omedelbar effekt. 19,2 miljoner är nu arbetslösa i eurozonen, varav sex miljoner enbart i Spanien. I ­Grekland är ungdomsarbetslösheten 64,2 procent. New York Times rapporterade i en artikel om grekiska skolbarn som svimmar och letar efter mat i papperskorgarna.
Portugals premiärminister Pedro Passos Caolho – en stark ­förespråkare av den ökända Trojkans (IMF, EU och ECB) åtstramningar – lovade 2011 att ”två hemska år” skulle följas av återhämtning. Men 2013 står Portugal inför en mycket djupare och längre nedgång än regeringen eller internationella långivare förutsett, enligt Financial Times.
IMF bedömde i april att risken för recession (att ekonomin krymper) i eurozonen i år var 50 procent. Sedan dess har ECB-chefen Draghi varnat för att även Frankrike har dragits in i krisen. EU har gett Spanien och Frankrike två extra år att klara ­regeln att budgetunderskott ska vara högst tre procent av BNP. Enligt nya regler skulle de annars fått böter.
I en stor enkät bland kapitalister i Europa, gjord av kreditvärderingsbolaget Fitch, svarar en stor ­majoritet att årets lugn i Europa är ­övergående. ”Fitch varnar i en kommentar för att det återigen kan bli en sommar präglad av eurokris, precis som 2011 och 2012, då det finns ett starkt motsatsförhållande i den senaste tidens börsrally och eurozonens recession och ökande arbetslöshet” (Dagens Indu­stri).

Ingen av de kapitalistiska institutionerna har någon lösning. Många varnar för att åtstramningen har gått för långt, men vill samtidigt se budgetbalans på ”medellång sikt”.
Hur snabbt Cypernkrisen hotade att spridas visar att EU-länderna behöver en bankunion, skriver IMF i sin rapport. Innan ECB:s ”gränslösa” kapitalflöde lindrade krisen förde ledande EU-politiker som Tysklands Angela Merkel och EU-kommissions ordförande Barrosso fram att EU behövde en mycket tajtare budgetpolitik.
Men nationella intressen och motsättningar gör att de tyska ­politikerna nu tvekar. Risken, ur deras synvinkel, är att Tyskland då måste stå som garant för banker i hela Europa.
Parallellt med motsättningarna växer misstron mot EU inom medlemsländerna.

Krisen har utnyttjas till att driva igenom många kontrareformer som kapitalisterna har drömt om. Sämre pensioner i Italien, lättare att ­avskeda i Spanien, sänkta löner med upp till 50 procent i Grekland o s v. Nu ökar kapitalisterna trycket på Frankrikes president Hollande att gå samma väg. Han har redan avskaffat kapitalvinst­skatten och lovat att minska kostnaderna för a-kassa, pensioner och kommuner.
Samtidigt ökar det politiska trycket underifrån. I en fransk opinionsmätning svarar 70 procent att en ”social explosion” är möjlig under de närmaste månaderna.
IMF skrev i april ned prognosen för världsekonomins tillväxt i år till 3,3 procent (man trodde på 3,5 procent i oktober). Världshandeln beräknas bara öka med 3,6 procent i år, efter 2,5 procent ifjol.

Index för storföretagens
inköps­chefer i både EU och Japan ligger fortfarande under 50, vilket indikerar att ekonomin inte växer. Men även index för Kina är just över 50.
Kinas ekonomi – världens näst största, beräknad att gå om USA innan 2020 – bromsar nu in kraftigt. Det stora stimulanspaketet 2009, som höll uppe tillväxten med hjälp av en­orma investeringar, slår nu tillbaka med full kraft. Skulderna i kommuner och provinser beräknas till mellan 20 och 40 procent av landets BNP. De ökade under det första kvartalet i år dubbelt så snabbt som samma period 2012.
IMF och politiker i Väst talar om att konsumtionen i Kina måste öka och investeringarna måste ner. Men att sänka investeringarnas andel av BNP från dagens 50 procent till 30 procent i ett läge där tillväxten ökar med 6 procent istället för som tidigare 10 procent ”skulle av sig själv skapa en depression” i ekonomin, kons­taterar ekonomikrönikören Martin Wolf i Financial Times. Efterfrågan skulle kollapsa, med stora effekter även på världsekonomin.

Regeringar och kapitalistklasserna ställer nu allt större krav på andra stater. USA vill se större efterfrågan i Tyskland och Europa medan europe­iska politiker kräver att underskotten i USA och Japan minskar. Budgetunderskottet i Japan är i år nära 10 procent för femte året i rad. Statsskulden beräknas vara 255 procent av BNP år 2018.
USA:s underskott är fem procent av BNP och skulden är 110 procent. USA:s tillväxt väntas i år bli den högsta av de utvecklade kapitalistiska länderna, 1,2 procent. Men prognosen är osäker eftersom automatiska statliga nedskärningar kommer under ­senare hälften av året.
I takt med nya misslyckanden för politikernas ”oortodoxa metoder” kommer allt fler att inse att det inte finns någon lösning inom ramen för det kapitalistiska systemet. Motståndet från arbetare och fattiga ­kommer att växa, i likhet med exempelvis generalstrejken i Portugal i början av mars, som var den största sedan revolutionen 1974.

Uppgiften för socialister är att bygga upp nya arbetarpartier med ett socialistiskt svar på krisen.

Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!