Chavez förlust visar behovet av ett tydligt socialistiskt alternativ

2007-12-05 16:31:45




Folkomröstningen om Chavez förslag till en ny grundlag som hölls i Venezuela den 2 december har tragiskt och oturligt nog resulterat i ett nederlag. Det var första gången på nio år som Chavez förlorade ett val. Högeroppositionen kommer hävda att ja-sidans förlust är deras seger. Och valresultatet kommer att förstärka och uppmuntra högern. Den är också en förvarning om hotet från kontrarevolutionen.
50,7 procent röstade nej till de föreslagna förändringarna, 49,2 procent för. Hela 44 procent av befolkningen avstod från att rösta.
4 miljoner röstade för Chavez förslag. I jämförelse med det senaste valet, presidentvalet i december 2006, har Chavez förlorat 3 miljoner röster. Antalet ja-röster är också mindre än antalet medlemmar i det nyligen lanserade PSUV, som sägs vara strax över 5 miljoner. Samtidigt ökade högern antalet röster med 300 000 jämfört med valet i december 2006.

Politisk motsägelsefullhet

Resultatet är ett bakslag för Venezuelas regering och för projektet ”Socialism i det 21:a århundradet”. Chavez föreslog 69 förändringar av den grundlag som antogs i valet 1999. Till de viktigaste förändringarna hörde slopandet av begränsningarna för hur många gånger en president kan bli omvald, sex timmars arbetsdag och erkänna arbetar- och kommunala råd som statliga organ. Den nya konstitutionen skulle också ha döpt Venezuela till en ”Socialistisk bolivarisk republik”. Förlustens bakomliggande orsaker finns i motsättningarna och svagheterna i det program och de metoder som förts fram av regeringen och rörelsens ledning. Trots viktiga progressiva reformer, som har gynnat de fattigaste delarna av samhället, kvarstår kapitalismen som system, tillsammans med svåra sociala problem och en växande byråkrati.
Den sociala situationen i Venezuela är breddfylld av motsättningar. Venezuelas ekonomi blomstrar, men fördelarna kommer framförallt medelklassen och den styrande eliten till del. Samtidigt som regeringen har introducerat reformer som gynnat de fattigaste skikten, har den misslyckats med att minska såväl fattigdom som brottslighet på ett avgörande sätt. Gapet mellan fattiga och rika finns kvar och situationen i de fattiga delarna av Caracas har till och med förvärrats. 2006 begicks 5 mord om dagen i Caracas. I november i år dödades i genomsnitt 11 personer varje dag och framför allt i de fattigaste områdena. Medan de rika och medelklassen köper den senaste teknologin och äter på de finaste restaurangerna, lider majoriteten av befolkningen av livsmedelsbristen som skapats av de stora matproducenterna och distributörerna. Opinionsmätningar visade nyligen att 75 procent av befolkningen har drabbats av livsmedelsbristen. Det är vanligt att mjölk, ris bönor och andra basvaror inte finns att köpa i de statligt subventionerade livsmedelsaffärerna. Regeringen har inte lyckats lösa problemet. Och den har inte använt expropriationsrätten mot dem som saboterar ekonomin och den planerade matproduktionen. Istället har regeringens politik ökat Venezuelas importberoende. Det här har påverkat opinionen. Förra månaden visade en undersökning att 75 procent av venezolanerna trodde att livsmedelsbristen berodde på att arbetsgivarna försökte sabotera för regeringen. Men förra veckan, just innan omröstningen, visade samma opinionsmätning att de flesta venezolanerna skyllde problemen på ineffektiviteten och korruptionen hos regeringen. Ilskan och frustrationen som skapats av de sociala förhållandena och den växande byråkratin, resulterade i ett lågt valdeltagande i de fattiga distrikten, medan deltagandet var betydligt högre i de rikare medelklassdistrikten i östra Caracas.
Venezuelas ekonomi domineras av fem familjer (Cisnero, Mendoza, Caprile, Boulton och Phelps) som kontrollerar bland annat livsmedelsproduktionen. Så länge de har kontrollen finns ingen lösning på krisen, som orsakats av kapitalismen. En socialistisk regering skulle nationalisera de oligarkiska familjernas industrier och underställa dem arbetares kontroll och styre. Men hitintills har regeringen inte varit beredd att göra detta.

Vind i ryggen för högern
Den imperialistvänliga oppositionen kommer att försöka använda valresultatet som en ytterligare destabiliserande faktor och för att vrida klockan tillbaka till tiden före Chavezregeringens fattigdomsreformer och socialistiska idéer. Det här kommer inte bara att påverka situationen i Venezuela utan troligen också de reformistiska regeringarna i Bolivia och Ecuador. Kubas Fidel Castro varnade förra veckan för de effekter på Kuba som en förlust för Chavez kunde få. Enligt den spanska tidningen El Pais, får Kuba 7 miljarder dollar i ekonomiskt bistånd från Venezuela.
Efter presidentvalet i december 2006 gjorde Chavezregeringen en vänstersväng genom att förstärka sitt socialistiska budskap och nationalisera telekomföretaget CANTV och elbolaget Electricidad de Caracas. Chavez har också talat om den permanenta revolutionens idé och citerat Trotskij.
CWI applåderade de här stegen, men vi pekade också på nödvändigheten av att ta över ekonomins huvudsektorer och ställa dem under arbetarnas kontroll och påbörja en demokratisk produktionsplan. Detta skedde aldrig. Istället bestod de toppstyrda och byråkratiska arbetsmetoder som karaktäriserat Chavez regim. Nationaliseringarna och introducerandet av gemensamt ägande eller gemensam ledning av vissa fabriker är exempel på den metoden. Medan arbetare för första gången har getts möjlighet att säga sitt om hur deras företag ska sköras, har regeringen försökt behålla kontrollen genom att tillsätta majoriteten av fabrikscheferna. Så snart det har uppstått konflikter mellan självständiga, förtroendevalda fackliga representanter inom UNT och regeringens byråkrati, har regeringen tvingat igenom sin vilja. De självständiga fackliga representanterna har också hotats av Chavez, som sagt att han inte är för självständiga och oberoende fackföreningar och att de allihopa istället borde gå med i nya PSUV. Chavez har upprepat att PSUV måste byggas demokratiskt underifrån. Men han insisterade ändå på att alla partier i Chavezkoalitionen borde upplösas och istället gå in i PSUV. De partier som inte ville göra detta isolerades och anklagades i vissa fall för att vara oppositionsvänliga, också när så alldeles uppenbart inte var fallet, som ifråga om Venezuelas kommunistiska parti. Nu när lokala partiföreningar har satts upp och delegaterna till den första konferensen valts, står det klart att partiet kommer att styras uppifrån av de Chavezvänliga politiker som lämnat sina egna partier.
Denna toppstyrning har spelat oppositionen i händerna. De hävdar att Chavez vill installera en Kubaliknande enpartiregim. Detta har börjat få brett gehör på grund av byråkratiseringen och korruptionen i kretsen kring Chavez och rädslan för att en ”smygande diktatur” är på väg att införas. Vidare åtgärder, som att dra sändningstillståndet för RCTV (en oppositionsvänlig Tv-station) har också gett högern möjlighet att spela på rädslan för att de demokratiska rättigheterna är hotade, en rädsla som är utbredd hos bland andra medelklassen. Det var RCTV-frågan som fick högern att åter börja organisera sig. CWI varnade för den risken i juli 2007 i artikeln ”RCTV och frågan om media”.

Rörelsen måste försvara sig!
Resultatet i folkomröstningen är ett slag mot Chavezregeringen. Det är inte en avgörande förlust och det betyder inte att den USA-vänliga oppositionen kommer ta kontrollen över landet och genast avsätta regeringen. Nederlaget kan också leda in Chavez på en högerkurs, som i sin tur skulle stärka kontrarevolutionen. Men det är också möjligt att högern går för långt i sin offensiv och provocerar fram en vänstersväng bland massorna.
Oavsett hur, kommer valförlusten att stärka kontrarevolutionen och är på så sätt en allvarlig varningssignal till arbetarklassen och massorna. Krisåtgärder behöver vidtas. En beslutsam kampanj mot byråkratin måste initieras. Fackföreningsrörelsen borde gå före med att sätta upp demokratiskt valda kommittéer på arbetsplatserna och i bostadsområdena, kommittéer som sedan kan föra fram deras krav och driva kampanjer för dem. Dessa kommittéer skulle kunna utgöra början till en motvikt till de korrupta statliga institutionerna och tjänstemännen och upprätta ett genuint system för arbetarkontroll på arbetsplatserna. Arbetarklassen behöver föra fram sina egna självständiga krav och bygga sina egna organisationer som kan försvara dem och de reformer regeringen hittills gjort.
Socialismen är omöjlig så länge ekonomins nyckelsektorer inte nationaliseras och underställs arbetarnas kontroll. På samma sätt är socialismen omöjlig utan arbetardemokrati. Detta bakslag visar att det är arbetarklassens organisationer som måste spela den ledande rollen om reaktionen ska kunna slås tillbaka och socialismen byggas.
Karl Debbaut, CWI London

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!