För att bygga upp rörelser och intensifiera aktiviteter för att riva Rafahmuren är organisationen av arbetare och fattiga den enda verkliga solidariteten.Uppförandet av muren på Rafahgränsen, mellan Egypten och Gaza som syftar till att upprätthålla belägringen av Gaza och främja förtrycket av palestinierna, illustrerar den huvudsakliga rollen som spelas av de regionala arabiska makthavarna, i synnerhet Mubarakregimen i Egypten, som ämnar upprätthålla sitt politiska inflytande i Mellanöstern.
De så kallade ”moderata” regimerna deltar också i utvecklingen av en nyliberal global kapitalism som stödjer den brutala och rasistiska israeliska regimen i dess expansion av ockupationen och i att förhindra att Gazas invånare återuppbygger sina hem, (som nyligen har förstörts i attacker från den israeliska militären) och pressa in Hamas i de pågående regionala förhandlingarna. Gazas redan fattiga folk betalar ett högt pris för dessa brutala strategier, då de lider av 80 procents arbetslöshet och är oförmögna att säkra livsförnödenheter, försvara sig eller avgöra sitt eget öde.
Till skillnad från de korrupta och västvänliga Abbas och Fatah har Hamas fortfarande ett brett stöd hos palestinierna, trots att stödet har mins- kat. Hamas ger dock inte Gazas folk demokratiska rättigheter och ger inget alternativ till krig, fattigdom och ockupation. Hamas är inte berett att utmana ”arabisk” kapitalism, som har misslyckats med att försvara palestini-ernas rättigheter och som har kastat in folk i regionen i fattigdom, vilket är tydligt i hela arabvärlden. Och man har nu, i brist på en strategi för att bygga en bred rörelse i Gaza och förena regionens folkmassor för att göra sig av med blockaden och muren, begränsat sig till förhandlingar med de imperialistiska makterna.
Vad som behövs är en oberoende massarbetarrörelse i Palestina, arabvärlden och internationellt, fri från alla bojor av lokala härskare och impe- rialism i regionen, inte begränsad av religiösa eller nationella ideologier och i stånd att förena sig i solidaritet med arbetarklassen som inte representeras av makthavarna.
Abbas image har i palestiniernas ögon skadats av han låtit sig kuvas av Israel och USA. De arabiska regimerna har förrått de palestinska och arabiska folkmassornas förhoppningar. När Mubarak började stänga öppningen i Rafahmuren blev det tydligt för folket att han hade samarbetat med Israel sedan början av belägringen av Gazaremsan. Liksom andra ledare av etablerade partier stödjer han sig på frågan om ”nationell säkerhet” och på att sprida rädsla och liksom andra ledare utnyttjar han sekterism för att behålla makten. På så sätt avser han att tjäna på kriget och ockupationen, begränsa risken för uppror och klassenighet och fortsätta med en kapitalistisk ekonomisk politik i det ”nya Mellanöstern”.
Dessa strategier låter högern och extremhögern växa, istället för att främja framväxten av en massrörelse av arbetare, i enlighet med den första palestinska Intifadan (ett massivt uppror av palestinierna 1987), och låter extremhögern i Israel och den israeliska statens anhängare interna- tionellt fortsätta med sina attacker på palestiniernas mark och liv.
Det finns inget annat alternativ än att bygga upp oberoende massarbetarpartier i regionen och internationellt, genom vilka aktivister och en rörelse som kan öppna Rafahgränsen och stå upp mot repressiva regeringar, kan organiseras. En sådan rörelse kan appellera till arbetare över alla gränser att ansluta sig till kampen och ena arbetare i kampen för befrielsen av Palestina och för byggandet av en arbetarinternational som kämpar för ett socialistiskt alternativ till det ruttna kapitalistiska systemet.
CWI Libanon
