foto: Wikimedia Commons
Demonstration mot Ceta i Bryssel, där motståndet varit kompakt från fackföreningsrörelsen och gräsrötter.
När omröstningen i riksdagen om frihandelsavtalet Ceta närmar sig är tystnaden påtaglig från media och politiker. Vad innebär avtalet?
Ceta-avtalet (Comprehensive economic and trade agreement) är ett frihandelsavtal mellan Kanada och EU, och har kantats av protester från europeiska fackföreningar. Inte så mycket i Sverige dock, där LO-ledningen och Socialdemokraterna aktivt har gett sitt stöd till frihandelsavtalet, men också till TTIP (frihandelsavtal mellan EU och USA).
Under hösten 2016 skrev Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande LO, Eva Nordmark, ordförande TCO och Göran Arrius, ordförande Saco, att ”Vi välkomnar ökad handel mellan EU och Kanada” – som om någon form av rättvis handel kan ske genom att ge storföretagen ännu mer makt! Den enda kritiken som framkom var att avtalet behöver ”vissa förtydliganden vad gäller bland annat kollektivavtal och strejkrätt”.
Det finns många likheter mellan de två frihandelsavtalen Ceta och TTIP. Bland annat innehåller de båda den starkt kritiserade tvistlösningsmekanismen ISDS (Investor-state dispute settlement), vilket innebär att privata företag kan stämma stater om de driver igenom beslut som går emot deras intressen, det vill säga beslut som påverkar företagens investeringar negativt eller om företagen har ”blivit diskriminerade” (!).
Det skulle exempelvis innebära att ett företag kan stämma Sverige om ett förbud mot vinster i välfärden skulle införas, eller om andra lagstiftningar görs som går emot storföretagens intressen.
Ceta-avtalet innebär också att tariffer (avgifter) för handel i princip slopas, då 98 procent av tarifferna avvecklas. Det skulle alltså innebära att storföretag registrerar sig i Kanada för att slippa extrakostnader på handel och samtidigt ha än större lagliga rättigheter att slå ner mot politiska beslut som hotar deras intressen.
En rapport från Katalys år 2016 visade att de potentiella ekonomiska vinsterna med avtalet är mycket små, att olika klausuler om fackliga rättigheter inte behöver efterlevas samt om ovan nämnda rätt för företag att stämma stater. En senare studie från Kommerskollegium på uppdrag av regeringen bekräftade också dessa slutsatser.
Avtalet skrevs under av Europaparlamentet i februari 2017, men ska först prövas i EU-domstolen på begäran av Belgien, eftersom det inte är klart om avtalet är förenligt med EU-rätten eller inte. Flera EU-länder har redan sagt att de kommer att vänta med att rösta om att godkänna avtalet tills domstolen har fattat ett beslut. Att EU-domstolen överhuvudtaget ska pröva beslutet är till stor del på grund av de stora protester och den massiva kritik som har kommit från fackföreningsrörelsen runtom i Europa. Men i Sverige vill man inte vänta, utan kommer i mars att rösta om Ceta-avtalet i riksdagen.
Ceta-avtalet, likt TTIP (som tillfälligt har lagts på is), omfamnas av kapitalet och dess representanter, vilka EU är en institution för. De vurmar för den så kallade frihandeln – men på en världsmarknad som helt domineras och kontrolleras av några hundratal multinationella bolag och de dominerande kapitalistiska nationerna är det bortom allt förnuft att kalla handeln för ”fri”. Dess enda syfte är att maximera profiten för några få och utöka företagens makt – inte för att importera/exportera varor utifrån behov, som handel borde fungera.
En verkligt fri handel måste vara rättvis och demokratisk med sitt styre underifrån samt utgå från de verkliga behoven för arbetare och fattiga – de 99 procentens behov.
I en värld där hundratals miljoner människor hungrar, dör av sjukdomar som enkelt kan botas och lever i totalt miserabla förhållanden på grund av kapitalismens allt råare exploatering – samtidigt som de superrika, storföretag och banker har nog med resurser för att utrota världens fattigdom, hunger med mera många gånger om – krävs det en kamp för en total omdaning av hela samhället globalt. Det finns nog med mat och mediciner för att mätta alla magar och bota de sjuka i utsugna länder, men så länge frågan om att göra eller inte göra det drivs av ”kan man tjäna pengar på detta eller inte” kommer det aldrig att ske.
Det behövs ett socialistiskt samhälle, där samhället styrs demokratiskt och planeras utifrån behoven. Storföretag, banker, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin och andra jättar måste förstatligas under arbetarklassens kontroll och styre för att säkerställa att världens resurser och produktion är i enlighet med människans, naturens och djurens bästa intresse.
I en tid då klassklyftorna ökar, orättvisor cementeras och etablissemangets attacker mot alla skikt av arbetarklassen och naturen både blir fler och grövre har socialismen blivit en än mer skriande nödvändighet.
Kamprörelser mot högerpolitikens nedskärningar, privatiseringar och attacker mot arbetares villkor och rättigheter behöver byggas omgående samt kopplas samman med varandra för att få ett slut på denna förtryckande världs(o)ordning. ■
