foto: Wikimedia Commons
CH Hermansson var ordförande i SKP/VPK 1964-75.
Förre vpk-ledaren CH Hermansson har avlidit. Under hans tid som ordförande ömsade partiet skinn, dock utan att fullborda den uppgörelse med stalinismen som hade behövts.
CH Hermansson gjorde alltid bra intryck i tv-debatter och intervjuer, lugn och saklig. Han producerade också flera böcker om de 15-20 familjer som stod för den kapitalistiska maktkoncentrationen i Sverige.
Men för oss som inte kände honom handlar efterordet om partiet snarare än om honom själv.
Han blev ordförande i Sveriges Kommunistiska Parti 1964. Tre år senare bytte partiet namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Samma år skedde en maoistisk utbrytning, som bildade KFML. 1970 lämnade majoriteten av partiets ungdomsförbund och 1977 bröt de allra mest moskvatrogna stalinisterna sig ur och bildade APK. Då hade Hermansson två år tidigare lämnat över ordförandeposten till Lars Werner.
Många kommentarer, till exempel Aftonbladets ledarsida, betonar nu att VPK under Hermansson bröt med Moskva.
Men redan under Stalin, som dog 1953 och hyllades av det svenska partiet, betonades att kommunistpartierna skulle söka efter ”nationella” vägar till socialism. Stalin lade ner den Kommunistiska Internationalen 1943, utan protester från de ingående partierna.
Styrningen fortsatte dock. Även i Sverige deltog ”Sovjetunionens Kommunistiska parti” på VPK:s partikongresser långt in på 1980-talet. VPK-föreningen i Lund fick på 1970-talet kritik av partiledningen för att de sa att det behövdes ”socialistisk demokrati i öststaterna”. Att de stalinistiska diktaturerna kallades socialistiska och att de utgick från ”marxism-leninism” ingick i medlemsutbildningen.
Det finns fortfarande ingen verklig analys av stalinismen inom dagens Vänsterparti. Den enda hållbara anlysen gjordes av den ryske revolutionären Leo Trotskij redan på 1930-talet. Han förklarade hur den ryska revolutionen, som vanns av arbetarnas demokratiska råd och hade masstöd i hela världen, kunde urarta till ett blodigt envälde.
När revolutionen inte spreds till andra länder från det underutvecklade och sönderkrigade Ryssland, kunde en byråkrati ta makten efter massiva utrensningar. Stalin följde ingen ideologi eller dagordning. Den egna makten och privilegierna var överordnade allt, vilket förklarar stalinismens många omkastningar. Det förklarar också att kampen för socialism, eller kommunism, ständigt sköts på framtiden. Byråkratin ville helst ha lugn och ro.
Det svenska partiet stödde den sovjetiska invasionen mot arbetarrevolten i Ungern 1956. Hermansson kritiserade invasionen i Tjeckoslovakien 12 år senare, 1968, men en stor opinion i det egna partiet gav Moskvas militära angrepp sitt stöd.
2005 fick CH Hermansson själv frågor om Stalin och stalinismen i en intervju i Dagens Nyheter:
”Du hyllade Stalin i högstämda ordalag när han dog – som en genial vetenskapsman.
– Ja, det var ett vidrigt språk jag använde, avskyvärt, jag talade som partiets funktionär. Jag har beklagat det många gånger. Och jag bröt ju med det där sen, säger han. Vi hade partiskolor i öst och hade såvitt jag förstår tagit emot pengar – fast det visste jag inte då. Jag tog avstånd från allt detta, säger han.”
I intervjun säger CH Hermansson också att han då slutat kalla sig kommunist.
Dagens Vänsterparti är lamare än på länge. V bedriver som bäst berättigad punktkritik av dagens brister. Inriktningen är på riksdagspolitik och att fortsätta som stödparti till S.
Att bryta med stalinismen behöver inte betyda nedtoning av socialism och klasskamp. Ett arbetarparti skulle ha stora möjligheter genom att profilera sig som tydligt socialistiskt och kämpande.
Det vore att hedra forna tiders arbetarkämpar. ■
