Den 22 juli tillkännagav Venezuelas president Chavez att landet bryter alla diplomatiska förbindelser med Colombia. Beslutet togs efter att Colombias regering inför OAS (Amerikanska staters organisation) anklagat de styrande i Venezuela för att ge stöd och skydd till ELN- och FARC-gerillorna, som den colombianska regeringen klassar som terrorister.Colombias nyvalde president, Santos, är av samma politiska skrot och korn som sin föregångare Uribe. Santos var Uribes högra hand och som försvarsminister i den förra regeringen uppfattades han som en av de hårdaste när det gällde hållningen till Ve- nezuela.
Den tidigare presidenten Uribe lämnar bakom sig de politiska skandalerna, paramilitarismens sociala kris och en destabiliserad region; produkten av hans överenskommelse med USA som tillät installationen av 7 militärbaser i landet.
Detta uppfattas av venezolaner som ett hot mot den bolivariska revolutionen likaväl som ett hot mot kontinentens stabilitet.
I Venezuela har den 11-åriga bolivariska revolutionen ännu inte avskaffat kapitalismen.
De åtgärder som regeringen vidtagit har visat sig vara otillräckliga och de nya statliga strukturerna fortsätter att bli allt mer nedtyngda av byråkratisk ineffektivitet och korruption. Den nuvarande ekonomiska nedgången har också orsakat störningar i den bolivariska processen som öppnat vägen för en högeroffensiv inför parlamentsvalet den 26 september.
Ingenting kan uteslutas vad gäller imperialismens framtida agerande, men med tanke på att USA är neddraget i en djup ekonomisk och politisk kris samt militärt fastkört i Irak och Afghanistan, är en direkt militär intervention av USA i Venezuela för närvarande högst osannolik.
Ett militärt ingripande skulle provocera fram en tidvattenvåg av internationell solidaritet, förstärka de anti- imperialistiska stämningarna och åter-igen orsaka nya revolutionära vulkanutbrott i Anderna.
Detta skulle resa hotet om påbörjandet av en verklig socialistisk revolution, kontinental och internationell frigörelse och kampen för en latinamerikansk socialistisk federation.
Socialismo Revolucionario (CWI i Venezuela) avskriver inte hotet från imperialismen, men från vårt perspektiv sett är för närvarande det största hotet mot den bolivariska proces- sen av intern natur.
De reformistiska och ”socialdemokratiska” tendenser, som har inplanterat sig själva i revolutionen kon- spirerar öppet för att förhindra dess utveckling i riktning mot den socialistiska revolutionen. I sin retorik begränsar sig dessa till tal om ”nationell frigörelse”, som skjuter upp socialismen från att vara en dagsfråga till en fråga för den avlägsna framtiden.
Denna typ av motsättningar har nu lett till en situation i vilken en rabiat kontrarevolutionär höger efter åratal av nederlag fram till utplåningens gräns nu är mer levande än någonsin och har en verklig möjlighet att kunna ta tillbaka makten i Venezuela.
Våra krav lyder som följer:
- Nej till krigshotet!
- Sparka ut USA:s militärbaser från Colombia!
- Nej till imperialistisk intervention.
- Det verkliga kriget är inte mellan folk, utan mot det kapitalistiska systemet!
- Arbetare, bönder, ursprungsfolk, studenter, folkliga lokalsamhällen i Colombia och Venezuela – ena er och kämpa för revolutionär demokratisk socialism!
(CWI i Venezuela)
