| FILM |
| Titel: Eastern Promises. Regi: David Cronenberg. I rollerna: Viggo Mortensen, Naomi Watts m fl. |
Det är den blodiga upptakten till Cronenbergs senaste film, som utspelar sig i ett London ”där framtiden redan pågår”, enligt den dagbok som den ryska flickan har lämnat efter sig. Hon lämnar också efter sig ett barn, vilket drar in Naomi Watts barnmorska i den ryska maffians värld.
Eastern Promises är en träffande titel. Filmen berättar lika mycket om fattiga människors – i det här fallet östeuropéers – längtan efter en bättre tillvaro som det fader-sondrama som är brukligt för maffiafilmer.
Fadern är i det här fallet Semion, som styr sitt maffiaimperium med järnhand. Kirill är oduglig på affärer och dessutom homosexuell – den sista son pappa Semion vill ha, också den enda son han har. Den duglige är istället Nikolai. Han upprepar ”Jag är bara chaufför” och döljer sina framtidsplaner bakom iskall självbehärskning. Och under en vältatuerad kropp. I ryska fängelser får man nämligen hela sin historia intatuerad på kroppen och utan tatueringar är man ingen. Men ännu saknar Nikolai en sista, hett eftertraktad tatuering.
Cronenberg har fått kritik för våldsfrosseri i de tidigare filmerna Crash och A history of violence, och det är våldsamt den här gången också. Det finns inga pistoler, den ryska maffian kör med knivar; en uppskuren hals på fienden betalas med en dito i den egna familjen. Nikolai säger ”Jag är redan död. Jag dog när jag var 15, nu känner jag ingenting längre”. Men jag skulle inte kalla det våldsfrosseri; varje knytnävsslag gör ont och istället för att resa sig upp och gå, får Nikolai åka ambulans till sjukhuset.
Eastern Promises är den hårdaste verklighet – trafficking, våld, sprit – blandad med, får man förmoda, regissörens egna romantiska fantasier kring den ryska familjen, borsjtj och tatueringar. Resultatet är en ovanlig, och faktiskt drömsk, men inte helt behaglig film.
Ulrika Waaranperä
