| BOK |
| Titel: Pappersväggar Författare: John Ajvide Lindqvist. Förlag: Ordfront. |
Hans nya bok Pappersväggar är en samling kortare berättelser som gör dig skräckfyllt berörd på ett sätt du bara vill ha mer av.
Pappersväggar börjar med en mycket läsvärd historia som först fick mig att förvänta mig en deckare för att sedan mer och mer hamna i stämningar liknande dem i Kerstin Ekmans historier. När temat och intrigen avslöjas i sin fulla vidd tappar man hakan, senare skrattar man åt alltihop för att slutligen imponerad erkänna sig besegrad och charmad.
Boken är lite ojämn och här finns såväl riktigt korta, kärnfulla, koncentrerade berättelser som längre ideskissartade noveller vi nog ska vara glada för att det inte blev romaner av. En av de bättre är titelnovellen. Det är en märkvärdigt tät och koncentrerad skildring av en liten killes upplevelser när han får en stor kartong av sin pappa.
Det låter kanske banalt men är skildrat på ett sätt som känns väldigt äkta och nära barnets verklighet. Det är skönt att vila i förvissningen att Ajvide Lindqvist litar på sitt minne av att vara liten.
Ajvide Lindqvist har omtalats som ”Sveriges ende skräckförfattare”. Han skriver gärna om när vardagens välkända och trygga fasad spricker och alla fasor plötsligt blir möjliga, både de fantiserade och de verkliga.
I Pappersväggar finns både monster och scener som ger en kalla kårar men till skillnad från hans tidigare böcker är det inte renodlad skräck.
Istället använder han skickligt skräck och spänning för att göra historierna trovärdiga. Det låter förstås motsägelsefullt att till exempel vampyrer gör det mer trovärdigt men det beror på att man känner mer med karaktärerna när man själv blir rädd, precis som dom. Man kan inte förhålla sig sval.
Ola Olofsson
