Försöken att lösa eller mildra några av de mest akuta problemen för breda lager av befolkningen efter jordbävningen har varit extremt långsamma och ineffektiva. Till skillnad från de rikaste, som har lagerlokaler eller källare med mat i sina hus, har de fattigaste idag ingen tillgång till mat. De flesta människor lever dag för dag, med mat för bara en eller två dagar framåt.Detta är bara ytterligare ett exempel på den ojämlika fördelningen av inkomster i detta land, där en liten minoritet simmar i överflöd medan de allra flesta lever i fattigdom och med hög skuldsättning.
Bristen på elektricitet och vatten visar tydligt på ineffektiviteten i systemet. Vattenföretagen gör inte något för att sprida denna livsviktiga handelsvara så länge fördelningen inte passerar deras mätare och de inte kan utkräva någon betalning.
Bristen på mat och vatten har lett människor in i en hopplös situation. Ingen vill se sina barn gråta av hunger eller törst – det är vad som har fått människor att olovligen ta sig in på stormarknader för att få tag på mat.
Folk är utan mat och vatten, med stormarknader stängda, och dessutom utan kontanter (även om du har pengar på banken, kan du inte ta ut några i många städer). Men även vandalism, såsom rån och plundring mot arbetarfamiljers hem och småföretag i populära bostadsområden, visar hur allvarliga de sociala klyftorna i det chilenska samhället är i dag. Förutom handlingar av solidaritet, har socialt sönderfall och individualism ökat dramatiskt.
Även om brottslingar naturligtvis utnyttjar situationen till att plundra och stjäla elektronisk utrustning eller apparater, försöker även myndigheter att utnyttja situationen till sin fördel. De försöker dölja sin oförmåga att ge verkliga och konkreta lösningar åt befolkningen genom att skylla på några brottslingar och för att sätta in repression.
Inget av detta skulle ha hänt om myndigheter och stormarknadschefer hade levererat mat på ett ordnat sätt efter befolkningens behov. Tyvärr är chefernas ambition istället att förvärra hopplösheten genom att ytterligare höja priset på mat och förnödenheter.
Sedan en tsunami följde på jordbävningen är fiskebäckar och turiststäder längs med kusten förstörda. Enligt vad president Bachelet tillkännagav på radion fanns det ingen risk för någon tsunami. Den generade försvarsministern anklagade i ett offentligt uttalande armén för misstaget, men denna kunde visa på doku- ment som skickades till regeringen och som varnade för risken för en tsunami.
Det finns dock många exempel på hur grannar, poliser och lokala brandmän, som hade det goda omdömet att inte lyssna på regeringen och som struntade i de officiella råden, utlyste evakuering av kuststäderna till högre belägna områden. Dessa handlingar räddade livet på tusentals människor. Regeringen brydde sig tydligen mer om att mana till lugn genom att tona ned allvaret i vad som hände, vilket troligen var orsaken till många dödsfall.
President Michelle Bachelet och den tillträdande presidenten Sebastián Piñera har ägnat sig åt att göra helikopterflygningar och synas på TV, medan brandmän och undsättningspersonal med hundar fick vänta mer än 24 timmar innan de kunde ta sig till de mest drabbade städerna för att rädda offren från de byggnader som rasat samman på grund av jordbävningen.
Många regeringar i andra länder erbjöd sig snabbt att skicka materiellt stöd, räddningstjänst och specialiserad medicinsk utrustning, men den chilenska regeringen svarade arrogant att man hade tillräckligt med egna resurser. Det var först efter att många dyrbara timmar gått förlorade i kampen för att rädda instängda människor och förse raserade sjukhus med förnödenheter som det blev uppenbart att behoven översteg de medel som fanns tillgängliga och regeringen då gick med på att acceptera utländsk hjälp.
De resurser som finns tillgängliga används inte heller på rätt sätt. Utrustning från gruvföretagen, som ligger i norra delen av landet som inte påverkades av jordbävningen, väntar fortfarande på regeringens direktiv för att kunna sättas in i katastrofområden.
Antalet hus och byggnader som har kollapsat bekräftar bara vad CWI alltid har sagt om bristen på kontroll över uppförandet av nya byggnader samt marknadens misslyckande.
Bristen på kontroll har lett till att skrupelfria affärsmän och kriminella uppfört byggnader långt under standarden för ett land som regelbundet drabbas av jordbävningar. Julio Alegría, en akademiker från Talca University, var mycket tydlig när han sa: ”Detta beror på avlägsnandet av åtgärder för att kontrollera kvaliteten. Vi förutsåg detta, det var förutsägbart och nu är resultaten uppenbara. Chile klarade inte testet.”
Det minsta man kan begära är att alla dessa samvetslösa arbetsgivare sätts i fängelse eller döms till böter för alla bedrägerier som har gjorts. Inför marknadens uppenbara misslyckande och oförmåga att erbjuda en god bostadsstandard måste byggsektorn förstatligas under demokratisk kontroll av anställda och samhället lokalt, och en systematisk plan utarbetas för återuppbyggnad. Ett förstatligande måste även utsträckas till att innefatta stormarknaderna för att hindra privata arbetsgivare att profitera på den allmän- na förtvivlan och för att förse människor i nöd med baslivsmedel.
Vi, boende och grannar, måste organisera oss och kräva verkliga lösningar, inte bara på den nuvarande krissituationen utan också på långsiktiga problem.
Ett av de första krav som vi måste ställa är en avskrivning av skulder kopplade till alla allvarligt skadade eller oanvändbara hus, samt stöd från staten för återuppbyggnaden. Återuppbyggnaden ska ske under kontroll och övervakning från drabbade invånare, tillsammans med arbetar- och lokalorganisationer.
Dessa kommittéer bör i första hand användas för att skydda oss själva och organisera solidaritet mellan alla invånare i arbetarklassområden. Det är tydligt att vi inför nödsituationer måste organisera oss för att försvara våra kvarter.
Socialismo Revolucionario
(CWI i Chile)
