Chockterapi istället för offentlig sektor

2006-08-14 12:47:00




Europa idag och imorgon. Artikelserie i två delar av Per-Åke Westerlund.
Den första artikeln ”Europa idag: Ökad klasskamp och EU i skuggan”, publicerades i förra numret av Offensiv (nr 695, 13 april).

”Tiden är inne för europeerna att fråga sig det otänkbara; kan deras omskrutna sociala modell överleva?”, skrev Martin Wolf, ekonomisk huvudkommentator i Financial Times den 1 mars. Han hade läst ”en kraftfull ny polemik” av Johnny Munkhammar från svenska Timbro – ”en svensk tankesmedja för fri marknad” – och övertygats om ”att problemen finns i överflöd till och med i Sveriges socialdemokratiska paradis”.

I Munkhammars pamflett hittade Wolf ett stort antal misslyckanden som orsakats av ”den stora staten”: ”slappa arbetsinsatser, långsammare produktivitetsökning, motstånd mot ekonomisk anpassning, svårigheter att absorbera invandrare och till och med underminering av familjen”.
Efter en så lysande reklamkupp är det en stor besvikelse att läsa Munkhammars ”European Dawn” (”Europeisk gryning”, boken är på engelska). På 175 sidor finns inga argument som är mer avancerade än flygblad från MUF (moderaternas ungdomsförbund). Det är uppenbart att kapitalismens försvarare inte är vana att behöva förklara varför de kräver mer privatiseringar, nedskärningar och attacker på arbetarklassen, eftersom de anser att kraven är självklara. Munkhammar förklarar ändå varför han ger ut sin skrift: ”Kommunikation med folket har visat sig vara avgörande: att igen och igen förklara orsakerna till reformerna”.
Denna ”kommunikation” visar sig bestå av George W Bush-språk: ”Den europeiska sociala modellen har helt enkelt en antisocial effekt. När vi lämnar den bakom oss, kommer en ny gryning av välstånd och välfärd för den gamla kontinenten (…) Historien glömmer inte sina hjältar”! I själva verket är Munkhammar en papegoja för kapitalistklassen, som argumenterar för en omfördelning av resurserna till deras fördel. Under tiden kan han möjligen ha övertygat sig själv, Martin Wolf och ett fåtal andra att det kommer att leda till ”en bättre framtid”.

Sjukvård

Kampanjen för massprivatiseringen bygger på dagens problem i offentliga sektorn. ”Sjukvården faller samman, folk måste vänta månader på behandling. Många unga lämnar skolan utan baskunskaper”. Sedan ger Munkhammar sin förklaring: ”Detta är en direkt konsekvens av att modellen hindrar och förbjuder utvecklingskrafterna. Fri etableringsrätt, fri konkurrens, fri prissättning, fri finansiering. Vi valde en kommandoekonomi för välfärden istället för en fri. På det sättet får du en Trabant, inte en BMW”. På den här nivån ligger propagandan i den här påstått sofistikerade ”moderna” analysen.
I verkligheten är huvudorsaken till väntelistorna i den offentliga sektorn de massiva nedskärningarna på 1990-talet. På fem år, 1993-97, försvann 80 000 jobb inom sjukvården i Sverige. Vårdens andel av BNP (den totala ekonomin) sjönk från åtta procent till 7,4. 93 000 sjukhusbäddar försvann med bara 27 000 bäddar kvar idag. Detta var en medveten politik från den socialdemokratiska regeringen, understödda av alla riksdagspartier, från moderaterna till vänsterpartiet. Sjukvården har aldrig återhämtat sig. Istället har återkommande nedskärningsprogram förblivit en del av verksamheten, inklusive nedläggningar av vårdcentraler och sjukhus. Detta har skett samtidigt som befolkningen blivit äldre och nya vårdmetoder inneburit möjlighet att behandla fler sjukdomar.
Situationen är liknande inom skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen. De drabbades alla av chockterapin på 1990-talet och av fortsatta nedskärningar sedan dess. De anställda kämpar för att hålla verksamheten uppe samtidigt som de möter ständigt nya attacker: sänkta reallöner, individuella löner, sämre arbetstider, ökat ansvar (fler patienter och elever) osv.

Nyliberalernas program

Munkhammar har rätt på två punkter. ”Klyftan mellan den existerande välfärdsservicen och efterfrågan” växer. Folk får inte den sjukvård de vill ha eller behöver. Och, för det andra, att servicesektorn inte kan öka produktiviteten på samma sätt som tillverkningsindustrin. Lärare eller personal i äldreomsorgen kan inte ersättas av maskiner. (Det sistnämnda tar han dock tillbaka bara några sidor senare med påståendet att ”effektiviteten” inom den offentliga sektorn i Sverige är den lägsta inom OECD, knappt ens hälften så effektiv som i USA. Nyliberaler i USA, som också vill skära ner, använder väl en annan tabell).
Munkhammars trumfkort för sitt nyliberala program är globaliseringen. Denna ska närmast automatiskt tvinga fram lägre löner, osäkrare jobb, bättre ”företagsklimat” osv. Detta eftersom kapitalet lätt kan flytta vart det vill – och enligt Munkhammar är detta bara bra. Om jobben försvinner har ”vi” förtjänat det. Globaliseringen innebär att ”Politikerna inte behöver tänka, hitta på eller introducera nya åtgärder” – de ska bara stiga tillbaka. Munkhammar ser att politikerna redan rör sig i denna inriktning, men för långsamt enligt honom. Bolagsskatten i EU:s 15 medlemsländer under 1990-talet sänktes från 39 procent till 31. Offentliga sektorns utgifter minskade med upp till tio procentenheter i alla OECD-länder utom Japan.
Nyliberalernas inriktning är tydlig. Beröm delas ut till tyska politiker för Agenda 2010 som skär ner de offentliga utgifterna, till Blair för att han inför avgifter för universitet och högskolor, till franska regeringen för minskade pensioner och förlängd arbetstid. De mest ”framgångsrika reformerna” sägs dock ha ägt rum i Öst- och Centraleuropa. Att fattigdomen tiodubblades i Östeuropa under 1990-talet är den andra sidan av myntet, vilket Munkhammar naturligtvis känner till.
Av de svenska ”reformerna” är 1990-talets försämring av pensionerna ett trumfkort. Jämfört med ATP-systemet, som beslutades 1958-59, sänktes pensionerna för arbetare med omkring 40 procent, ännu mer för deltidsarbetande. Avtals- och privata försäkringar – för pensioner, sjukvård mm – tar över istället för den offentliga sektorn, som bara ska ägna sig åt ”de som inte har råd att betala”.
Munkhammars program kräver också:
• avgifter för offentlig service, för att ”minska överutnyttjande”. Avgifter betonas särskilt för högre utbildning.
• att man avskaffar barnbidragen och ersätter dem med skatteavdrag på ”en mycket lägre nivå”.
”European Dawn” vill ha riskkapital inom vård och omsorg, förespråkar en Välfärdsaktiebörs med profiter på cirka tio procent. Eftersom företag redan idag gör vinster på mediciner, varför då inte inom vården, frågar han. Konsumenter och politiker ”ska inte behöva tänka på” i vilken organisation välfärdsservicen drivs.

Arbetare en måltavla

Förutom löften om ”gryning”, tecknar Munkhammar också ett hotfullt perspektiv. Om inte drastiska åtgärder vidtas nu kommer ”stora och dramatiska förändringar – chockterapi… Nedskärningar från tidigare kriser skulle se ut som milda briser jämfört med de stora och snabba förändringar som då skulle äga rum”.
Högerns senaste strategi för attacker mot arbetare och fackföreningar är att ställa arbetande mot arbetslösa. De arbetslösa framställs som en slags parasiter – ”många väljer helt enkelt att inte arbeta” på grund av påstått höga ersättningar för sjuka och arbetslösa. Att försämra villkoren för arbetslösa är en väg att sänka löner och försämra arbetsvillkor, eftersom den som knappt har någon a-kassa förväntas acceptera lägre löner.
De som har jobb framställs samtidigt som överbeskyddade. Det är på grund av deras anställningstrygghet som ungdomar och invandrare inte får jobb, säger Munkhammar. ”Att skydda jobb är ett allvarligt hot mot att skapa jobb”, som det heter på hans reklamspråk.
Hans program i dessa frågor är mycket tydligt:
• Stoppa ”allmosorna” till ”icke-arbetare”. Han skriver att förtidspensioner kostar över 65 miljarder kronor och sjukförsäkringen 43 miljarder. Verkliga allmosor i form av aktieutdelningar på 170 miljarder kronor till icke-arbetande nämner han dock inte.
•”Basutbud av socialförsäkringar, på märkbart lägre nivå än dagens 70 till 90 procent”. Denna ska minska allt eftersom och till sist upphöra helt. Den som vill ha högre ska betala via avtal eller privata försäkringar.
• Det ska bli lättare att avskeda – eller att bli avskedad, om man ser det från en annan synvinkel än Munkhammar.
•”Avskaffa den offentliga pensionsåldern helt och hållet”. Pensionen ska bli individuell, beroende av hur många år arbetaren orkar arbeta. Inte ett ord från Munkammar om direktörernas fallskärmar. SEB-direktörern Lars Thunell pensionerades före 60 års ålder och får 100 miljoner i pension om han blir 80 år.

Frågor till Munkhammar

• Enligt Munkhammar är ett av problemen att ”du måste betala för de offentliga systemen vare sig du använder dem eller inte”. Så offentlig sjukvård ska bara betalas av sjuka? Om ”det enda rättvisa priset är ett fritt pris”, hur mycket ska då en blindtarmsoperation kosta?
• Fri prissättning skulle ”anpassa tillgång till efterfrågan” skriver Munkhammar. Så tillgången till äldreomsorg ska bero på priset, inte på behovet, precis som redan skett inom elmarknaden?
• Arbetare ska ”finansiera en större del av sin välfärd” med avgifter. Hur stor del? Hur ska detta gå ihop med sänkta löner och ökad risk att bli avskedad?
• ”European Dawn” påstår också att ett mer ”heterogent samhälle” med folk som har ”olika önskningar i livet” skulle leda till behov av ”en mindre stat”. Men vilka är det som önskar sig mindre sjukvård, utbildning eller barnomsorg?
I Munkhammars bok beskrivs den kapitalistiska marknaden som två personer som byter mat och vatten med varandra, eller klipper varandras gräsmattor. Att reglera detta utbyte eller lägga skatt på det påstås strypa den ekonomiska tillväxten. Det är ju ”marknaden” som skapar resurserna…
Men de profiter som driver kapitalismen skapas inte genom utbyte, utan genom att arbetaren säljer sin arbetskraft och får en lön som är lägre än värdet på den vara han skapat. Kapitalisten säljer varan och realiserar en vinst. Pengarna, resurserna, kapitalet kommer alltså från arbetarens arbete.
Lika lite som Munkhammar förstår kapitalistisk produktion hänger han med i systemets globalisering, imperialismen. Han säger att Europa, Nordamerika, Sydostasien och Australien är mest blomstrande därför att ”vinstbegäret tillåtits och uppmuntrats”. Men kapitalismen är ett system med vinnare och förlorare. Storföretagen i Väst jagar profiter i hela världen, nu senast i en allians mellan de transnationella storföretagen och diktaturen i Kina. De länder i Afrika, Asien och Latinamerika som kom med senare i den kapitalistiska utvecklingen är inte på väg att komma ikapp utan halkar snarast efter ännu mer vad gäller levnadsstandard, miljö osv.
Idag framträder kapitalismens parasitära drag tydligt, när en allt större del av kapitalet används till spekulation istället för investeringar. Det blir lätt parodiskt när Munkhammar rekommenderar Skandia (!) som ett bolag som kan driva rehabilitering och sjukvård. Hans huvudargument är att de svenska försäkringsbolagen har 145 miljarder euro att använda.

Skandaler och vinster

Faktum är att det är nyliberalerna som haft kommandot över den ekonomiska politiken under de senaste 10-15 åren. Munkhammar skriver att även Sverige ”privatiserat statligt ägda företag, öppnat stora delar av samhället för konkurrens… och avreglerat vissa marknader”. Privat omsorg stod för tio procent i Sverige år 2000. Munkhammar erkänner att de privata företagen orsakat flera skandaler och övergrepp, men det är ”bara naturligt att allt inte är perfekt i början”. Problemet är att han samtidigt odlar myten om en ständig konkurrens och nya företag, vilket innebär att de alltid befinner sig ”i början”.
Avregleringarna av kollektivtrafik, elektricitet och post har gått längre i Sverige än i andra länder i Europa. Det har lett till drastiskt höjda priser, supervinster för till exempel Vattenfall och öppnat dörren för ökända företag som Connex att etablera sig. Arbetarna har fått sämre villkor och farligare arbetsmiljö. På 20 år har antalet anställda inom SJ minskat med 30 000, inom Posten med 14 000 och Telia/Televerket har 33 000 färre anställda.
Den svenska välfärdsstaten var ett resultat av å ena sidan arbetarrörelsens politiska styrka (socialdemokratins totala dominans) och å andra sidan de svenska storföretagens enorma vinster på 1950- och 60-talen. Även kapitalisterna behövde sjukvård och utbildning – och senare barnomsorg – som fungerade, för att fylla sitt behov av arbetskraft. De ville också ha arbetsfred, vilket innebar att arbetarrörelsen kunde vinna även sådant som kapitalet egentligen inte ville ha, som högre pensioner.
Munkhammar använder det vanligaste exemplet på att den svenska ekonomin halkar efter, att Sveriges BNP per invånare var fjärde högst i världen 1970, men nu är 14:e. För Munkhammar och Timbro är detta en enkel fråga – den ekonomiska ”friheten” är för begränsad. Men i själva verket visar det tvärtom att offentliga sektorn inte var ett hinder för tillväxt under 1960-talet, då högern också krävde sänkta skatter och ”mindre stat”.
Välfärdsreformerna i Västeuropa var också ett resultat av kapitalisternas rädsla att den ryska revolutionen skulle spridas. Trots att stalinismen krossade arbetarstyret och upprättade en diktatur innebar planekonomin under sin första fas stora ekonomiska framsteg. Detta gav arbetarrörelsen i Väst starkare argument i sina krav på förbättrade villkor. Det är inte sant att ”kommandoekonomin skapade svält” som Munkhammar skriver. Han visar därefter att privata företag utvecklar allt bättre mobiltelefoner (!), vilket knappast övertygar om deras förmåga att minska fattigdom eller svält.
Offentliga sektorn i sig innebär ingen begränsning av den ekonomiska tillväxten. I andra artiklar i Financial Times får den svenska ekonomin beröm för sin, jämfört med resten av EU, höga tillväxt och produktivitet. Munkhammar uppger Japan som exempel på ett land med låga skatter och hög tilläxt, men verkar ha missat den stagnation och kris som drabbat japansk ekonomi i 15 år. När FN:s index för mänsklig utveckling placerar Sverige högre än USA avfärdas det av Munkhammar med att ”skillnaderna är för små för att vara av någon betydelse”.
Välfärdsstaten i Sverige och Västeuropa är ingen socialistisk modell, även om den innehåller många delar som för arbetarklassen är värda att försvara. Den offentliga sektorn i ett kapitalistiskt samhälle kan inte i sig avskaffa orättvisorna, utan bara för en tid delvis utjämna en del av dem. Den offentliga sektorn kan sedan utvecklas antingen som idag – till att allt mer kopiera privatföretagen – eller till ett system med ökat inflytande för anställda och brukare. Som socialister försvarar vi offentlig service, men kräver samtidigt att hierarkier, privilegier och orättvisor ska avskaffas.
Munkhammar drömmer om att ”en enorm sektor öppnas för företagande och entreprenörskap” i det som idag är offentlig sektor. Han argumenterar för ”fördelaktiga företagsvillkor” med ”platt skatt” där rika och fattiga betalar samma andel i skatt. Men detta är ingen som helst garanti för ekonomisk tillväxt. Att sänka löner och skatter är en del av kapplöpingen mot botten, inte ett försök att utveckla hela samhället, varken i Sverige eller globalt.

Klasskampen avgör

Hur samhällets värde fördelas är ett resultat av klasskamp. Vi socialister kan vinna hur många debatter som helst mot Munkhammar-typer, men så länge hans kapitalistklass har partier och samhällskrafter som är bättre rustade än arbetarklassens motsvarighet, är det hans politik som fortsätter att bedrivas.
Varken stalinismens diktaturer eller socialdemokratins välfärdsstat var varaktiga. I de förstnämnda saknades arbetardemokrati, i den senare utmanades inte kapitalets intressen på allvar. Idag behövs nya kämpande arbetarpartier som kan ta strid för ett verkligt demokratiskt och socialistiskt alternativ, som kan slå tillbaka nyliberalernas plundringståg. Det är socialismen som står för ett verkligt nytt och fräscht alternativ, det är kapitalismen som prövats och misslyckats i världsskala.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!