CWI har i 40 år kämpat för frihet, jämlikhet och socialism.
Internationell solidaritet är en avgörande del av kampen för socialism. Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för en värld fri från fattigdom, krig och ojämlikhet. Men för detta krävs mer än att bara stödja arbetarkamp i andra länder. Det som också behövs är bygget av en kraftfull internationell organisation som är kapabel att hjälpa arbetarklassen att byta ut det kapitalistiska systemet och ersätta det med demokratisk socialism.
CWI, Kommitten för en arbetarinternational, grundades med den målsättningen på ett möte med 46 kamrater från 12 länder den 21 april 1974. Idag finns CWI i 48 länder, på varenda kontinent.
Sedan början av 1900-talet har varje årtionde bevittnat revolutioner då de arbetande och fattiga massorna har försökt att få slut på det förtryck och den utsugning de drabbas av under kapitalismen. Det har också ägt rum masskamp, kontrarevolutioner och mäktiga världsförändrande händelseutvecklingar.
De senaste 40 åren har inte varit något undantag. Bara fyra dagar efter bildandet av CWI upphörde 48 år av diktatur i Portugal. Några få månader därefter kollapsade den grekiska militärjuntan. Historien utvecklas dock inte rätlinjigt. Den härskande klassen lyckades i båda länderna överleva för att försvara sitt system, huvudsakligen för att den massrörelse som hotade dem saknade ett konkret program för kapitalismens avskaffande, samt ett ledarskap berett att leda den kampen.
De senaste 25 åren har komplicerats av Sovjetunionens och de andra stalinistiska staternas kollaps. Att de styrdes av en privilegierad totalitär elit innebar att dessa stater inte kunde betraktas som socialistiska. Faktumet att dessa stater hade en grundval av förstatligade ickekapitalistiska ekonomier innebar emellertid att deras existens i sig självt visade att kapitalismen inte var det enda möjliga systemet.
Dessa länders kollaps tillbaka till kapitalism efter 1989 användes av de härskande klasserna i deras motoffensiv efter radikaliseringen under 1960-talet fram till 1980-talet till att ideologiskt hävda att det inte finns något alternativ till kapitalismen. Detta hjälpte till med att accelerera den prokapitalistiska högervridningen av arbetarrörelsen.
Men sedan 2008 års utbrott av den senaste globala kapitalistiska krisen har världen gått in i en ny era av kris och masskamp, revolution och kontrarevolution.
Ett viktigt särdrag idag är dock att kombinationen av globalisering och kommunkationsinnovationer har stärkt den intemationella medvetenheten.
Ett växande antal människor ser frågorna om ekonomin, krig och fred samt miljön som internationella och som knutna till kapitalismen, eller åtminstone kopplade till de jättelika finans-, tillverknings- och handelsbolagens dominans.
Samtidigt är fler människor än tidigare också medvetna om de inneboende möjligheterna i vetenskapliga och teknologiska framsteg, om de används i befolkningens och miljöns istället för företagsvinsternas intresse.
Det viktigaste är dock att erfarenheterna av åtstramningar och kampen emot dem håller på att skapa en förståelse för behovet av att i grunden ändra på hela samhället. Händelser som störtandet av Egyptens diktator Mubarak år 2011 fick på så vis en världsomfattande inverkan.
Dessa händelser har tillhandahållit en viktig potentiell grundval för en internationell socialistisk organisation som länkar ihop rörelser globalt.
Detta århundrade har redan blivit vittne till rörelser och kamp i internationell skala, som oppositionen mot den USA-ledda invasionen av Irak, effekterna av den tunisiska och den egyptiska revolutionen under år 2011 och den nyligen bedrivna internationella hamnarbetarkampen.
Men om arbetarrörelsen inte kan tillhandahålla ett konkret svar på dagens frågeställningar finns risken för att reaktionärt nationalistiska ”svar” kan få stöd och lägga grunden för framtida chauvinistiska eller etniska konflikter inom och mellan länder.
En av de målsättningar som CWI har tagit på sig är att hjälpa till med att beväpna arbetarrörelsen med ett program och en strategi för att både vinna vår omedelbara kamp och för att få bort kapitalismens förgiftande grepp över världen, vilket börjar med förklarandet av arbetarklassens centrala roll i detta.
Det var ingen tillfällighet att bildandet av CWI ägde rum i en väldigt turbulent tid. Kapitalismens långa efterkrigsuppsving gick mot sitt slut. Men redan innan dess, innan 1973 års oljekris som kom att symbolisera den förändrade ekonomiska situationen, hade Europa och därefter Latinamerika skakats av revolutionära rörelser och kriser.
I Vietnam stod USA-imperialismen inför sitt första militära nederlag någonsin.
Med början i den franska majrevolten 1968 svepte en mäktig våg av arbetar- och studentprotester genom Europa.
De stalinistiska regimerna hade skakats av ”Pragvåren” 1968 i det dåvarande Tjeckoslovakien och den arbetarstrejkvåg som ägde rum 1969/71 i Polen, rörelser som inte var prokapitalistiska utan i allt väsentligt strävade efter en arbetardemokrati.
Den bittra erfarenheten av det blodiga störtandet av Allendere-geringen i Chile 1973 provocerade till en bred diskussion om hur socialismen skulle kunna uppnås och också om hur man skulle förhindra att en kontrarevolution ställer sig ivägen för arbetarrörelsen.
Det var sannerligen en period av internationell kamp.
Den kapitalistisk krisen 1974-75 bidrog till att utvecklingen i många länder vreds åt vänster.
Under år 1974 började den spanska diktaturen under Franco, ställd inför en begynnande revolution, att falla sönder. Men den härskande klassen sökte och fick hjälp av arbetarledarna med att hålla den revolutionära rörelsen tillbaka och var därför kapabla att upprätta en kapitalistisk demokrati.
Mot denna bakgrund började marxister nå ut till en mycket bredare publik. Framgångarna var heller inte begränsade till Europa. På Sri Lanka bidrog landets historia av en trotskistisk rörelse med masstöd, vilket innebar att våra idéer fick ett tidigt eko.
Efter erfarenheterna av de socialistiska och kommunistiska internationalerna kom dock idén om en internationell arbetarorganisation som kämpar, som går bortom solidaritet, att bli mindre central i arbetarrörelsen. Men under 2000-talet har alla dessa frågeställningar återigen ställts på sin spets.
Erfarenheterna har emellertid visat att med enbart protester kan man få igenom enskilda krav, men inte på ett grundläggande sätt förändra situationen. För något sådant krävs ett konkret handlingsprogram och en klarsynt ledning.
Systemets kris återspeglas av att kapitalisterna inte är särskilt hoppfulla om framtiden. Dessa förhållanden röjer väg för nya perioder av kamp och revolution. Det mesta av kampen har generellt sett under denna krisperiod varit av defensiv karaktär, riktad emot de härskande klassernas attacker, men i länder som upplevt ekonomisk tillväxt, som Kina och Brasilien, har det förekommit offensiv kamp för att få igenom förbättringar.
I Grekland har arbetarna genomfört otroliga 36 generalstrejker sedan 2010, utan framgångar i fråga om att stoppa den härskande klassens angrepp. Detta utesluter dock inte ny radikalisering, kanske till att börja med på det politiska planet. Rörelsens olika skikt drar hela tiden lärdomar av sina erfarenheter.
Revolutionerna och masskampen under de senaste åren har återigen rest den urgamla frågan om hur framgångar kan säkras och den gamla ordningen avskaffas på riktigt. Egypten utgör det senaste exemplet, då de arbetande massorna i februari 2011 hade den potentiella makten i sina händer men inte fullt ut insåg detta eller såg vad som behövde göras.
Mäktiga revolutioner kan nästan helt och hållet sopa bort den gamla ordningen, men den kan som i Portugal efter 1975 komma tillbaka om inte arbetarklassen säkrar sin nya maktställning. Varenda revolution och kamp har uppenbarligen sina egna särskilda kännetecken, men i fråga om revolutioner i allmänhet är den generella lärdomen om hur arbetarklassen och de fattiga lyckades komma till makten 1917 och behålla den fortfarande avgörande.
Dagens situationer liknar på vissa sätt läget i slutet av 1800-talet, då massarbetarrörelsen utvecklades. Det är nu en fråga om att återuppbygga eller bygga helt nya arbetarorganisationer från grunden. En komplikation är att i många länder har arbetarna bittra erfarenheter av de gamla arbetarorganisationernas förfall eller kollaps, där särskilt de tidigare socialdemokratiska, socialistiska och kommunistiska partierna numera mestadels har omvandlats till prokapitalistiska eller helt igenom kapitalistiska organisationer.
CWI spelar i många länder en nyckelroll i detta återuppbyggande och argumenterar där så är lämpligt för att en början måste vara att skapa nya politiska partier av och för arbetarklassen som ett steg i riktningen mot bygget av massbaserade socialistiska arbetarrörelser. Men det är inte enbart en fråga om propaganda. Vi har i Storbritannien, Sydafrika och Nigeria haft nyckelpositioner i fråga om att steget tas till att bilda nya partier. I Irland, USA och Sverige ställer CWI-kamrater för närvarande upp i val under sitt eget banér.
I de fall vänsterpartier existerar, som i fallet med PSoL i Brasilien och Die Linke i Tyskland, är CWI-medlemmar aktiva inom dem samtidigt som de argumenterar för de steg som behöver tas för det fortsatta bygget av dem som socialistiska organisationer. Detta är en del av vår CWI-tradition. Vi har från första början varit aktiva, inte passiva – vi har deltagit i och tagit inititativ till liten såväl som omfattande kamp. På många sätt är dock dessa CWI:s första fyra årtionden faktiskt bara en förhistoria. Vi befinner oss redan i en tumultartad period där allt antingen ifrågasätts eller snart kommer att ifrågasättas. Erfarenheterna av denna period av kapitalism, den växande miljökrisen, som inte har några framtidsutsikter att erbjuda den breda massan av unga människor, kommer att producera revolutionära stormar.
CWI kommer att delta fullt ut i dessa händelser, inklusive i fråga om bygget av en rörelse som en gång för alla kan få slut på detta brutala, kaotiska och orättvisa kapitalistiska system och göra livet till något njutbart för alla.
Arbetare i alla länder, förena er! ■
Historiens röda tråd
Kapitalismen är global. Därför manade redan Karl Marx och Fredrich Engels i Kommunistiska manifestet; ”Arbetare i alla länder, förena er!”
Marx och Engels var sedan med om att bilda Första internationalen 1864. Det var en internationell organisation som förde samman olika grupperingar inom den arbetarrörelse som börjat sin framväxt. Efter krossandet av Pariskommunen 1871 kollapsade den Första Internationalen.
Men en ny international bildades 1889, som blivit känd som Andra internationalen och som symboliserade den europeiska arbetarrörelsens växande styrka. De flesta av Andra internationalens partier accepterade marxismen, den revolutionära socialismen, som sin politiska grundval.
Men när första världskriget bröt ut 1914 rasade den Andra internationalen samman när ledarna för de flesta socialdemokratiska/socialistiska partier slöt upp bakom ”sin” härskande klass. Detta utgjorde ett fundamentalt brott mot internationalens principer och beslut att opponera sig emot ett krig mellan konkurrerande imperialistiska makter. Medan socialistpartier i Ryssland och några få andra länder gick emot kriget gick i de flesta krigförande länder bara små minoriteter emot kriget under år 1914.
Mot denna bakgrund argumenterade de socialister som vägrade att anpassa sig till kapitalismen för att det var nödvändigt att kämpa för att frigöra arbetarrörelsen ifrån kapitalismens inflytande. Oktoberrevolutionens seger i Ryssland 1917 förändrade situationen och satte ett exempel för världens arbetare.
Exemplet var både politiskt – program, strategi och taktik – och organisatoriskt, i meningen bygget av arbetarorganisationer som var villiga till och kapabla att kämpa för att få slut på kapitalismen. År 1919 bildades den nya Kommunistiska internationalen, beslutsam i sin uppgift att störta kapitalismen. Den fick en massbas i många länder. Nederlaget för den revolutionära våg som svepte över
Europa 1917-23 ledde dock till Oktoberrevolutionens isolering och urartning i form av en stalinistisk diktatur. År 1943 beslöt Stalin att låta upplösa Kommunistiska internationalen som ett sätt att visa att hans regim inte försökte störta den internationella kapitalismen, utan snarare eftersträvade en överenskommelse med de kapitalistiska stormakterna.
Trotskij, tillsammans med Lenin ledare för den ryska revolutionen, som under 1920-talet ledde oppositionen mot det framväxande stalinistiska systemet, hade redan 1933 dragit slutsatsen att Kommunistiska internationalen inte längre var kapabel att leda kampen mot kapitalismen. Detta var i samband med att nazisterna kom till makten 1933 troligen det värsta nederlag som arbetarrörelsen någonsin lidit.
På detta sätt kom återigen frågan om bygget av en genuin international att ställas. Även om Trotskij reste banéret och programmet för en fjärde international på 1930-talet var det dock endast på Ceylon/Sri Lanka, i Vietnam och Bolivia som den till en början kom att attrahera stora grupper, även om dess aktivister under 1930- och 1940-talen kom att spela viktiga roller också i kamp i andra länder.
Under den mer besvärliga perioden efter andra världskriget ledde politiska och organisatoriska meningsmotsättningar till splittringar inom den trotskistiska rörelsen. Det var ur denna utveckling som CWI bildades. ■
